Tjernobyl: Grafiten på asfalten och lögnen om tre komma sex
Berättelsen i PodThis klargör händelseförloppet under den första timmen efter explosionen i Tjernobyl den tjugosjätte april nittonhundraåttiosex. Lyssnaren får veta hur en fördröjning på tio timmar tvingade ett oerfaret nattlag att hantera en xenonförgiftad reaktorkärna med endast sex kontrollstavar kvar i aktivt läge. Genomgången förklarar varför nödstoppet AZ-fem fungerade som en tändhatt på grund av kontrollstavarnas grafitspetsar och hur felaktiga dosimetrar ledde till att personalen utsattes för dödliga stråldoser helt i onödan.
Den tjugosjätte april nittonhundraåttiosex genomförde det oerfarna nattlaget vid Tjernobyls fjärde reaktor ett säkerhetsprov som slutade i historiens mest omfattande kärnkraftsolycka. Försteingenjören och kontrollrumsledaren kämpade mot en instabil reaktor under ledning av den kompromisslöse biträdande chefsingenjören. Trots att reaktorns effekt sjönk till livsfarliga nivåer och mätinstrumenten visade missvisande värden, tvingades personalen fortsätta fram till den ödesdigra aktiveringen av nödstoppsknappen AZ-fem. Den första timmen efter explosionen präglades av total förnekelse och tekniska brister, medan pumptestaren Valerij blev katastrofens första offer...
Chapters
Det här avsnittet innehåller skildringar av en kärnkraftsolycka och dess dödliga följder. Klockan noll ett och tjugofyra den tjugosjätte april nittonhundraåttiosex fylls kontrollrummet i reaktor fyra av rök. Anatolij Djatlov ser grafitblock som ligger på marken. Det är material från reaktorns innersta kärna.
Välkommen till PodThis och Cold Case Files. Vi gästas av kärnkraftsexperten Julian för att prata om nattskiftet på Tjernobyl den tjugosjätte april nittonhundraåttiosex.
Upptäckten
Det är den tjugosjätte april nittonhundraåttiosex i kontrollrummet vid reaktor fyra. Anatolij Djatlov pekar bryskt på dosimetern. Mätarnålen har stannat vid tre komma sex röntgen i timmen och vägrar röra sig. Han beordrar Aleksandr Akimov att genast pumpa in mer vatten. Den ordern tvingar personalen att arbeta i en strålning som egentligen är högre än femtontusen röntgen i timmen. Långt under dem har Valerij precis begravts under hundratals ton betong. Samtidigt ligger de mattsvarta grafitblocken från reaktorns innersta kärna spridda som glödande kol på asfalten utanför. När en av teknikerna ser de radioaktiva spillrorna genom ett krossat fönster, släpper han ventilhandtaget och backar långsamt in i skuggan.
Bilden av grafitblocken som ligger utspridda på marken utanför reaktor fyra är verkligen skrämmande. Man förstår att katastrofen redan är ett faktum. Men inne i kontrollrummet verkar tiden ha stannat i en sorts gemensam förnekelse.
Det är precis vad som sker under den första timmen efter explosionen klockan ett och tjugotre. Anatolij Djatlov var ställföreträdande chefsingenjör. Han vägrade helt enkelt att acceptera att reaktorn var borta, trots att han fick rapporter om både krossat glas och rök.
Men de hade ju mätinstrument. Hur kunde de titta på en dosimeter och ändå missa att de befann sig i en dödsfälla?
Där har vi en av de mest tragiska tekniska bristerna. Standardinstrumenten i kontrollrummet var bara graderade upp till tre komma sex röntgen i timmen. När mätarnålen slog i taket antog ledningen att strålningen stannade vid just tre komma sex. De trodde att det var en nivå som gick att hantera.
De trodde alltså att läget var under kontroll, när det egentligen var tusentals gånger värre.
Just så. Den faktiska strålningen vid den förstörda kärnan var över femtontusen röntgen i timmen. Det är en dos som dödar en människa på mindre än sextio sekunder. Ändå beordrade Anatolij Djatlov att Aleksandr Akimov och de andra skulle pumpa in mer vatten i en reaktor som inte ens fanns kvar.
Personalen skickades alltså rakt in i döden för att göra något som var helt meningslöst. Samtidigt fanns det en man som aldrig ens fick chansen att fly.
Du tänker på Valerij. Han var i pumprummet för att kontrollera utrustningen precis när tryckvågen kom. Han begravdes under hundratals ton betong och blev nattens första dödsoffer. Hans kropp har faktiskt aldrig hittats. Han blev kvar i ruinerna för alltid.
Det är en fruktansvärd start på den här utredningen i PodThis. Vi har en förstörd reaktor, en ledning som blundar för sanningen och en personal som offrar sina liv i onödan. Men frågan är hur vi ens hamnade där. Hur kunde en reaktor som sades vara oförstörbar explodera, precis när operatörerna försökte stänga av den i lugn och ro?
Förundersökningen
Nu är vi framme vid den mest brännande frågan här i PodThis. Hur kunde den här reaktorn förvandlas till en bomb i samma ögonblick som operatörerna tryckte på nödstopp? Den som alla trodde var en teknisk triumf.
