Carl-Erik Lindroos och natten på Understen

Jag stod inne i det trånga maskinrummet på Norra Klippan när strömmen gick för tredje gången. Det blev alldeles kolsvart. Då hörde jag ett tungt och blött andetag precis bakom min högra axel. Sedan skrapade en stövel mot betonggolvet. Det var omöjligt eftersom jag visste att jag var helt ensam där inne. Du lyssnar på The Last Light, med mig, Erik, och det vi nyss hörde var ett ögonblick ur Maskinrummet på Norra Klippan.

Det finns en särskild sorts tystnad som bara finns ute i havsbandet. Den infinner sig långt efter att den sista sommargästen har dragit upp sin båt och bommat igen sitt hus för vintern. Det är en tystnad som egentligen inte är tyst. Den är snarare fylld av ett ständigt, dovt muller från vågorna som nöter mot urberget. Man vänjer sig vid ljudet, men man glömmer aldrig bort att det finns där. För dem som arbetar vid kusten är havet ingen vacker kuliss. Det är en levande kraft som alltid gör sig påmind. Vi ska gå tillbaka i tiden. Det var en period då de gamla bemannade fyrarna började lämnas öde. Under den här tiden ersattes mänsklig närvaro av kretskort och fjärrstyrning. Men som vi ska få höra idag är det inte alltid så lätt att stänga dörren till det förflutna. Under senhösten nittonhundranittiosex befann sig Elin på Norra Klippan. Hon var en ung tekniker från Öregrund som arbetade för Sjöfartsverket. Hennes uppdrag var tydligt men omfattande. Tillsammans med sin kollega Johan skulle hon förbereda fyren för att bli helt automatiserad. Norra Klippan är en karg plats. Det är en ensam pelare av betong och stål som reser sig ur Bottenhavets gråa vatten. Där smälter himmel och hav ofta samman i en enda nyans av blyerts. Elin har berättat att stämningen var tryckt redan från första dagen. Det berodde inte bara på det bitande kalla vädret eller att de var så isolerade. Det var något med själva byggnaden. Fyren kändes inte tom, trots att den sista fyrvaktaren hade lämnat sin post flera månader tidigare. Johan var en praktisk man med båda fötterna på jorden. Han skämtade ofta om att väggarna sög åt sig ensamhet, men Elin tyckte sig höra något annat i de tomma korridorerna. De största problemen uppstod i maskinrummet. Det ligger längst ner i fyrens fundament och är djupt insprängt i den solida klippan. Det är ett rum utan fönster där väggarna består av rå betong. Luften doftar alltid av diesel, gammal smörjolja och en svag, stickande ton av salt. Det var här hjärtat i fyren fanns. Det var de tunga generatorerna som såg till att ljuset aldrig slocknade. Ganska snart efter att de kommit dit började de uppleva märkliga strömavbrott. Det var inga vanliga fel. Belysningen uppe i bostadsdelen fungerade felfritt. Själva fyrljuset i toppen svepte sina trygga banor över vattnet precis som det skulle. Men nere i maskinrummet dog ljuset gång på gång. Johan muttrade om gamla kablar och fukt som trängt in i kopplingarna, men Elin var osäker. Det var hon som tillbringade mest tid där nere. Hon drog nya ledningar och installerade de digitala styrenheterna. Varje gång strömmen gick kändes det som om någon lade en tung, kall hand över rummet. En eftermiddag hade novembermörkret redan sänkt sig över havet. Elin bestämde sig för att gå ner och göra en sista felsökning för dagen. Johan var kvar uppe i köket och kokade kaffe. Hon minns hur ljudet av hennes egna fotsteg mot järntrappan ekade hårt och ihåligt. Ju längre ner hon kom, desto kyligare blev luften. Väl inne i maskinrummet tände hon den nakna glödlampan i taket. Generatorerna spann med ett tryggt och rytmiskt ljud. Hon öppnade det stora elskåpet och började gå igenom säkringarna. Allt såg ut att vara i sin ordning. Det fanns inga tecken på överhettning eller lösa anslutningar. Då hände det igen. Ett skarpt, metalliskt ljud skar genom mullret från maskinerna. Det var ljudet av huvudströmbrytaren som slogs ifrån. Det var inget elektriskt surrande eller en säkring som gick. Det var det mekaniska ljudet av en kraftig spak som drogs ner av en målmedveten hand. Rummet blev omedelbart becksvart. Elin stelnade till. Hon stod kvar med händerna i det öppna elskåpet. I