Olof Palme: Studentåren i Ohio och vägen till socialismen

Det bottnade i ett djupt moraliskt ställningstagande.

Jag skulle snarare säga att det är en missuppfattning. Hans politiska kompass ställdes faktiskt in i hjärtat av det amerikanska systemet. Det var under tiden som utbytesstudent vid Kenyon College i Ohio nittonhundrafyrtioåtta som han på allvar började formulera sina tankar om rättvisa. Han beundrade den amerikanska energin. Men klyftorna han mötte blev helt avgörande för hans ideologi. Det skriver han själv i sina brev.

Det handlade inte bara om föreläsningarna. Efter studierna gav han sig ut på en tågluff genom trettio olika delstater. Han har själv beskrivit i intervjuer hur mötet med rassegregeringen i södern och den djupa fattigdomen blev en chock. Han såg ett land som talade högt om frihet. Men i praktiken hölls stora delar av befolkningen tillbaka. Den upplevelsen bar han med sig resten av livet.

Det finns brev hem där han tydligt brottas med de här frågorna. Han beskriver sig själv som socialist redan då. Men steget från den unge studenten till mannen i fackeltåget nittonhundrasextioåtta är förstås långt. Det var då han gick sida vid sida med Nordvietnams ambassadör. Han blev den förste västerländske ledaren som så öppet och hårt fördömde USA:s krigföring i Vietnam.

Han valde medvetet att prioritera den moraliska rösten framför att vara diplomatisk och smidig. Han menade att man aldrig fick tysta ner stormakternas övergrepp mot små nationer. Men priset blev högt. Washington reagerade med raseri och kallade hem sin ambassadör från Stockholm under en lång period. Det var en diplomatisk kris som saknar motstycke i svensk modern historia.

Han såg det som en och samma sak. För Palme var politiken alltid både personlig och strategisk. Han var övertygad om att Sveriges plikt var att vara världens samvete. Det gällde även om han blev en måltavla för stormakternas vrede. Det var hans sätt att visa att en liten nation kan ha en stor röst.

Det är svårt att veta exakt hur han tänkte innerst inne. Däremot pekar hans offentliga uttalanden åt ett helt annat håll. I en intervju med David Frost från nittonhundrasextionio beskrev han socialismen som en väg till personlig frigörelse. För honom handlade det inte om statlig makt. Det handlade om att bryta individens ekonomiska beroende så att varje människa kunde bli fri på riktigt.

Det verkar snarare ha varit hans fasta övertygelse. Under valspurten nittonhundraåttiotvå gjorde han ett klassiskt uttalande där han såg ordet socialist som en hedersbetygelse. Han sa att han var socialist just för att han ville ha barnbidrag och gratis sjukvård. Han ville ha en skola där föräldrarnas plånbok inte avgjorde barnens framtid. Många historiker menar att han såg de här reformerna som själva grundbulten i ett fritt samhälle.

Han var helt övertygad om att solidariteten inte fick stanna vid gränsen. Det beslutet gjorde att Sverige stack ut som ett föregångsland. Men tron på det öppna samhället hade en mörk baksida. Bara nio dagar före mordet nittonhundraättiosextio betonade han att en statsminister måste kunna röra sig fritt bland folk utan en massa poliser omkring sig. I efterhand ser man att han ville leva precis som han lärde, även om det innebar en risk. Det är kanske hans livs största paradox. Friheten han värderade högst var också det som gjorde honom helt oskyddad den där natten på Sveavägen.

Att han vägrade låta rädslan styra politiken. Det gällde oavsett om det handlade om världens stormakter eller en vanlig promenad hem från biografen. Tack för att du har lyssnat.

Det var det tydligaste beviset på hans vision om ett öppet samhälle. Redan när han pratade med David Frost nittonhundrasextionio märktes det att hans socialism handlade om den enskilda människans frihet och inte om statlig kontroll. För Palme var demokratin bara på riktigt om en statsminister kunde möta folk på gatan utan hinder. Han vägrade in i det sista att släppa det idealet. I hans ögon skulle en mur av poliser betyda att den frihet han kämpat för ända sedan åren i Ohio hade gått förlorad.