En rofylld jätte: Triceratopsens natt bland stjärnorna

Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. Kryp riktigt nära nu, lilla vän. Ikväll ska vi ge oss ut på ett stilla äventyr. Månen är rund som ett stort silverlöv över Ormbunksdalen. Den lilla triceratopsen Tritte har just lagt sitt stora huvud på den mjuka mossan. "Är du vaken, Pip?

" viskar han till sin lilla lurviga vän som sitter på hans rygg, inkurad i ett bo av löv. Tillsammans väntar de på att få se stjärnfall på en alldeles tyst kulle. Men kommer de att hålla sig vakna tills ögonen blir tunga och det är dags att sova?

Vi får se. Sagan har tre delar: Vägen till Sömnkullen, Väntan på toppen och Sömniga önskningar. Blunda nu och låt oss börja.

God kväll, du lilla vän. Kryp nu riktigt nära, så ska jag berätta en saga om en mycket snäll Triceratops som hette Tritte. Tritte hade tre vänliga horn och ett hjärta fullt av lugn. Han bodde i en dal där blommorna doftade sött om natten och där stjärnorna tindrade extra klart.

En kväll när mörkret hade lagt sig som en mjuk filt över dalen, bestämde sig Tritte och hans allra bästa vän, en liten fågel som hette Pip, för att göra något alldeles särskilt. De skulle vandra upp på Sömnkullen för att titta på stjärnfall. Pip, som var liten och lätt, hoppade upp på Trittes rygg, precis mellan hans stora, vänliga horn.

Därifrån hade han den allra bästa utsikten. Tillsammans började de sin långsamma, stillsamma vandring uppför den mjuka kullen. Varje steg Tritte tog var mjukt, så mjukt att inte ens den minsta grästuva rörde sig. Luften var varm och stilla, och från marken steg den tunga, söta doften från nattens blommor som just slagit ut.

Det var en doft som kändes som en varm kram, och den gjorde Tritte lite, lite sömnig. Och Tritte gäspade en stor, trött gäspning, så stor att luften omkring honom nästan gungade. Pip, som märkte att hans stora vän blev trött, pep då uppmuntrande från sin plats. "Vi ska räkna stjärnor, Tritte!" pep han glatt.

"Kom ihåg stjärnorna som faller, de som glimmar till och försvinner. Vi ska räkna dem!" Tritte log ett trött, litet triceratops-leende och fortsatte sin vandring. Allt var lugnt och stilla, precis som det skulle vara. Men kullen var hög, och varje steg kändes lite tyngre än det förra. Skulle de orka hålla sig vakna hela vägen till toppen?

Många tänker nog att det svåraste med ett äventyr är att ta sig fram. Att själva vandringen är den största utmaningen. Men ibland, lilla vän, är det faktiskt väntan som prövar ens tålamod allra mest, speciellt när man precis har nått sitt mål.

Våra små vänner, den snälla Triceratopsen Tritte och hans pigga vän Pip, hade ju kämpat sig uppför hela Sömnkullen. Och nu var de äntligen där, på toppen. Tritte la sig genast ner i den mjuka, svala mossan som täckte toppen. Du hörde nästan hans stora suck av lättnad, en sån där skön suck efter att man har ansträngt sig.

Mossan kändes skön mot hans stora kropp, och han blundade en liten stund, bara för att känna lugnet. Samtidigt, på Trittes breda rygg, var Pip fullt upptagen med att göra sitt lilla bo ännu mysigare. Han pillade och ordnade med löven, flyttade en liten kvist hit och en mjuk fjäder dit, tills allt var alldeles perfekt.

Det skulle vara en skön plats att titta på stjärnor från, tyckte Pip. De låg där tysta en lång stund, båda två. Himlen ovanför dem var nu alldeles mörk, sammetslen och full av tusentals, ja, miljontals stilla stjärnor som glittrade som små diamanter. Det var så tyst att man nästan kunde höra stjärnorna viska till varandra.

Efter en stund började de viska lite med varandra också, Tritte och Pip. De pratade om vad de skulle önska sig när det första stjärnfallet kom. Det är ju det man gör när man ser ett stjärnfall, eller hur?

Man önskar sig något. Tritte mumlade med sin djupa, vänliga röst. "Jag ska önska mig det allra sötaste lövet i hela dalen," sa han. "Ett sånt där löv som smakar som solsken och dagg." Och Pip, med sin lilla, ljusa röst, pep: "Och jag ska önska mig ett till löv till mitt bo, ett alldeles extra mjukt ett. Då blir det ännu skönare att sova här.

" De log för sig själva i mörkret, nöjda med sina önskningar. Men nu var det bara att vänta. Vänta på att himlen skulle visa dem sin hemlighet. De hade sett stjärnorna, de hade önskat sig saker, men det allra viktigaste saknades ju fortfarande, eller hur?

De första stjärnfallen. Och där de låg, med ögonen fästa vid himlen, visste de inte att väntan kunde dölja en liten, liten överraskning. En som skulle göra att de tänkte lite annorlunda på just det där med stjärnfall.. när det väl började.

Tänk dig nu att du ligger där, alldeles mjuk och varm i din egen lilla bädd, och tittar upp mot den stora, mörka himlen. Precis som Tritte och hans lilla vän Pip gjorde, när de väntade på kulletoppen. Nu när himlen var full av stjärnor, undrade de båda när de första stjärnfallen skulle börja?

Det var så tyst runtomkring dem, bara de mjuka ljuden från natten som viskade. Och så, plötsligt, for ett glittrande streck över himlen, snabbt som en tanke. "En!" viskade Pip, full av glädje, men ändå så försiktigt så att ingen annan skulle vakna. Tritte log sömnigt, hans ögonlock kändes redan lite tunga.

Han kände sig så trygg och varm bredvid sin lilla vän. Strax därefter kom ett till, en liten ljusprick som dansade neråt. "Två...", mumlade Tritte, och hans röst var alldeles mjuk och sömnig. Hans ögonlock blev allt tyngre, och han kände sig så skönt trött. Ett tredje stjärnfall visade sig, en sista liten gnista i mörkret. Pip försökte säga "Tre!

", men det blev bara en liten, liten gäspning, alldeles tyst och söt. Då gäspade även Tritte en stor, trött gäspning, en sån som får hela kroppen att kännas tung och alldeles, alldeles varm. Han kände hur sömnen kom krypande, som en mjuk, varm filt som lade sig över honom.

Pip kurade ihop sig djupt i sitt lilla bo, alldeles intill Trittes stora, trygga kropp. Han somnade genast till det lugna, djupa andetaget från sin stora vän. Tritte blundade också, och somnade in med ett litet leende på nosen.

I drömmen fortsatte han att räkna de tysta, fallande stjärnorna, en efter en, tills han var alldeles omgiven av söta, söta drömmar. Och så somnade han, precis som du snart kommer att göra. Sov gott, lilla du.

Och visst var det skönt att se hur stjärnfallen blev en trygg vaggvisa för Tritte och Pip, där på Sömnkullen?

Den tunga, söta doften från nattblommorna hade redan gjort Tritte sömnig, och lilla Pip kurade tryggt ihop sig i sitt bo av mjuka löv på Trittes rygg. Precis så lugnt och gott kan du också få det nu, min vän, när dagen är slut och natten viskar dig till ro. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.