den totala tystnaden som uppstod när fläktarna stannade, hörde hon det. Det var ett ljud som inte hörde hemma i ett torrt maskinrum på en klippa mitt i havet. Det var ett blött, tungt andetag. Det kom precis bakom hennes axel. Hon beskrev det senare som ljudet av lungor fyllda med vätska. Det var ett rosslande som om någon försökte andas under vatten. Samtidigt hörde hon en dov duns mot betonggolvet. Det lät precis som när en tung, genomvåt gummistövel sätts ner med kraft. Kylan som drog genom rummet var inte längre bara den vanliga källarkylan. Det var en isande, fuktig kyla som trängde ända in till märgen. Elin vågade inte röra sig. Hon kände hur håren på armarna reste sig och hur paniken började bulta i tinningarna. Hon sträckte ut handen i mörkret mot strömbrytaren, men fingrarna darrade så våldsamt att hon inte fick grepp. I det ögonblicket kände hon en svag rörelse i luften. Det var som om någon passerade precis bredvid henne. Lukten förändrades också. Den tunga doften av diesel ersattes av något annat. Det var lukten av ruttnande tång och gammalt, stillastående havsvatten. Med en kraftansträngning lyckades hon famla tag i spaken och trycka den uppåt. När ljuset slogs på blinkade hon mot det plötsliga skenet. Rummet var tomt. Generatorerna började återigen sitt monotona arbete och fläktarna drog igång med ett svagt vinande. Elin såg sig omkring med hjärtat i halsgropen. Det fanns ingen där. Dörren till maskinrummet var stängd och låst inifrån, precis som hon hade lämnat den. Men när hon sänkte blicken mot golvet slutade hon nästan att andas. Precis nedanför den stora huvudströmbrytaren fanns en stor pöl. Det var inte bara lite kondens eller fukt från väggarna. Det var en rejäl mängd vatten som var klart och isande kallt. Hon böjde sig ner och doppade fingertoppen i vätskan. Hon förde den till läpparna. Det var salt. Det var havsvatten. Maskinrummet på Norra Klippan är helt tätt. Det ligger flera meter över havsnivån och är omgivet av massivt berg. Det finns inga rörledningar i närheten av elskåpet som skulle kunna läcka. Det finns definitivt inget havsvatten där. Pölen låg där, mörk och glänsande mot den grå betongen. Den var ett tyst bevis på att hon inte hade varit ensam. Elin lämnade maskinrummet omedelbart. Hon sprang uppför trapporna och förbi Johan som förvånat såg henne rusa in i köket. Hon vägrade att gå ner dit igen under resten av deras tid på ön. Johan försökte förklara det logiskt. Han trodde att det var en gammal rörledning som de inte kände till, eller att fukt trängt in genom en spricka i berget efter den senaste stormen. Men Elin visste vad hon hade hört. Hon visste att ljudet av spaken som drogs ner var för medvetet. Det var för kraftfullt för att vara en slump. Och det där rosslande andetaget gick inte att förklara bort. Det hade varit så nära hennes öra att hon nästan kunnat känna den fuktiga kylan mot huden. Innan de lämnade Norra Klippan för gott var alla system installerade och klara. Elin gjorde då en sista kontroll av loggböckerna från fyrens sista år i drift. Hon letade efter något som kunde förklara vad hon varit med om. Långt bak i en av de slitna böckerna hittade hon en kort anteckning från nittonhundrasextiotvå. Den var skriven med en darrig handstil av en av fyrvaktarna. Texten var kortfattad, men den fick blodet att frysa till is. Det stod bara: "Maskinrummet kräver sitt pass. Han vägrar lämna spaken även när lungorna är fulla." Elin återvände aldrig till Norra Klippan. Hon bytte senare inriktning i sitt yrke. Numera håller hon sig till anläggningar på fastlandet, långt bort från havets dån och de ensamma vakttornen vid kusten. Men än idag, många år senare, kan hon inte vara i fönsterlösa rum utan att känna en gnagande oro. Hon vet att det finns saker som inte slutar arbeta bara för att vi ersätter dem med teknik. Det finns plikter som sträcker sig bortom graven och arbetspass som aldrig tar slut. Den där pölen med iskallt havsvatten på det torra betonggolvet var ingen varning. Det var bara ett tecken på att någon fortfarande skötte sitt jobb där nere i mörkret under klippan. Tack för att du har lyssnat.

