Jätten från Egypten: En fisketur genom århundradena

Välkommen till berättelsen här i PodThis. Nu är det dags att lägga dig till rätta, lilla vän. Dra upp täcket ända till hakan. Känn hur varmt och tryggt du har det i din säng. I kväll ska vi följa med på ett stillsamt äventyr under en klar och stjärnfylld himmel.

Det handlar om en ovanlig vänskap mellan lilla Ludde och hans stora, snälla vän, en Spinosaurus. Tänk dig hur de sitter tillsammans i det mjuka gräset. En ljummen bris blåser över vattnet. Vi ska få höra om hur deras vänskap började vid sjön och hur de letade efter det allra bästa fiskespöt.

Slut dina ögon och följ med till en värld där allt är lugnt. Vi börjar nu med det första kapitlet: En ovanlig vänskap vid sjön.

Har du tänkt på hur det vore om en varelse från en tid för länge, länge sedan var din allra bästa vän?

Innan vi börjar berättelsen här i PodThis vill jag att du lägger dig till rätta. Det finns ingenting du behöver komma ihåg. Du behöver inte prestera någonting alls. Om dina ögonlock blir tunga får de gärna slutas. Världen utanför får vänta. Just nu är det bara du och den här stunden. Det går bra att somna när du vill.

Vid en sjö där vattnet ligger så stilla att det ser ut som en blank spegel sitter en liten pojke som heter Ludde. Han sitter helt tyst i det mjuka gräset. Han plockar upp små bruna kottar som har fallit från träden. En efter en kastar han dem försiktigt ut i vattnet. Det säger plopp. Små runda ringar sprider sig långsamt över den glittrande ytan.

Vattnet sluter sig igen och allt blir tyst. Allt är lugnt vid den spegelblanka sjön. Bredvid Ludde ligger någon som är mycket, mycket större. Det är Spino. Han är en Spinosaurus, en jättelik dinosaurie med en vacker kam på ryggen. Men här vid sjön är han bara en trygg och sömnig vän. Solens strålar värmer hans rygg.

Gräset under honom känns alldeles mjukt och skönt. Spino öppnar sitt stora gap och gäspar en lång, varm dinosauriegäspning. Det låter som en mild vind som sveper genom trädkronorna. Han tittar nyfiket på krusningarna som Luddes kottar skapar. Ludde sträcker ut sin hand och klappar Spino på den stora, varma nosen.

Huden känns sträv men trygg under hans fingrar. Ludde lutar sig närmare sin vän och viskar att de borde skaffa ett fiskespö. Tänk att få sitta där tillsammans, timme efter timme. De skulle bara titta på ett litet flöte som guppar i lugn och ro. Allt är lugnt vid den spegelblanka sjön.

Spino blinkar långsamt med sina stora ögon och verkar hålla med. De bestämmer sig för att gå. Långsamt, mycket långsamt, reser de sig upp från marken. När Spino sträcker på sina långa ben prasslar det i löven. Grenarna ovanför dem viskar i vinden. De börjar vandra sida vid sida, den lilla pojken och den stora dinosaurien.

De går mot den lilla butiken i staden. Där är husen små och gatorna är lugna. Men hur gör man egentligen när en av vännerna är lika hög som ett hus?

Kommer de att hitta ett fiskespö som är precis lagom stort för en trött dinosaurie att hålla i?

Man kanske tror att en jättestor dinosaurie behöver en enorm maskin för att fiska. Men det stämmer faktiskt inte. När deras ovanliga vänskap hade börjat vid sjön letade de efter något mycket enklare. De gick sakta framåt för att se om de kunde hitta ett fiskespö. Det skulle vara precis lagom för en trött dinosaurie att hålla i.

Inne i den lilla, tysta butiken doftade det av trä och torkade blad. Där hittade de till slut ett långt och vackert fiskespö av bambu. Det hade ett stort rött flöte som passade alldeles perfekt i Spinos stora, mjuka ramar. Det lena träet kändes skönt mot hans hand.

Spino gäspade en stor och varm dinosauriegäspning så att luften blev alldeles ljummen och trygg. Sedan tog de en mycket långsam promenad ut till Skansen. Där vandrade de i lugn och ro bland de gamla, tysta timmerstugorna. Skymningen började lägga sig över husen och gräset var mjukt under fötterna.

Spino fick huka sig försiktigt så att det stora seglet på ryggen inte tog i de låga taken. Han gjorde sig så liten han bara kunde under de mörka takbalkarna. Samtidigt gav han ifrån sig ett mjukt och belåtet litet brummande. Det skapade en lugn vibration i den svala kvällsluften. De gick ner till kanten där sjön låg alldeles blank.

De satte sig vid vattnet. Istället för att fiska lät de bara det röda flötet guppa lugnt upp och ner på de små vågorna. Det fanns ingenting de behövde skynda sig till. Solen gick ner bakom trädkronorna och stjärnorna tändes en efter en på den djupa himlen.

Ludde lutade sig tryggt mot Spinos varma mage medan hela Skansen och de två vännerna sakta somnade. Allting är helt stilla, och du kan också sova skönt nu.

Det är så fint att tänka på hur den stora, mäktiga dinosaurien och lilla Ludde hittade det där mjuka fiskespöt tillsammans. Trots att Spinosaurus är så stor, ryms det ett sådant enormt lugn i hans hjärta när han får vara med sin vän. Nu ligger de där vid vattnet på Skansen och vilar tätt intill varandra.

Det stora röda flötet guppar så sakta i kvällssolen. Det rör sig upp och ner, upp och ner, tills allt blir alldeles stilla. Du kan också vila nu, precis som de gör. Låt tankarna segla iväg som små båtar på sjön. Dröm sött om glittrande vatten och varma sommarkvällar här i PodThis. Sov så gott, lilla vän.