Godnattsagan: Hjärnans hemliga nyckel till god sömn

Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. Kära lilla vän, nu är det dags att krypa ner under täcket. Känn hur mjukt och skönt det är. Sätt dig bekvämt tillrätta, kanske med en mysig filt runt dig. Blunda och andas lugnt. I kväll ska vi följa med en liten ekorre som heter Kotte.

Hans berättelse tar oss genom tre lugna stunder: 'Stjärnornas tysta viskningar', 'Nattens mjuka famn' och 'En rofylld stund'. I det mjukaste boet högst upp i den gamla eken, puffade en liten ekorre som heter Kotte till sin kudde av mossa. Men.. var var den?

Hans alldeles speciella bok med sagor om stjärnorna var borta. Kommer Kotte att hitta den innan han somnar in?

Låt oss lyssna tillsammans nu.

Har du någonsin letat efter något riktigt, riktigt länge, något som bara måste finnas där det brukar vara?

Precis så kände lilla ekorren Kotte en kväll. Han bodde så mysigt uppe i en stor, gammal ek, i ett bo som var fyllt av mjuka löv och varma filtar. I Kottes bo var det alltid varmt och mjukt. Men den här kvällen var något annorlunda. Kotte hade just borstat sina små tänder och var redo att krypa ner under sin filt för att läsa sin favoritbok.

'Sagor om Stjärnstoft' hette den. Han älskade den boken, med alla dess glittrande bilder och snälla berättelser om himlen. Men boken var borta! Han letade och letade, först bland de små kottarna han samlat, de som låg i en hög i hörnet. Sedan grävde han bland alla de knapriga nötterna som han hade sparat till vintern.

Men ingenstans fanns 'Sagor om Stjärnstoft'. Han tittade under de mjuka löven som gjorde hans säng så skön, och till och med bakom den lilla sten han använde som kudde. Men boken var inte där. Han kände en liten, liten klump i magen. Var kunde den vara?

Just då kom Mamma Ekorre in. Hon nynnade en lugn melodi, en sån som fick Kottens öron att slappna av. Hon såg hur han letade och frågade med sin lena röst, "Vad letar du efter, min lilla vän?" När Kotte berättade om sin försvunna bok, log mamma Ekorre mjukt. "Kanske," sa hon, "har du glömt den hos någon av dina vänner, Kotte?

Du var ju ute och lekte hela dagen." Kotte funderade. Hade han?

Han kunde inte minnas. Men tanken fick hans lilla svans att vifta till lite. Han älskade sina vänner. Och om boken var hos någon av dem, ja, då var den ju inte borta på riktigt. Det började skymma utanför boet. Solen hade just sjunkit ner bakom de stora träden och lämnade efter sig en vacker, rosa himmel.

Men trots att det blev mörkare, bestämde sig Kotte för att ge sig ut och leta. Han ville så gärna läsa sin bok innan han somnade, tillbaka i sitt varma, mjuka bo. För i Kottes bo var det alltid varmt och mjukt. Han tassar nerför trädstammen och undrar: "Kanske Mårran Mus har sett den?

De flesta barn kanske tror att när kvällen kommer, är alla fortfarande upptagna med att leka, springa runt eller äta middag. Men du vet, när solen börjar sjunka bakom trädtopparna, då är några av skogens allra minsta invånare redan på väg att göra sig redo för natten. Kotte hade tappat bort sin bok.

Och nu började han känna hur tröttheten smög sig på, där han tassade nerför trädstammen. Han undrade om Mårran Mus kanske hade sett den. Boken med de vackra bilderna. Mårran bodde ju så mysigt, alldeles under en stor, vriden trärot. Kotte knackade försiktigt, försiktigt på den lilla dörren.

Och där, i sin lilla grotta, satt Mårran Mus redan i sin randiga pyjamas, med en kopp varmt te bredvid sig. "Åh, hej Kotte," viskade Mårran. "Du är ute sent." Kotte förklarade att han letade efter sin bok. Mårran skakade på huvudet. "Nej, min lilla vän, jag har inte sett den. Men vill du ha ett sött, rött hallon?