Du lyssnar på The Last Light, och det vi nyss hörde var Maskinrummet på Norra Klippan. Vem är det egentligen som stänger av strömmen när ingen levande människa är där? Det är en tanke som dröjer sig kvar långt efter att berättelsen tystnat. Kanske är det någon som helt enkelt vill ha tystnad i mörkret. Någon som ser det elektriska ljuset som en störning i en evighet av skuggor. I den svenska skärgården finns det gamla sägner om vaktare som aldrig lämnade sin post. Det är som om plikten blivit en del av själva urberget och järnet. När man befinner sig långt ute till havs, där vågorna är det enda sällskapet, blir gränsen mellan det förflutna och nuet papperstunn. Här är en berättelse om vad som händer när man lyssnar för noga på tystnaden. Det finns en särskild sorts ensamhet som bara infinner sig i november. Det är då skärgården klär av sig och lämnas naken åt stormarna. Nittonhundraåttiofyra var året då jag sökte just den ensamheten. Jag hade rest från Vasa och lämnat mitt arbete och stadens ständiga brus bakom mig för att finna ro till mitt skrivande. Jag hade fått hyra den gamla fyrvaktarbostaden på ön Svartbådan. Det är en karg klippa som ligger som en sista utpost innan det öppna havet tar vid. Huset var sammanbyggt med själva fyrtornet. Det var en massiv konstruktion av sten och järn som inte längre var i bruk. Inuti bostaden luktade det av fotogen och gammalt trä. Det fanns en fukt där som aldrig riktigt gick att elda ur väggarna. De första två nätterna var tysta, bortsett från det ständiga dånet från bränningarna mot klipporna utanför. Jag satt vid mitt tunga ekbord och försökte få ner ord på papper. Men blicken drogs hela tiden mot den lilla dörren som ledde in till fyrens fot. Den tredje natten hände det. Jag vaknade exakt klockan två. Det var inte ett plötsligt ljud som väckte mig. Det var snarare en rytm som skar igenom stormens dån. Från andra sidan väggen, inne i fyrens trapphus, hördes fotsteg. De var tunga och bestämda. Det lät som grova stövlar mot de gamla trappstegen av gjutjärn. Klonk. Klonk. Klonk. Jag låg helt stilla i min säng och kände hur kylan kröp längs ryggraden. Trappan i tornet är en smal spiral som ringlar sig uppåt mot lanterninen. Ljudet av metall mot metall ekade med en märklig skärpa. Jag började räkna. Ett, två, tre. Stegen var långsamma, som om den som gick bar på en tung börda. Fyrtioett, fyrtiotvå. Jag visste precis hur många trappsteg det fanns i tornet. Femtio, femtioett, femtiotvå. Sedan blev det tyst. Jag väntade. Jag låg kvar i mörkret i flera timmar och lyssnade efter ljudet av någon som kom ner igen. Men tystnaden var total. Ingen dörr öppnades och inga steg hördes på väg tillbaka. Det var som om personen däruppe helt enkelt hade gått upp och sedan upphört att existera. När morgonljuset äntligen letade sig in genom de små fönstren, intalade jag mig själv att det måste ha varit huset som satte sig. Gammalt järn som rör sig i kylan kan skapa de mest märkliga ljud. Men jag visste innerst inne att inget hus i världen kan skapa rytmen av en mänsklig gång. Under dagen försökte jag arbeta, men blicken vandrade ständigt mot dörren till tornet. Jag gick till slut fram och lade handen på det kalla handtaget. Dörren var låst, precis som den varit när jag kom. Jag hade inte ens fått någon nyckel till själva tornet av uthyraren. Han hade sagt att det var säkrast att hålla sig därifrån eftersom trappan var rostig och farlig. Den fjärde natten förberedde jag mig. Jag satte mig på en stol i den lilla hallen, precis utanför dörren till fyren. Jag hade min stora ficklampa i knät och en termos med kaffe på