Triceratopsens dröm: En stjärnklar saga för trygg sömn

Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. I kväll, min lilla vän, ska vi krypa ner ordentligt under täcket och lyssna på en alldeles särskild saga. Känner du hur lugnt det kan vara när det är mörkt och stjärnklart ute?

Då är det extra skönt att bara ligga och blunda. Och det är precis vad vår lilla vän Tritte, en snäll triceratops, tänker göra. Men först måste han hitta den allra mjukaste, mysigaste kullen där han kan se stjärnfall. Månen lyste som en silverpeng på den mörka himlen. Nere i ormbunksdalen rörde sig något litet.

Det var Tritte, som just hade sagt godnatt till sin mamma och pappa. Kommer han att hitta den perfekta platsen?

Nu får du också blunda, så följer vi med Tritte till den mjukaste kullen.

Godnattsagor är ju ofta om att somna, men vad händer om man inte vill sova riktigt än?

Vad händer om natten är alldeles för vacker för att missa?

Långt, långt borta, i en dal fylld av stora, gröna ormbunkar och gamla, kloka träd, bodde en liten triceratops som hette Tritte. Tritte var en snäll liten dinosaurie med tre små horn och en nacksköld som såg ut som en krona. Just den här kvällen var himlen så klar och full av gnistrande stjärnor.

Tritte tyckte det var synd att bara ligga i sitt bo. Han ville se på stjärnorna, kanske till och med önska sig något fint. Men inte från sitt vanliga bo, nej. Han ville hitta den allra mjukaste kullen i hela dalen. En kulle där han kunde ligga bekvämt och titta upp mot den mörka, sammetslena himlen. Hans familj sov redan djupt.

Mammas lugna snarkningar lät som ett stilla regn mot ormbunksbladen. Pappas snarkningar var lite djupare, som små mullrande åskmoln långt borta. Tritte smög försiktigt ut från sitt varma bo, byggt av de allra största och mjukaste ormbunksbladen. Han ville inte väcka någon. Hans små fötter trampade ljudlöst på den svala jorden.

Han började sin lilla vandring. Månen sken så vänligt och lyste upp stigen genom dalen. Allt var tyst. Man hörde bara nattens egna ljud: en liten syrsa som sjöng sin sång, och vinden som viskade genom de höga träden. Tritte gick långsamt, steg för steg. Han tittade upp på stjärnorna som glittrade som tusen små diamanter.

Och när han gick där i det mjuka månskenet, kände han hur en stor, stor gäspning spred sig i hans lilla mun. Han gäspade så stort att hans små horn nästan skakade. Åh, vad skönt det skulle bli att hitta den allra mjukaste kullen. Men var, åh var, kunde den allra mjukaste kullen finnas?

Många kanske tror att det är lätt att hitta en mjuk och skön plats att vila på. Man tänker kanske att man bara ser den på långt håll och vet direkt. Men Tritte, vår snälla triceratops, skulle snart upptäcka att det inte var fullt så enkelt.

Att hitta just den där mjukaste kullen under stjärnhimlen, den som han önskade sig, det var en riktig utmaning. Han trampade försiktigt uppför en kulle som såg så inbjudande ut, täckt av lena, runda stenar. De glänste som polerade ägg i månljuset. Men när han lade sig ner, märkte han att den var alldeles för hård för hans stora, mjuka mage.

Det var som att ligga på en korg med frukostägg, fast inte alls lika bekvämt. Så han reste sig upp igen och vandrade vidare. Nästa kulle var täckt av tjocka, slingrande rötter, som stora, knutiga fingrar som sträckte sig upp ur marken.

Den såg ut att kunna vara mjuk, men när han testade att lägga sig, kändes det som att ligga på en massa små stockar. Alldeles för knölig, ju! Kände du hur han suckade då?

Han gäspade en liten gäspning, och undrade om han någonsin skulle hitta den där rätta platsen. Skulle han någonsin få ligga bekvämt och titta på stjärnfall?

Just då hörde han ett mjukt, mjukt prassel. Det var som om någon viskade små, hemliga ord precis vid hans stora öron. Han vände sitt huvud och såg de höga ormbunkarna som vaggade fram och tillbaka i den svala nattvinden. De såg ut att viska med varandra, kanske delade de en hemlighet som bara de kände till. Vad tror du de pratade om?

Tritte blev nyfiken. Han bestämde sig för att följa det där viskande ljudet. Det ledde honom försiktigt, steg för steg, djupare in i den stillsamma dalen. Ormbunkarna tycktes leda vägen, som små gröna skyltar i mörkret. Han kände sig trött, men också förväntansfull. Och Tritte gäspade en ännu större gäspning, den största hittills. Vad var det de försökte berätta, tror du?

Och vart var de på väg att leda honom, bort från de hårda stenarna och de knöliga rötterna?

Föreställ dig att du är med Tritte nu, när han lugnt följer den lilla stigen. Minns du ormbunkarna som viskade till honom?

De visade honom vägen. Och nu leder de honom till en alldeles särskild plats. De små, gröna bladen pekar mot en liten, rund kulle. Den kullen är helt täckt av en tjock, mjuk mossa. Den ser ut som den skönaste kudde du kan tänka dig. Tritte går försiktigt fram, hans tunga nos trycker mot mossan. Och vet du vad?

Den är mjukare än något han någonsin har känt. Kan du känna hur mjukt det måste vara?

Så otroligt mjuk, som en stor, grön molnbädd. Han känner hur den ger efter för hans nos. En liten suck av välbehag smiter ut. Han rullar ihop sig till en liten boll där på den mossiga kullen. Hans stora kropp blir liten. Han tittar upp mot den mörka himlen.

Tusentals små ljuspunkter glittrar där uppe, som små diamanter strödda över en mjuk, mörk filt. Plötsligt, en snabb ljusstrimma! Ett stjärnfall far över himlen. Tritte önskar tyst, så tyst att bara han själv kan höra det. Han önskar att alla hans vänner ska få sova gott. Att de ska känna sig lika trygga som han gör just nu.

Och så, bara en liten stund senare, lyser ännu ett stjärnfall upp himlen. Den här gången önskar Tritte sig något annat. Han önskar sig en varm och solig morgondag, med massor av goda, gröna blad att äta. Han känner sig nu så tung och varm i hela kroppen, som om han är insvept i en stor, osynlig filt. Allt är så tryggt och varmt.

Tritte gäspade den allra, allra största, sömnigaste gäspningen du kan tänka dig. Hans ögon blev små, små streck. Sedan slöt han dem helt. Han låg där, på sin mjuka, mossiga kulle. Under den stora, tysta stjärnhimlen somnade Tritte tryggt. Ja, han somnade tryggt på sin mjuka, mossiga kulle. Stjärnorna vaktade honom. Allt var så mjukt och skönt.

Så, precis som Tritte hittade sin allra mjukaste kulle, omsluten av de viskande ormbunkarna, och somnade tryggt under stjärnhimlen med sin fina önskan i hjärtat. Kanske är det dags för dig också att krypa ner i din egen varma, mjuka säng. Låt dagens tankar sakta få flyga iväg, precis som stjärnfallen på himlen. Känn hur lugnet sprider sig i hela din kropp. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.