Jag har några kvar från i eftermiddags." Kotte tog tacksamt emot hallonet och åt det långsamt, men boken var fortfarande borta. Ute hade stjärnorna börjat tindra, små, små ljuspunkter mot den mörka himlen. Kotte tittade upp och tänkte, Snart är natten här, och den är så trygg och kär.

Han fortsatte sin vandring, och då fick han syn på Ugglan Håkan. Ugglan satt högt uppe i sitt träd, precis där han brukade sitta. Men Håkan såg lite annorlunda ut nu. Han hade just vaknat, och hans stora, runda ögon blinkade sakta i skymningen. Kotte frågade om Ugglan Håkan kanske hade sett boken. Ugglan vred långsamt på huvudet.

"Nej, Kotte," hoade han med en djup, sömnig röst. "Jag har bara sett månen, som är så stor och gul ikväll." Kotte kände hur en stor gäspning spred sig i hans lilla mun. En så stor gäspning att han nästan tappade balansen. Han kände sig väldigt, väldigt trött nu. Benen var tunga, och ögonlocken ville bara falla ihop.

Den lilla gäspningen fick Kotte att tänka på sin egen varma säng. Snart är natten här, och den är så trygg och kär. Det kändes som att hela världen var på väg att sova, utom han. Med tunga steg vände Kotte hemåt, och en liten, ledsen tanke började dyka upp i hans huvud. Han tänkte att han nog aldrig mer skulle få höra en godnattsaga.

Tänk dig att du är en liten ekorre, alldeles mjuk och lurvig, och du har vandrat långt, långt genom skymningen. Dina små tassar är trötta efter att ha letat så länge. Precis så kände sig Kotte när han vandrade hemåt, med en liten tyngd i hjärtat. Han tänkte att han nog aldrig mer skulle få höra en godnattsaga.

Där, i den stora, trygga eken, fanns hans alldeles egna lilla bo, fyllt med mjuka löv och varm mossa. Men trots värmen kände sig Kotte lite ensam när han klev in. Hon såg Kottess ledsna ögon, och med en mjuk tass torkade hon bort en liten, liten tår som rullade nerför hans kind.

"De allra bästa sagorna", sade hon med en röst som var som sammet, "de behöver ingen bok alls." Sedan började hon nynna den där lugna, välkända melodin igen, den som alltid fick en att känna sig trygg. Och med melodin kom orden, en saga om en liten ekorre som gav sig ut för att leta efter en skatt i skogen.

Kotte kröp ner i sin säng, bland de varma löven och den mjuka mossan. Han lade huvudet på sin kudde, som var gjord av den allra finaste mossan, och kände något kantigt sticka upp under den. Han sträckte ut en liten tass och drog fram det – det var hans bok! Boken han hade letat efter hela dagen! Ett litet leende spred sig över hans ansikte.

Han höll boken tätt intill sig, men han öppnade den inte. Istället slöt han ögonen. Han ville hellre lyssna på sin mammas röst, som berättade sagan om skatten, om äventyr och om att hitta hem igen. Mamma Ekorres röst var som en varm filt som svepte in honom.

Och där, i tryggheten, med sin mammas röst i öronen och sin bok nära, gäspade Kotte en stor, stor gäspning. Och han somnade djupt, djupt, med ett litet leende på läpparna, drömmande om skatter och trygga ekträd.

Ja, Kotte hittade ju sin bok till slut, under kudden, precis där den skulle vara. Men det var ju inte den boken som var den allra viktigaste, eller hur?

Det var mammans röst, full av kärlek, som vävde den allra finaste sagan, rakt ur hjärtat. Och den där lilla, lugna melodin hon nynnade.. den fyllde hela rummet med värme och trygghet. Precis som den nu fyller dig, lilla vän. Låt bilderna från sagans värld få blekna bort nu, alldeles mjukt. Snart är du också i drömmarnas land. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.