Molnens Vaggvisa: När Pteranodonen Fann sin Pappersdrake

Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. Nu är det dags att krypa ner under täcket. Kanske har du din mjukaste nalle nära. Och så låter vi ögonlocken bli tunga. Idag ska vi följa med en liten, liten flygödla vid namn Pterri på ett alldeles särskilt äventyr. Han har en dröm om att få sin vackra lövdrake att dansa högt uppe i skymningen. Får han den att flyga, tror du?

Högst upp på Sömnklippan, där de ljumma vindarna viskade godnatt till blommorna, stod en mycket liten flygödla. Han hette Pterri, och han tittade på sin drake. Den var gjord av det allra rödaste höstlövet i hela Stjärnfallsdalen, men den ville bara inte, inte alls, flyga.

Kan en liten, liten lövdrake vara riktigt, riktigt envis, undrar du kanske?

Jag ska berätta för dig om lille Pterri. Han var en liten pteranodon med stora drömmar. Han stod där på en klippavsats, precis när solen började sjunka och färga himlen mjukt rosa. I sin lilla klo höll han en drake. Det var inte en sådan där drake av tyg och pinnar som vi kanske tänker oss.

Nej, den var gjord av de allra finaste, lättaste löven han kunde hitta. Hans plan var enkel: han skulle springa, han skulle flaxa med sina egna små vingar, och så skulle lövdraken flyga, högt upp mot de första små stjärnorna. Men draken, den var så envis. Hur Pterri än sprang, hur han än flaxade med sina små vingar, så släpade den bara i marken.

Den trasslade in sig i hans små fötter, gång på gång. Han försökte kasta upp den i luften, med all sin lilla kraft, men den dök bara ner igen, som ett helt vanligt löv som faller från ett träd. Ingen vind ville bära den, inga drömmar ville lyfta den. Pterri satt ner, med en lång, lång suck.

Han tittade på sin ledsna drake, som låg där bredvid honom på klippavsatsen. Men hur skulle han någonsin kunna få den att flyga, den där lilla, envisa draken?

Han kände sig så trött av alla försök. Kanske ville draken inte alls flyga, tänkte han. Och så, precis när den sista solstrålen försvann bakom horisonten, gäspade Pterri en stor, stor gäspning. Allt var så stilla och tryggt runt omkring honom. Och just då, när han nästan höll på att somna, tittade Pterri upp mot den mörknande himlen.

Han hörde det mjuka, svepande ljudet av stora, välbekanta vingar som närmade sig.

Många tror att för att något ska flyga högt, måste man kämpa och flaxa med all sin kraft, eller springa fort. Men Pterri, han hade ju sin alldeles särskilda drake, den som du minns från igår. Han skulle snart upptäcka en annan väg. En väg som handlade mer om tålamod än om styrka.

Pterri satt där på klippan, lite ledsen, när han hörde det där mjuka, svepande ljudet av stora, välbekanta vingar. Mamma Ptera landade mjukt bredvid honom och svepte sin vinge om hans axlar. Hon märkte genast att något tyngde hans lilla hjärta. "Min lilla skatt, varför ser du så fundersam ut?" frågade hon med sin lena röst.

Pterri pekade på sin pappersdrake. "Den är trasig, mamma," sade han tyst. "Den vill inte flyga." Han kände sig lite modfälld, även om han visste att den där draken var något alldeles särskilt. Mamma Ptera tog varsamt draken i sin tass och undersökte den noga. Hon strök över det tunna pappret och den lilla tråden.

"Nej, min älskling," sade hon med ett leende. "Den är alldeles perfekt." Hon förklarade att en drake inte behöver flaxa med vingarna, som de själva gör. Nej, en drake behöver bara lyssna, lyssna på vindens viskning. "Allt har sin egen tid, min lilla skatt," viskade hon mjukt. "Vi måste bara vänta på vindens sång.

