Ankylosaurusens pansar: Jättens hemliga kurragömma och fö...

Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. Kryp riktigt nära nu, under din mjuka filt. Låt oss tillsammans glida in i en värld där allt är lugnt och stilla. I kväll ska vi möta en liten pansarödla som heter Anki. Hon älskar att leka kurragömma bland stora stenar, och hon letar alltid efter det allra, allra bästa gömstället.

En plats som känns trygg och varm, precis som en kram. Snart ska hon få upptäcka en alldeles egen, mysig sovplats.

Tänk dig en dinosaurie med en rustning så tjock att den ser ut som en levande klippa. Tror du att en så stor och tung vän skulle vara bra på kurragömma?

Man skulle kanske inte tro det, eller hur?

Men i den gamla, gamla Stenbumlingarnas Dal, där stora stenar låg utspridda som jättens tappade byggstenar, bodde en sådan dinosaurie. Hon hette Anki, en Ankylosaurus. Och hennes allra bästa vän hette Trippa, en liten, snabb Compsognathus. Deras favoritlek, den allra roligaste, var just kurragömma.

Men i kväll var hon fast besluten att hitta ett helt, helt nytt ställe. Ett ställe som ingen någonsin skulle kunna hitta henne på. Hennes hjärta pickade av glad förväntan, precis som en liten trumma i hennes bröst. Hon var så förväntansfull att hennes stora svans, med knölen i slutet, viftade till lite.

Det lät 'knack, knack, knack' när den råkade slå mot en stor sten. Anki fnissade tyst för sig själv och tystade snabbt svansen. Hon ville ju inte att Trippa skulle höra henne! Men vart skulle hon ta vägen?

Var kunde det finnas ett gömställe som var tillräckligt stort för hennes pansar, men ändå så hemligt att ingen kunde hitta henne?

Många tänker nog att en så stor dinosaurie som vår Ankylosaurus, med sitt mäktiga pansar, skulle kunna gömma sig precis var som helst. Men faktum är att just hennes storlek och det där runda, hårda skalet gjorde den där leken, som vi pratade om sist, lite knepigare än man kunde tro. Hon behövde något som var både stort och väldigt hemligt, och det är inte alltid så lätt att hitta, eller hur?

Hon smög försiktigt bort till ett gäng höga stenar, sådana som stod tätt ihop som jättelika syskon. Hon försökte pressa sig in där. Hon trodde att hon skulle försvinna helt. Men hon insåg snart att hennes runda ryggsköld stack ut lite grann på ena sidan. Inte perfekt, inte alls hemligt.

Då fick hon syn på de där stora, gröna bladen från en jätteormbunke. De var så stora att man nästan kunde tro att de var små träd i sig själva. Hon tänkte att om hon kröp in under dem, skulle ingen kunna hitta henne. Och hon var tvungen att nysa en stor, mjuk nysning. Helt omöjligt att vara tyst då.

Solen började nu sjunka allt djupare bakom bergen. Långa, mjuka skuggor dansade över dalen. Ljuden tystnade ett efter ett. Luften blev svalare, full av kvällens lugn. Anki kände sig lite trött av allt sökande. Hon gäspade en stor, vid gäspning som sträckte ut hela hennes mun.

Hon lutade sitt tunga huvud mot en stor sten som fortfarande var varm efter dagens sol. Det var så skönt att bara stå där en stund. Hon funderade. Skulle hon kanske bara välja en av sina gamla, vanliga gömmor som hon visste fungerade?

Eller fanns det kanske, bara kanske, någon sista, alldeles perfekt plats att titta på innan natten kom helt?

En plats hon inte ens visste om fanns...

Tänk dig nu att du sitter där bredvid Anki, den lilla pansarbeklädda dinosaurien. Solen börjar sänka sig och skuggorna blir långa. Hon hade letat så länge efter den allra bästa gömman, den som Trippa aldrig skulle hitta. Hon hade kollat på så många platser som nästan dög, men inte riktigt. Nu kände hon sig lite trött. Skulle hon kanske bara ge upp och krypa in bland sina vanliga stenar?

Men precis när hon skulle vända om och ge upp, fick hon syn på något nytt. Där, mot en stor klippvägg, fanns en tät vägg av mörkgrön murgröna. Rankorna hängde tätt, tätt, så tätt att Anki aldrig hade lagt märke till dem förut. Hon blev genast nyfiken. Vad kunde finnas bakom allt det gröna?

Försiktigt, med sin lilla nos, puttrade hon undan de mjuka rankorna. Och där, bakom murgrönan, fanns en liten, mörk öppning. Det var ingången till en grotta. Anki tvekade inte, utan smög in. Det var så mysigt, så bekvämt, att hennes ögonlock kändes tunga, tunga. Kunde detta vara den perfekta platsen?

Det dröjde inte länge förrän Trippa, den lilla flygödlan, hittade fram till grottans ingång. Trippa hade letat länge och visste att Anki var en mästare på att gömma sig. När Trippa kikade in och såg Anki, som redan var nästan insomnad på sin mossbädd, ropade hon inte "Hittad!". Nej, istället viskade hon bara Ankis namn, alldeles tyst.

Hon ville inte störa den lilla pansardinosaurien som såg så nöjd och sömnig ut. De bestämde tyst, med bara blickar och små, små nickar, att detta var den allra bästa platsen. Inte bara för kurragömma, utan också för att sova gott. Trippa kröp ihop bredvid Anki, alldeles nära, och båda somnade snart till de stilla ljuden från natten utanför.

Och så, efter all lek och kurragömma, fann vår lilla pansarklädda vän sin alldeles egna, trygga vrå. Nu ligger hon där, tryggt inbäddad i mörkret. Snart är det din tur att hitta din mysiga plats. Allt är lugnt nu. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.