golvet bredvid mig. Klockan närmade sig två. Jag släckte alla lampor i huset och lät mörkret omsluta mig. Det var en sådan natt då molnen hänger så lågt att man inte ser skillnad på himmel och hav. Prick klockan två hördes det första steget. Klonk. Det kom inte från trappans mitt. Det kom nerifrån, precis på andra sidan dörren där jag satt. Det var så nära att jag kunde höra vibrationerna i golvet. Jag tände inte ficklampan direkt eftersom jag ville höra dem först. Stegen började vandra uppåt. Men den här gången var det annorlunda. Mellan stegen hörde jag ett tungt, rosslande andetag. Jag reste mig upp och slet upp dörren till tornet. Jag förväntade mig att se en person eller en inkräktare som smugit sig in. Men när ljuskäglan från min ficklampa svepte över de rostiga järnstegen såg jag ingenting. Trappan var tom. Men stegen fortsatte. Klonk. Klonk. De passerade mig. Jag kände ett plötsligt vinddrag. Det var en iskall luftström som bar med sig en intensiv lukt av ruttnande tång och gammalt saltvatten. Det var som om en osynlig kropp trängde sig förbi mig i det trånga utrymmet. Jag sträckte ut handen i mörkret och mina fingrar slöt sig om ingenting. Men luften kändes tjock, nästan vaxartad. Jag följde stegen med ficklampan. Jag såg hur de små flagorna av rost på trappstegen yrde upp. Det såg ut som om de pressades ner av en osynlig tyngd. Stegen rörde sig stadigt uppåt, runda efter runda i spiralen. Jag stod kvar vid foten av trappan och räknade igen. Femtiotvå steg. När det sista steget landat på plattformen högst upp, hördes det tunga ljudet av en plåtdörr som slogs upp mot vinden. Därefter kom tystnaden tillbaka, men den var inte lugnande. Den var fylld av en förväntan som fick håren på mina armar att resa sig. Jag visste att jag inte kunde stanna kvar i huset. Jag packade mina viktigaste tillhörigheter i skenet av en enda liten lampa. Hela tiden hade jag öronen spetsade mot tornet. Innan jag lämnade ön i gryningen, tvingade jag mig själv att gå upp i tornet en sista gång. Jag behövde veta. Jag klättrade långsamt uppför de femtiotvå stegen. Mina egna steg lät annorlunda. De var lättare och mer ihåliga än de jag hört under natten. När jag nådde toppen fann jag den tunga plåtdörren till lanterninen vidöppen. Vinden piskade in och regnet slog mot mitt ansikte. Ute på den smala avsatsen fanns ingenting annat än det rytande havet långt där nere. Men på det våta golvet precis innanför dörren låg något som fick mig att backa undan. Där, mitt i vätan, fanns tydliga avtryck av grova stövlar. De var inte gjorda av smuts eller lera. Det var mörkt, kallt havsvatten som långsamt rann ut över golvplattorna. Spåren ledde fram till kanten av avsatsen, men de ledde aldrig tillbaka. Det var som om någon klivit rakt ut i tomma luften, rakt ut i stormen, bara för att börja om sin vandring nästa natt. Jag lämnade Svartbådan innan solen hunnit gå upp över horisonten. När jag rodde därifrån i min lilla båt tittade jag aldrig bakåt. Men jag kunde fortfarande känna lukten av tång i mina kläder. Det var en lukt som ingen tvätt i världen någonsin lyckades få bort. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det där. Tanken på att någon går och går, utan att någonsin komma fram eller vända tillbaka, är nästan värre än att möta något man faktiskt kan se. Det får mig att undra över de där femtiotvå stegen. Om de slutar i tomma luften, var hamnar man då? Eller är det så att vissa plikter helt enkelt aldrig tar slut, även när fyren har slocknat för länge sedan? Det finns en obehaglig logik i det som jag inte riktigt kan släppa taget om. Tack för att du lyssnar.

