Stegosaurusens Trädgård: Där små frön blir stora drömm...

Välkommen till Pod This och Drömtidssagor. Kryp nu riktigt nära, nära, och känn hur täcket är mjukt omkring dig. I kväll ska vi få följa med en liten, vänlig stegosaurus som heter Stig. Han har en alldeles egen dröm om en trädgård fylld med vackra blommor. Tänk att få se frön växa och bli stora! Det är en rofylld berättelse om att vänta och se hur naturen sakta vaknar till liv.

Har du någon gång undrat vad som händer under jorden, långt innan något grönt syns ovanför?

Det är en magisk värld av tystnad och väntan, precis som för vår vän Stig. Långt borta, i en grön dal där de högsta ormbunkarna nådde mot himlen, bodde en vänlig stegosaurus. Han hette Stig, och han älskade färger. Han drömde om att en dag få se en alldeles egen trädgård, fylld av de vackraste blommor man kunde tänka sig.

En trädgård som sprakade av liv och doftade ljuvligt. En solig morgon bestämde sig Stig för att det var dags att förverkliga sin dröm. Med sina stora, mjuka tassar letade han upp de allra finaste och slätaste stenarna han kunde hitta. Han lade dem varsamt i en liten cirkel på marken, som en trygg ram för sin blivande blomsterplats.

Det skulle bli hans alldeles egen lilla trädgård. Sedan kom det spännande ögonblicket. Stig hade samlat små, mörka frön, som små hemligheter från naturen. Ett efter ett petade han försiktigt ner dem i den mjuka, varma jorden. Han föreställde sig hur varje litet frö bar på löftet om en färgglad blomma, en som skulle sträcka sig mot solen.

Han tänkte på röda, gula och blå kronblad som skulle dansa i vinden. När alla fröna var tryggt nere i jorden, visste Stig att de behövde vatten. Han samlade daggdroppar från stora ormbunksblad, droppe för droppe, tills han hade tillräckligt. Sedan vattnade han försiktigt sin lilla trädgård, så noga att ingen av de små fröna skulle skadas.

Han ville att de skulle ha det så bra som möjligt där under jorden. Stig var så ivrig. Han längtade så mycket efter att se sina blommor. Redan nästa morgon, så fort den första solstrålen letade sig fram mellan träden, sprang han till sin lilla jordplätt. Han böjde ner sin stora nos mot jorden och spanade noga. Men där var ingenting.

Jorden var precis likadan som dagen innan, bara mörk och tyst. Inte ett enda litet grönt blad hade tittat upp. En djup suck lämnade Stigs stora bröst. Han kände sig lite besviken, trots att han visste att allt har sin tid, lilla vän. Det var svårt att komma ihåg när förväntan var så stor. Hur lång tid skulle det egentligen ta innan något hände?

Och vem skulle kunna veta det, där i den stora, tysta dalen?

Många tror att det snabbaste alltid är det bästa, att allt ska hända genast. Men det är inte alltid så, speciellt inte när man har planterat en alldeles egen liten trädgård, precis som Stig gjorde. Han satt där, dag efter dag, och tittade på den lilla jordplätten han så omsorgsfullt hade förberett, men ingenting rörde sig.

Stig undrade hur länge han egentligen måste vänta. Han satt så stilla att han nästan smälte in bland stenarna. Och medan han funderade över det, kröp en gammal, klok snigel sakta, sakta förbi. Snigeln lyfte sina ögon på små stjälkar och frågade med en röst som var lika långsam som dess gång: "Varför ser du så fundersam ut, lille Stig?

" Stig suckade en liten, tung suck. Han berättade att han väntade på sina blommor, men att det tog alldeles för lång tid. Jorden var ju så stilla, så tyst. Snigeln log sitt långsamma leende, som om den hade all tid i världen, och svarade: "Det som växer långsamt, växer sig starkt. Se på det där stora, gamla trädet, min vän.

Det var en gång lika litet som ditt frö." Stig lyfte blicken och tittade på det mäktiga trädet, vars grenar sträckte sig mot himlen som stora armar. Sedan lät han blicken vandra tillbaka till sin egen lilla jordplätt med helt nya ögon. Tänk att något så stort kunde börja så litet, och ta så lång tid på sig att bli just så stort.

Han bestämde sig för att titta på andra saker som växte långsamt runt omkring honom. Han såg mossan som klädde en sten i en mjuk, grön matta, och de stora molnen som sakta, sakta drev över himlen, bytte form och färg. Allt hade sin egen takt, precis som du och jag. Och med den tanken gäspade Stig en stor, stilla gäspning.

Kanske kunde han också lära sig att vänta så där lugnt och stilla. Men skulle han verkligen kunna finna ro i den långsamma väntan?

Tänk dig nu att du sitter där, alldeles stilla, med en kopp varm choklad i händerna, och ser ut över en trädgård som sover under morgondimman. Stig, vår vän stegosaurusen, hade ju lyssnat på snigelns visa råd om att ha tålamod. Många dagar hade nu gått sedan han sådde sina frön.

Varje morgon hade han vaknat och känt en liten nyfikenhet, men ändå inte skyndat sig till trädgården. En sådan stilla morgon letade sig solens första strålar försiktigt fram mellan träden. Då gick Stig lugnt fram till platsen där han grävt. Han hade ingen brådska längre, bara ett lugnt hopp. Han böjde sig ner, med sin långa hals, och tittade noga.

Och där, precis där, såg han något nytt. Ur den mörka jorden hade pyttesmå, gröna blad kommit upp. De var som små, små öron som lyssnade på världen. Hans stora stegosaurushjärta fylldes av en tyst och varm glädje. De var så små, så sköra, men ändå så otroligt starka.

Precis som snigeln hade sagt, "Vänta lugnt, vänta mjukt, så kommer allt i sinom tid." Tänk, hade du kunnat vänta så länge?

Stig visste att det var så här det skulle vara, en lugn belöning för hans tålamod. Han satte sig ner bredvid sin trädgård, så försiktigt så att ingen liten grodd skulle störas. Han satt där länge och tittade på de små bladen som dansade lite i den milda morgonvinden. Han såg hur dagen långsamt blev till kväll.

Och han såg hur månen sakta steg på himlen, som en stor, glänsande lykta. Han lutade sig närmare, och viskade godnatt till de små groddarna. "Sov gott, mina små vänner," mumlade han. "Jag är så glad att ni är här." Stig lade sitt tunga huvud mot en mjuk mosstuva bredvid sin trädgård. Och Stig gäspade en stor, stilla gäspning.

Sedan somnade han till ljudet av nattens sus, alldeles intill sina små, gröna drömmar.

Stig fann en stilla glädje i att vänta, och kom ihåg snigelns ord om att det som växer långsamt, växer sig starkt. Och nu är dagen slut. Mörkret faller mjukt utanför ditt fönster. Du kan också låta tankarna på Stigs lilla trädgård sakta ebba ut. Känn hur lugnet sprider sig i dig, precis som de små, gröna skotten som tittade fram ur jorden.

Låt dina ögon bli tunga, och känn hur tröttheten omfamnar dig. Allting har sin tid, kära vän, precis som fröna i Stigs jord. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.