Gustaf Adolf Hägg och rodden i orkanen

Det är julaftonsnatt nittonhundratjugosju på ön Öja och marken darrar. Vågorna slår fyrtiofyra meter upp mot fyrens lanternin. Mörkret slukar allt. Här börjar berättelsen om en träbåt mot orkanen. Välkommen till PodThis och Untold Tales. Vi möter mannen som räddade nitton liv. Vinden sliter i det gamla fyrtornet.

Skulle du kalla det mod eller rent vansinne att utmana en orkan i en liten träbåt när de största fartygen i hamnen har gett upp? Många ser nog framför sig en dumdristig impuls, men för den femtiosjuårige fyrvaktaren Gustaf Adolf Hägg handlar det om något helt annat. Det är julnatten nittonhundratjugosju vid Landsort, och Östersjön har förvandlats till ett kokande inferno. Det är natten mellan den tjugofjärde och tjugofemte december. Snön piskar horisontellt och blandas med saltstänk som svider i ögonen. Vindstyrkorna når över trettiofem meter i sekunden, en styrka som får marken att skälva. Utanför de fruktade grynnorna kämpar det tyska ångfartyget S/S Vidar för sitt liv. Besättningen skickar upp nödraketer, små darrande ljusglimtar som snabbt slukas av det svarta mörkret. Man skulle kunna argumentera för att en erfaren sjöman borde veta bättre än att ens försöka. Att det inte är hjältemod utan ett onödigt risktagande som bara riskerar att skörda fler liv. Men när de moderna, maskindrivna lotsbåtarna ligger fastsurrade vid kajen, maktlösa mot naturkrafterna, inser Hägg att tekniken har nått sin gräns. De stora fartygen är för tunga, för tröga för att manövrera mellan de dolda skären i detta väder. Hägg står vid strandkanten och ser på sin sex meter långa roddbåt av ek. Den ser löjligt liten ut mot de berg av vatten som rullar in mot land. Han vet, vilket han senare beskrivit i sina egna redogörelser, att nitton män kommer att gå under innan gryningen om ingen visar dem vägen. Han fattar sitt beslut. Det är en paradox: ju tyngre tekniken blev, desto mer sårbar blev den, och nu hänger allt på en mans muskelkraft och lokalkännedom. Han kliver i, skjuter ut från land och känner direkt hur havets iskalla tyngd tar tag i skrovet. Han är nu helt ensam ute på det svarta havet, omgiven av ett dån som dränker alla tankar. Men det största hotet är snart inte de piskande vågorna som vill välta honom. Det är något mycket tystare och mer lömskt. Hur länge kan en människa behålla kontrollen över sina lemmar när den bitande kylan börjar förlama kroppen helt? Tack för att du lyssnar.

Många föreställer sig kanske att en hjältemodig räddningsinsats till sjöss kräver stora gester och dramatiska rop, men för Gustaf Adolf Hägg är verkligheten betydligt mer mekanisk och tystlåten. Det är natten mot juldagen nittonhundratjugosju och han befinner sig mitt i ett piskande mörker där hav och himmel har flutit samman till ett enda kaos. Han sitter i sin lilla ekbåt och varje gång en våg slår in över relingen fryser vattnet omedelbart till en glashård hinna. Årorna blir för varje minut tyngre och tjockare av is, tills de nästan är omöjliga att greppa. Han släpper ena åran för ett ögonblick, sträcker sig efter den tunga yxan han tog med sig från land och börjar metodiskt hugga loss islagren. Det är en rytm som håller honom vid liv. Hugg, ro. Hugg, ro. I de officiella anteckningarna framgår det att han tvingas ro oavbrutet i nästan fyra timmar mot den skoningslösa vinden. Det är en fysisk prestation som trotsar allt förnuft, där musklerna för länge sedan har domnat bort i kylan, men där viljan att nå fram till de nödställda är starkare än rädslan för att själv gå under. Långt där borta i mörkret syns de svaga ljusen från ångfartyget Vidar. Gustaf vet att de fruktade grynnorna vid Bredabrunn ligger dolda precis under de fräsande vågorna. Om fartyget driver bara några meter fel kommer skrovet att slitas upp. Han placerar sin roddbåt som en levande fyrbåk, en fast punkt i det svarta vattnet. Genom att ligga kvar i den livsfarliga positionen visar han vägen för kaptenen och lotsar det stora järnskrovet förbi de vassa klipporna. Inuti det tyska fartyget finns nitton besättningsmän som i detta nu inte har en aning om att deras liv hänger på en ensam man i en sexmetersbåt. När Vidar slutligen når säkrare vatten är katastrofen avvärjd och samtliga nitton liv är räddade. För denna närmast ofattbara bedrift tilldelas Gustaf senare guldmedaljen för berömliga gärningar i åttonde storleken av kung Gustaf den femte. Men den största förändringen sker tre år senare, nittonhundratrettio, då händelsen leder till att man förstärker beredskapen vid Landsort och installerar modernare mistsignaler. Den ensamma rodden i natten blev till slut det som tvingade fram en tryggare kust för alla som färdas på havet. Tack för att du har lyssnat.

Nu lämnar vi den piskande vinden och det isiga vattnet vid Landsort bakom oss. Jag vill att du bär med dig bilden av den lilla roddbåten av ek. Mitt i det djupaste mörkret blev båten som ett levande sjömärke. Den ledde de nödställda säkert förbi grynnorna. Det visar hur en människas slit vid årorna kan rita om kartan och skapa trygghet för alla som kommer efteråt. Det var berättelsen för den här gången. Tack för att du har lyssnat på PodThis.