Olof Palme: Världssamvetet från den amerikanska södern

Han var en visionär som verkligen älskade den politiska striden.

Jag tycker att det är en ganska förenklad bild av honom. Det handlade aldrig om att bara synas. Eller låt mig backa lite. Det handlade om en djupt rotad moralisk kompass som sattes i rörelse långt innan han klev in i maktens korridorer. Hans ideologi föddes faktiskt inte ur politiska teoriböcker. Den föddes på de dammiga vägarna i den amerikanska södern under en bilresa nittonhundrafyrtioåtta. Där såg han en bottenlös fattigdom och en rasism som var helt systematiskt inbyggd i hela samhället. Det var mötet med det trasiga USA som gjorde honom till socialdemokrat. Det var viktigare än några akademiska texter.

Du tänker på det beryktade jultalet nittonhundrasjuttiotvå. Ja, när han liknade bombningarna av Hanoi vid Guernica och Treblinka så brast det för amerikanerna. Han visste exakt vad han gjorde. Han satte ord på en global vrede mot ett krig som saknade moraliskt berättigande. Det var en politisk handling som fick omedelbara konsekvenser. President Richard Nixon blev så rasande att han frös de diplomatiska förbindelserna helt. Under mer än ett års tid stod USA utan ambassadör i Stockholm.

Palme ansåg att en liten nations enda riktiga försvar är folkrätten och moralen. Om vi inte vågar tala klarspråk när supermakterna trampar på de svaga, vem är vi då? Han valde konsekvent att stå på de förtrycktas sida. Det spelade ingen roll om det retade gallfeber på Vita huset. Det gav Sverige en röst som hördes över hela världen, från Vietnam till södra Afrika.

Han såg det som Sveriges plikt att vara en röst för dem som inte hördes. Det arbetet krävde en tydlig och karismatisk ledare.

Det var plikt. Men det var en plikt som bars upp av en man som var smärtsamt medveten om sin egen begåvning. Han använde sin personlighet som ett verktyg för att flytta fram positionerna för de små nationerna. Han ville vara världens samvete och han lyckades ofta. Men det skapade också en paradox som är svår att bortse ifrån. Det är ganska tacksamt att framstå som rakryggad när man kritiserar en supermakt på andra sidan jorden. Men hur försvarar man att den egna staten samtidigt, i största hemlighet, övervakar sina egna medborgare här hemma?

Jag har funderat mycket på det där. Det är svårt att ge ett enkelt svar. Det finns en tydlig spänning mellan hans stora visioner och hur hårt han ibland slog ner på motstånd inom landet. Kanske gjorde framgångarna ute i världen att han slutade lyssna på kritiken här hemma.

IB-affären visar verkligen prov på den där maktfullkomligheten. Palme nekade till allt i början. Detta trots att organisationen lydde direkt under försvarsstaben utan att riksdagen hade någon insyn alls. De registrerade svenskars åsikter i hemlighet. När Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade det här såg regeringen dem som ett hot i stället för som hjältar. Staten verkade tro att den stod över folkets rätt att veta vad som pågick.

Det blev nog hans största misstag. Astrid Lindgren skrev sagan om Pomperipossa och visade att hennes marginalskatt var etthundratvå procent. Då svarade Palme med att hon inte kunde räkna. Han förnedrade henne öppet i riksdagen. Han fattade helt enkelt inte att han inte längre bestämde vad folk skulle tycka. Den arrogansen gjorde att Socialdemokraterna förlorade makten efter fyrtiofyra år.

Det var ett skickligt grepp. Han målade upp byråkratin som de grå männen i tv-rutan. På så sätt blev han återigen den stora visionären som slogs mot maskineriet. Han var färgen och livet medan motståndarna bara flyttade papper. Det här var i slutet av valrörelsen nittonhundraåttiotvå. Han vann valet men klyftan mellan hans visioner och verkligheten fanns fortfarande kvar.

Det är nästan kusligt att läsa de orden idag. Den tjugoåttonde februari nittonhundraåttisex lämnade han allt bråk här hemma bakom sig. Han talade bara om att länder måste komma överens och hur viktigt det var att arbeta för fred. Det var som att han under sina sista timmar i livet blev hela världens samvete igen. Han tittade förbi både skatter och byråkrater mot en större horisont. Det blev hans sista hälsning till svenskarna.

Det är hur han i sitt allra sista samtal återvände till samma internationella fredsvision som han fann på den dammiga vägen genom den amerikanska södern nittonhundrafyrtioåtta. Trots alla bittra strider om skatteprocent slöts cirkeln där vid hans livs slut. Det vittnar om en sällsynt och obruten övertygelse som sträckte sig långt bortom Sveriges gränser.