Du lyssnar på The Last Light, och det vi nyss hörde var Fotstegen i spiraltrappan. Det är som ett eko av en rutin som upprepas natt efter natt. Vi människor finner en djup trygghet i det förutsägbara. Det gäller särskilt när man är omgiven av ett hav som aldrig vilar. Men vad händer när den där rutinen plötsligt bryts? När det som vandrar i mörkret inte längre bara följer sin gamla stig, utan istället vänder blicken mot oss som fortfarande andas? Det sägs att vissa platser suger åt sig minnen av de som bott där. Ibland lämnar de kvar något mer än bara ett minne. De lämnar ett tomrum som inte går att förklara. En tystnad som skriker högre än stormen. Här är den sista berättelsen för ikväll. Det finns nätter som aldrig riktigt lämnar en. Det spelar ingen roll hur många år som går eller hur långt från kusten man flyttar. För mig är det natten i januari nittonhundrasjuttiotvå. Jag arbetade som ytbärgare på den tiden och var stationerad i Sundsvall. Vi var vana vid att kallas ut när ingen annan ville eller kunde ge sig av. Men larmet från Vargstenen var annorlunda. Det var inte ett fartyg i nöd eller en fiskare som gått på grund. Det var tystnaden som larmade. Vargstenen är en av de mest isolerade platserna man kan tänka sig. Den ligger som en sista utpost mot det öppna havet. Den vintern var den helt kringränd av packis. Isen hade skjutit upp i stora och vassa vallar som gjorde det omöjligt för båtar att ta sig fram. Det enda sättet att nå ön var med helikopter. Vädret var så uselt att vi tvekade länge innan vi lyfte. Snöstormen piskade mot rutorna och vinden slet i maskinen så att hela skrovet gnällde av ansträngning. När vi närmade oss ön såg vi fyrens ljus skära genom snöröken. Det var det enda tecknet på liv i det svarta landskapet. Men ingen svarade på radio. Ingen hade setts till på flera dygn. Vi tvingades hovra precis ovanför den lilla landningsplattan. Snön yrde så tätt att jag knappt såg mina egna händer framför mig. Piloten kämpade för att hålla oss stabila och till slut lyckades jag fira mig ner. Markkontakten var som att kliva rakt in i en vägg av isig luft. Temperaturen låg på minus femton grader, men med vindavkylningen kändes det som det dubbla. Jag minns hur jag kämpade mig fram mot fyrvaktarbostaden. Snön räckte mig till knäna och varje steg krävde en enorm ansträngning. När jag väl nådde dörren trodde jag att den skulle vara låst. Jag trodde att jag skulle behöva bryta mig in för att hitta en skadad eller sjuk man. Men dörren gled upp med ett svagt gnissel. Den var inte ens stängd ordentligt. Inne i hallen slog värmen emot mig. Det var en märklig kontrast till det rasande kaoset utanför. Det luktade kaffe och gammalt papper. Det var en helt vanlig och hemtrevlig doft. Men det jag såg på krokarna i hallen fick blodet att frysa till is. Där hängde fyrvaktarens tunga vaktrock. Den var fodrad och rejäl. Under den stod hans stövlar prydligt uppställda. Ingen människa går ut i en snöstorm i januari på en ö i Bottenhavet utan skor och ytterkläder. Det är en säker dödsdom inom loppet av några minuter. Jag ropade hans namn. Det enda svaret var det dova dånet från vågorna som slog mot klipporna utanför och det rytmiska tickandet från ett väggur i köket. Jag sökte igenom varje rum. Sängen var bäddad och en bok låg uppslagen på bordet. Kaffepannan på spisen var fortfarande ljummen. Allt tydde på att han bara hade rest sig upp och gått ut. Men hans kläder var kvar. Jag gick ut igen. Nu hade jag en växande känsla av obehag som inte hade med kylan att göra. Jag hade en stark ficklampa med mig och lät strålen svepa över de isiga klipporna. Det fanns inga spår i den nyfallna snön runt huset. Vinden hade redan sopat igen allt. Jag rörde mig mot den östra sidan av ön där klipporna stupar brant ner i havet. Det är en plats där vågorna slår över med en sådan kraft att stenarna alltid är täckta av ett lager av glansis. Jag klättrade upp på en hög klippavsats för att få bättre sikt. Vinden slet i min hjälm och snön piskade mot mitt visir. Det var då jag såg den. Mitt på den högsta punkten låg en mörk fläck. Där borde stormen ha blåst bort allt som inte satt fast. Jag tog mig försiktigt fram och var rädd att halka och svepas med av nästa våg. När jag kom närmare såg jag att det var mannens officiella tjänstemössa. Det