Hamnens väktare: Smeden Anders och de sju fiskebåtarna

Solen doppar precis sina varma tår i det glittrande havet. Doften av nybakt bröd sprider sig i hamnen. Välkommen till PodThis och Dreamtime Stories. I natt följer vi Elin när hon ska tända den gamla lyktan. Elin sitter vid det stora träbordet i köket.

Har du någon gång funderat på om en liten ljusstråle kan vara hungrig? Man tänker kanske att en lykta bara lyser av sig själv när mörkret faller. Men i den lilla hamnen där båtarna vilar vid bryggan vet alla att även skenet behöver omsorg. Inne i det varma köket sitter Elin vid det nötta träbordet. Hon koncentrerar sig noga. Hon mäter upp exakt tre deciliter gyllene rapsolja i en liten blank kanna av koppar. Oljan rinner långsamt. Den ser nästan ut som flytande honung i det mjuka kvällsljuset. Man skulle kunna tro att en så liten mängd olja inte gör någon skillnad för en hel hamn. Men Elin vet att varje droppe räknas när natten närmar sig. Vid hennes fötter mitt på den färgglada trasmattan har katten Tuss hittat sin favoritplats. Han ligger där med tassarna indragna och spinner djupt och stadigt. Det låter precis som en liten trygg båtmotor som arbetar långt ute på fjärden. Det är ett ljud som gör att man vill blunda och bara lyssna en liten stund. Morfar Hjalmar står vid kroken i hallen och drar på sig sin tjockaste ylletröja. Den är så varm att ingen vind kan ta sig igenom maskorna. Han nickar leende mot Elin. Han visar med en blick att det är dags att lämna stugans värme. Nu ska de gå ut i den friska skymningen. Men kommer den lilla mängden olja verkligen att räcka för att hålla mörkret borta från hela viken? Nu väntar den korta promenaden upp till hamnens äldsta vän.

Många tror kanske att gamla stentrappor är helt stumma och orörliga, men i själva verket förändras de lite för varje människa som sätter ner sin fot. Man kan undra hur många små barnfötter som egentligen krävs för att slipa ner en sten, men morfar säger att varje litet steg lämnar ett spår efter sig. De tjugotvå stegen som leder upp till lyktan berättar en historia om alla de som har gått här före oss. Elin håller morfar i handen medan den lilla katten Tuss tassar ljudlöst bredvid dem i den milda kvällsluften. Det doftar salt och fuktig jord när de börjar sin vandring uppåt mot höjden. Ett, två, tre, räknar de tyst för varje steg de tar. Stenarna är nötta och mjuka i kanterna, slipade av regn och vind under många långa år. När de når det tjugoandra steget står de äntligen framför den lilla lyktan av gjutjärn. Den smiddes en gång i tiden år artonhundraåttiofyra och har vakat över hamnen ända sedan dess. Det svarta järnet känns svalt när Elin vilar handen mot dess sida. Morfar plockar fram den lilla flaskan och Elin häller försiktigt i rapsoljan, droppe för droppe. Det är ett viktigt arbete som kräver tålamod och en stadig hand. När morfar sedan tänder veken börjar det lindblomsgröna glaset lysa med ett mjukt och rofyllt flimmer. Det gröna skenet dansar sakta över de gamla stenarna och ut över det mörka vattnet. Allt blir alldeles stilla. Det är som om hela världen stannar upp för att se det lilla ljuset vakna till liv. Nu kan lugnet lägga sig över både land och hav medan natten sakta rullar in. Tack för att du har lyssnat på PodThis.

Det munblåsta glaset från Reijmyre sprider nu ett mjukt och lindblomsgrönt sken över det mörka vattnet. Det här är en trygghet som har funnits ända sedan artonhundraåttiofyra. Ute på fjärden hörs ett välbekant ljud från fiskebåtarna som sakta puttrar hemåt i natten. Ljudet påminner så mycket om katten Tuss och hennes spinnande när hon kurar ihop sig vid den varma spisen. Nu är alla tryggt i hamn. Elin ser hur ljuset når precis fem distansminuter ut innan hon släcker sin egen lilla lampa. Nu sänker sig ron över hela viken. Det är dags för dig att också sluta ögonen och låta drömmarna ta vid. Tack för att du lyssnade på PodThis. Må din natt bli lika lugn som hamnen i Viken. Sov så gott.