Det hela började egentligen med en fördröjning på tio timmar. Ett plötsligt behov av el i Kiev gjorde att kontrollrummet fick order om att vänta. Det innebar att ansvaret för det svåra säkerhetsprovet hamnade hos ett nattlag som inte var förberett. De leddes av Leonid Toptunov, som bara var tjugofem år gammal och försteingenjör.
Så en ung och oerfaren ingenjör kastades in i ett farligt test mitt i natten?
Ja, och klockan noll ett och tjugotre minuter gick allt fel. Reaktorns effekt störtdök plötsligt till trettio megawatt. Det är långt under säkerhetsgränsen som låg på sjuhundra megawatt. Det här skapade ett fenomen som kallas xenonförgiftning. Det gjorde kärnan extremt instabil och nästan omöjlig att hantera.
Men då måste de väl ha förstått att något var allvarligt fel och avbrutit alltihop?
Tvärtom. För att tvinga upp effekten igen gav Anatolij Djatlov order om att nästan alla kontrollstavar skulle dras ut. Till slut fanns bara sex till åtta stavar kvar i aktivt läge. Det här skedde trots att säkerhetsreglerna krävde minst femton stycken för att man skulle ha kontroll.
De körde alltså en instabil reaktor utan att ha några som helst bromsar kvar i systemet.
De var på väg rakt mot en katastrof. Klockan noll ett, tjugotre minuter och fyrtio sekunder förstod Aleksandr Akimov allvaret. Han tryckte på knappen A Z fem för att göra ett totalt nödstopp. Det var det ögonblicket som var tänkt att rädda dem.
Men istället för att stoppa allt blev det här knappen som utlöste undergången.
Det är den mest skrämmande slutsatsen i utredningen. Kontrollstavarna hade spetsar av grafit. När de sköts ner i den överhettade kärnan ökade grafiten kraften i botten istället för att dämpa den. Sju sekunder senare sprängdes allt.
Så själva säkerhetsmekanismen blev det som tände gnistan?
Ja, katastrofen startade faktiskt av själva nödstoppsknappen. Det fanns ett dolt fel i hur kontrollstavarna var byggda. Det gjorde att reaktorn skenade och sprängdes precis när de försökte stänga av den. Det som skulle vara deras sista livlina blev istället det som förstörde hela kraftverket.
Klockan är tjugotre minuter över ett på natten den tjugosjätte april nittonhundraåttisex. Inne i kontrollrum fyra stirrar försteingenjören Leonid Toptunov på instrumenten. Han är bara tjugofem år gammal. Han ser hur reaktoreffekten sjunker oroväckande snabbt ner till kritiska trettio megawatt. Aleksandr Akimov ger tecken att de måste kompensera för förlusten. De drar metodiskt ut nästan alla kontrollstavar ur härden. Till slut finns bara sju stycken kvar i aktivt läge. Det här strider helt mot säkerhetsföreskrifterna som kräver minst femton stavar. Anatolij Djatlov står tyst bakom dem och övervakar provet. Arbetet har redan blivit tio timmar försenat. Ingen av dem vet att reaktorn nu är förgiftad av xenon och balanserar på gränsen till ett sammanbrott. Berättelsen här i PodThis når sin vändpunkt när Leonid sträcker sig efter nästa reglage. Han märker då att maskineriet inte längre svarar.
Den rättsliga processen avslutades i juli nittonhundraåttiosju. Anatolij Djatlov var ställföreträdande chefsingenjör och han dömdes till tio års fängelse i ett arbetsläger. Brottet var grovt brott mot säkerhetsföreskrifterna i en explosiv miljö. Domstolen slog fast att hans agerande var direkt avgörande för katastrofen. Samtidigt visar arkiven att kontrollstavarna hade konstruktionsfel som tystades ner under lång tid efteråt.
Anatolij Djatlov fick bära hela skulden medan systemets egna brister förblev en statshemlighet. Det som ändå gnager i mig är vittnesmålen om de svarta grafitblocken som låg spridda på marken. Ledningen hävdade i flera timmar att det bara var vanligt byggmaterial. Samtidigt betalade operatörer som Aleksandr och Leonid med sina liv när de försökte hantera den sanning som ingen ville tro på.
Det är just där det öppna såret finns. Vi vet exakt vilka knappar som trycktes in. Däremot kommer vi aldrig helt förstå hur djupt förnekelsen satt hos de ansvariga när reaktorn i själva verket redan var borta.
Stort tack Julian för att du har hjälpt oss att gå igenom denna ödesdigra natt. Om den här berättelsen har berört dig får du gärna dela avsnittet med någon annan. Vi fortsätter att granska det som döljs i mörkret. Ta hand om varandra tills vi hörs igen här i PodThis.
Sources & further reading
Midnight in Chernobyl
En djuplodande skildring av katastrofen baserad på nyligen offentliggjorda arkiv och intervjuer med överlevare.
Voices from Chernobyl
Nobelpristagarens samling av personliga vittnesmål som ger en mänsklig röst åt tragedins offer och efterlevande.
Så gjordes avsnittet
Skapat av Martin Andersen med PodThis. Research och manus är AI-genererade med Google Gemini utifrån skaparens ämne, rösterna med Gemini eller Cartesia. PodThis redaktion har inte granskat innehållet.
Create your own podcast in minutes
Turn any topic into a professional podcast series with AI
Get Started Free
Comments (0)
Sign in to join the conversation