" De satt där tysta tillsammans, kind mot kind. Pterri kände hur mammas varma fjädrar kittlade hans kind, och hur den ljumma kvällsbrisen blev lite starkare och stadigare. Den smekte deras kinder och fick löven på de små buskarna att prassla alldeles mjukt. Det var en perfekt, mjuk vindpust som fick löven på buskarna att prassla.

"Nu," viskade Mamma Ptera.

Tänk dig nu att du sitter där uppe på den höga klippan, alldeles intill Pterri, under en stor och mjuk måne som lyser upp hela natten. Luften är så stilla och klar, nästan som sammet mot kinden. Precis som vinden viskat tidigare, känner ni nu hur en perfekt, mjuk vindpust får löven på buskarna att prassla alldeles intill er.

Pterri ställer sig upp, sådär försiktigt som bara han kan, och håller fram sin lilla pappersdrake precis som hans mamma visat honom. Med den lilla nosen, som han brukar leta efter bär med, pekar han nu rakt mot vinden. Känner du hur det pirrar lite i magen, när man ska prova något nytt?

Den där mjuka vinden, den som Pterri lärt sig lyssna på, fångar nu den lilla draken. Den lyfter den så varsamt ur hans klor, nästan som om vinden ville dansa med den lilla skapelsen. Och där, i det milda månskenet, stiger den lilla draken högre och högre. Dess långa svans, gjord av grässtrån, dansar och virvlar runt, runt.

Det ser ut som en liten stjärna som leker i luften. Pterri skrattar ett litet, litet tyst skratt. Ett sånt där skratt som bara kommer när man är alldeles, alldeles glad ända in i hjärtat. Han lutar sig mjukt mot sin mamma, och tillsammans ser de hur draken svävar mot de glittrande stjärnorna.

Den lilla, lilla pappersdraken, så trygg där uppe bland molnen. Anblicken gör honom alldeles lugn och sömnig. Kanske är det månen som gör en så lugn?

Och Pterri, han gäspade en stor, stor gäspning, precis som du kanske gör just nu. Efter en lång, fridfull stund där ni bara suttit och tittat på den dansande draken, säger Mamma Ptera att det är dags att ta hem draken till boet.

Det var dags att vinka hejdå till natthimlen för den här gången. Den var så stilla och mjuk. Efter den vackra dansen under månen, där lövdraken svävat så fridfullt, började Pterri och Mamma Ptera försiktigt att dra ner den. De var så försiktiga, som om draken var gjord av det tunnaste spindelväv.

Pterri bar den sedan ömt, ömt i sina små klor, hela vägen hem till deras mysiga bo. Boet var varmt och skönt, fullt av mjuk mossa och doftande löv. Pterri bäddade ner sin nya vän, lövdraken, alldeles bredvid sig i den mjuka mossan. Mamma Ptera kom närmare, och svepte sin stora, varma vinge över dem båda, som ett mjukt, tryggt täcke.

Allt var så tyst och lugnt, precis som det ska vara en godnattstund. Lilla draken, så lugn och fin, låg där tyst. Dess grässtrå-svans kittlade Pterri så försiktigt, alldeles på nosen, en allra sista gång när han blundade. Och Pterri gäspade den allra största, allra sömnigaste gäspningen du kan tänka dig.

Han kröp ihop tätt, tätt intill lövdraken, och somnade snart. I sina drömmar såg han röda löv som dansade bland stjärnorna, högt, högt uppe på den mörka himlen, precis som hans lilla drake hade gjort. Och han visste att den skulle vänta på honom, tills en ny stilla kväll kom igen. Sov gott nu, lilla du.

Lilla draken, så lugn och fin, håller dig sällskap i drömmarna.

Och så fick Pterri känna hur vinden bar, precis som hans mamma hade sagt. Han var så stolt, men också så sömnig efter all spänning. Kanske är det så att allt verkligen har sin egen tid, precis som mamma Ptera visste. Att en dag får man grepp om det som känns svårt, och sedan kan man bara låta sig bäras.

Nu är det dags att du också låter dig bäras, av sömnens mjuka vindar. Tänk dig att du flyger högt, högt upp, med en egen liten pappersdrake. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.