var den med det lilla emblemet framtill. Den låg där helt öppet på den kalla stenen. Jag sträckte ut handen och lyfte upp den. Det var då jag slutade andas för ett ögonblick. Mössan var helt torr. Den var inte bara lite fuktig, utan fullständigt torr. Det var som om den precis hade tagits ur ett skåp. Trots att snön vräkte ner och vågorna skickade kaskader av saltvatten över klipporna fanns det inte en droppe vatten på tyget. Den kändes varm, som om någon precis hade tagit av sig den och lagt den där. Jag stod där med mössan i handen och kände hur paniken började bubbla i bröstet. Det fanns ingen logisk förklaring. Det var som om naturens lagar hade slutat gälla på den här klippan. Jag vände mig om för att börja gå tillbaka mot helikoptern. Jag ville kalla på förstärkning och komma bort därifrån. Då föll ljuskäglan från min ficklampa på marken precis framför mina fötter. Där i den vita snön fanns en rad fotspår. De kom inte från huset. De började mitt på klippan, precis bredvid där mössan hade legat. Det var avtryck av nakna fötter. Fem tår, en häl och en hålfot. Men de var inte frusna. De var våta. De mörka avtrycken i snön såg ut som om någon precis klivit upp ur ett varmt bad och tagit några steg. Jag följde spåren med blicken. De ledde inte mot värmen i huset. De ledde rakt ut mot klippkanten. De gick mot det svarta och isande havet där packisen malde mot stenarna. Det sista spåret var precis vid kanten. Det var ett tydligt avtryck av en högerfot som tagit spjärn mot den hala stenen. Jag gick fram till kanten och lyste ner i vattnet, men det fanns inget att se. Det var bara det mörka djupet och de vita isflaken som krockade med varandra i dånet från stormen. Ingen människa kan överleva i det vattnet mer än några sekunder, särskilt inte naken. Men det fanns inga tecken på kamp. Det fanns inga tecken på att någon halkat. Bara de där lugna och våta stegen som ledde rakt ner i förintelsen. När vi senare genomsökte ön med fler man hittade vi aldrig någonting mer. Fyrvaktaren var borta och utraderad från jorden. Myndigheterna avskrev det som en olycka eller en psykos orsakad av isoleringen. Men jag vet vad jag såg. Jag vet hur den där mössan kändes mot mina fingrar. Än idag kan jag inte låta bli att tänka på de där fotspåren när jag hör vinden vina runt knutarna hemma i Sundsvall. Jag ser framför mig hur de sakta smälter ner i snön. De är svarta och varma mot det vita. Och jag undrar vad det var som fick honom att lägga sin mössa så försiktigt på stenen. Varför han tog av sig sina kläder i femton graders kyla och gick ut i det vatten som borde ha dödat honom direkt. Men det som skrämmer mig mest är inte att han gick ner i vattnet. Det är tanken på att han kanske aldrig var ensam där ute på klippan. För när jag stod där vid kanten och tittade ner kändes det inte som om jag tittade på en grav. Det kändes som om jag tittade på en dörr som någon precis hade stängt efter sig. Jag har kvar en bild i mitt huvud som jag aldrig kan tvätta bort. Det är bilden av hallen i fyrvaktarbostaden. Där hänger den tjocka rocken och de varma stövlarna står kvar och väntar på sin ägare. Och när jag tänker på de där våta fotspåren inser jag att de aldrig ledde tillbaka från vattnet. De slutade vid kanten. Men snön fortsatte att falla. När jag vände mig om för att gå såg jag att det fanns ett nytt avtryck i snön bakom mig. Det var ett vått och naket avtryck som inte fanns där när jag kom. Tack för att du har lyssnat.

Du lyssnar på The Last Light, och det vi nyss hörde var Den torra mössan i stormen. Det sägs bland dem som bor vid kusten att havet aldrig tar något utan att lämna ett litet tecken efter sig. Att hitta en helt torr mössa mitt i en rasande vinterstorm på en ödslig fyrplats är helt enkelt omöjligt att förklara. Det känns som om mörkret ville lämna kvar en liten detalj bara för att visa sin makt över oss. Varför blev just den kvar när människan själv försvann ner i det svarta och isande djupet? Man undrar ju vad det egentligen är som lockar där ute i kylan. Vad är det som får någon att lämna precis allt bakom sig? Havet tar vad det vill ha. Ibland lämnar det kvar något litet och oförklarligt bara för att visa att det kan. Tack för att du har lyssnat på PodThis. Sov nu så gott, men se till att dörren är ordentligt låst för natten.