Brachiosaurusens Bullbak: En snäll jätte bakar drömmar

Välkommen till Pod This och Drömtidssagor. Ikväll ska vi krypa ner under täcket och lyssna till en alldeles särskilt mysig saga, en sådan som får oss att känna oss varma och trygga inombords. Vi ska träffa Bruno Brachiosaurus, en snäll jätte som älskar att baka. Tänk dig doften av nybakade kanelbullar! Visst låter det gott?

Bruno använder sin långa hals på ett alldeles unikt sätt för att nå de högsta hyllorna, och sedan delar han med sig till alla sina vänner innan det blir dags att somna gott. Kom, kryp nära nu, så börjar vi vår resa till Dimbäcksdalen. Snart ska du få höra om Den högsta hyllan, Bullar till alla, och hur de alla till slut hamnar i En sömnig dal.

Har du någon gång känt doften av nybakade bullar, lilla vän?

En sån där varm, trygg doft som sprider sig i hela huset och får magen att kurra lite grann?

I en liten, liten stuga, mitt i en grönskande skog, bodde en gång en jättestor, men otroligt snäll, brachiosaurus som hette Bruno. Bruno var en sån där brachiosaurus som älskade att pyssla och fixa, särskilt i sitt mysiga kök. Han hade en så lång hals, vet du, den räckte nästan upp till trädtopparna.

En kväll, när solen just hade gått ner och de första stjärnorna började tindra, bestämde sig Bruno. Han tyckte det var en perfekt kväll för att baka kanelbullar. Ja, en sån där riktigt, riktigt mysig kväll. Han ville fylla sitt lilla hus med den där underbara, varma doften. Han gick lugnt och försiktigt in i sitt kök, där allt var på sin plats.

Först plockade han fram mjöl, smör och mjölk från det stora, vackra skafferiet. Allt stod där, redo att användas. Men när han tittade efter kanelburken och det glittrande pärlsockret, upptäckte han något. De stod på den allra, allra högsta hyllan! En hylla som ingen annan i hela skogen skulle kunna nå, inte ens den längsta giraffen.

Men Bruno, han bekymrade sig inte alls. Han hade ju sin långa, långa hals! Han sträckte den sakta, sakta uppåt, högre och högre, tills hans huvud var nästan uppe vid taket. Med sin mjuka mule, som var så försiktig, nådde han fram till burkarna. Han tog ett stadigt, men mjukt, tag om kanelburken och sedan om pärlsockret.

Långsamt, långsamt, sänkte han ner dem till bänken igen, utan ett enda ljud. Sen gäspade Bruno en stor, stilla gäspning. En sån där gäspning som berättar att det är dags att börja med något lugnt och skönt. Och så började han blanda ihop degen. Mjöl, smör, mjölk, och nu kanel och socker.

Han knådade degen mjuk och smidig, precis som en liten molntuss. Den blev perfekt! Och när degen var färdigknådad, lade Bruno den i en stor skål. Han täckte över den med en ren kökshandduk och ställde den sedan på ett varmt ställe för att jäsa. Där stod nu skålen med degen, alldeles stilla, och bara väntade på att få bli stora, goda kanelbullar.

Bruno tittade på den en stund, log lite för sig själv, och kände hur tröttheten smög sig på. Han visste att degen behövde tid att växa sig stor och fluffig. Men vad skulle hända med den där degen under natten, tror du?

Vad skulle den bli nästa gång vi tittar in hos Bruno?

Det får vi se imorgon, när du har sovit gott.

Man kanske tror att en stor brachiosaurus som Bruno bara tänker på att äta blad från höga träd, eller att han är för stor och klumpig för att baka. Men vet du, det stämmer inte alls med vår vän Bruno. Tvärtom, när degen väl hade fått jäsa klart, precis som vi pratade om sist, visade han sig vara en riktig mästare i köket.

Snart var Brunos hela hus fyllt av den allra ljuvligaste doften. Bullarna gräddades i ugnen, och den varma, söta lukten smög sig ut genom fönstren och spred sig över hela Dimbäcksdalen. Kan du föreställa dig den doften, du?

Den lilla triceratopsen Tripp, som var ute och letade efter de allra finaste, glittrigaste stenarna, stannade plötsligt upp. Hans små näsborrar rörde sig. Vad var det där för underbar lukt?

Han följde doftspåret, steg för steg, ända fram till Brunos mysiga hus. Precis när Tripp klev in, landade den lilla flygödlan Pia mjukt på fönsterblecket. Hon hade flugit högt uppe i skyn, men den oemotståndliga doften hade fångat henne också. Hon kikade in med nyfikna ögon. Bruno blev så glad när han såg sina vänner.

Han viftade försiktigt med svansen. Utan ett ord dukade han fram saft i små muggar och ställde fram små tallrikar på det stora bordet. Han visste ju vad de var där för. Med sin långa hals, som vi ju vet är så bra till att nå högt, tog han ut de gyllenbruna, alldeles varma bullarna ur ugnen. Åh, vad de såg goda ut!

En efter en delade han ut dem, en till Tripp, en till Pia, och så en till sig själv. De ångade så mjukt och fint. Det var så tyst och lugnt i rummet, bara små, nöjda smaskljud hördes. Utanför fönstret sänkte sig skymningen sakta, som ett mjukt, lila täcke över dalen. Alla var så mätta och belåtna.

Men med magarna fulla av dessa underbara bullar, och med mörkret som faller utanför, vad tror du att vännerna skulle hitta på härnäst, du?

Tänk dig att du sitter där, alldeles stilla, medan skymningen smyger sig på och fyller den lilla dalen med mjuka, sömniga färger. Efter att ha ätit de där underbara kanelbullarna som Bruno bakade till alla sina vänner, känner man sig så där alldeles varm och nöjd inombords, eller hur?

Det är en sån där känsla som gör en lite sömnig. Tripp, den lilla triceratopsen, lutar sitt tunga huvud mot en mjuk mosskudde. Han gäspar stort, en tyst och nöjd gäspning, och hans ögon blir mindre och mindre. Bruno hade lagt fram det som en mjuk filt åt henne, så hon skulle sova extra gott. Hon kurar ihop sig som en liten boll, trygg och varm.

Bruno Brachiosaurus, han gäspar också. Åh, det är en stor, stilla gäspning, den största du någonsin sett. Hela hans långa hals sträcker sig när han gäspar, och man kan nästan höra tystnaden som följer. Innan han lägger sig, släcker han den lilla lampan i köket.

Genom fönstret ser han månen lysa in, ett mjukt, silverfärgat sken som dansar på väggen. Med sina vänner sovandes tryggt i närheten, kurar Bruno ihop sig på sin egen bädd av mjuk halm. Det är en bädd han gjort alldeles själv, så den är perfekt för just honom. Han blundar, och du vet vad?

Han somnar nästan genast. Kanske drömmer han om varma bullar, eller om den stilla dalen där han och hans vänner bor. Så gott med varma bullar, så tryggt med goda vänner. Det är en känsla som stannar kvar länge, länge. Nu är det dags för dig att också få somna in. Du är trygg och varm, precis som Tripp, Pia och Bruno. Sov gott, lilla vän.

Och tänk så bra att Bruno hade sin långa hals, så han kunde nå allt som behövdes för de där goda bullarna. Det är så mysigt att se hur det som gör oss speciella också kan hjälpa oss att skapa något underbart för våra vänner. Nu när bullarna är slut och mörkret har lagt sig som en varm filt över dalen, känner sig Bruno så trött.

Han gäspar en stor, sömnig gäspning, precis som du kanske gör nu. Snart är det dags att stänga ögonen. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.