Leos Nattvioler: En Sömnig Jättes Vaggvisa

Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. Kryp nu nära, nära intill, för ikväll ska vi lyssna på en berättelse som doftar av sommar och trygg vänskap. I den ljumma skymningsluften höll lille Leo upp ett enda, litet mörkt frö. "Titta, Tova", viskade han till den stora, slumrande gestalten bredvid sig.

"Det här lilla fröet rymmer hela nattens doft. Kan du tänka dig?" Från den stora gestalten kom ett lågt, dånande ljud, som ett avlägset åskmuller, men det var bara början på en mycket, mycket stor gäspning. Kommer Leo att lyckas plantera sina nattvioler med sin sömniga vän?

Eller behöver Tova bara en liten stund för att komma till ro?

Vi får se i våra tre delar: 'Frön i fickan', 'En bädd av mossa' och 'Månskensplantering'. Blunda nu, älskade vän, och låt oss följa med Leo och Tova.

Har du någon gång känt hur en liten hemlighet pirrar i fickan, precis innan du ska berätta den för någon du tycker om?

Så kände Leo en kväll, när solen just hade börjat färga himlen rosa och orange. I hans lilla ficka låg en handfull frön, små små korn som lovade den allra ljuvligaste doften när mörkret fallit. De var nattviolfrön, blommor som väntar på månen för att visa sin fulla prakt.

Leo skyndade sig mot den lilla gläntan, en plats där höga träd bildade ett mjukt tak och där han och hans stora vän Tova brukade mötas. Han visste precis var han skulle hitta henne. Och mycket riktigt, där låg hon. Tova, den snälla triceratopsen, så stor och så trygg.

Hennes huvud vilade tungt mot en mjukt mossig kulle, och hon halvsov redan, med långa, lugna andetag som fick de små buskarna omkring henne att gunga lite grann. Hon såg så bekväm ut, du vet en sån där sömn som är alldeles, alldeles djup. Leo smög fram, hans små fötter knappt hörbara på den mjuka marken.

Han sträckte försiktigt ut handen och skakade hennes stora framben, alldeles mjukt, så att hon inte skulle skrämmas. ”Tova”, viskade han. ”Vakna, nästan. Jag har en plan!” Med ivriga ord berättade han om nattviolerna, om hur de skulle plantera dem tillsammans, och hur hela gläntan skulle fyllas med den där underbara doften när månen tittade fram.

Han målade upp en bild av ett magiskt landskap, fyllt av blommande drömmar. Tova rörde sig långsamt. Ett av hennes stora, vänliga ögon öppnades, blinkade en gång, sedan en gång till, tungt och sömnigt. Och sedan kom den. En enorm, mullrande gäspning, så stor att den nästan fick Leos frön att vibrera i fickan.

Det lät som ett avlägset åskmuller, fast ett väldigt mysigt sådant. Leo skrattade lite tyst. ”Bara en liten stund, Tova”, sade han med sin mjukaste röst. ”Bara en liten, liten stund med blommorna, sen kan du sova så mycket du vill. Hela natten om du vill, min vän.” Tova försökte.

Hon lyfte sitt stora huvud, skakade lite på den tunga kroppen, och det såg ut som om hon skulle resa sig upp på sina stadiga ben. Men det var som att sömnen höll henne fast. Sakta, sakta sjönk hon ner igen, med en lång, djup suck som fick löven i närheten att dansa en sista kvällsdans. Hon var så trött, så trött.

Hur skulle Leo, med sina små frön och sin stora dröm, kunna väcka sin sömniga vän och få henne att följa med ut i den mysiga kvällen?

Och hur får man en stor triceratops att känna lugn och ro i kvällens famn, när sömnen lockar så oemotståndligt?

Det ska vi få se.

Många tror att en stor, stark triceratops är som en stor sten, alltid redo för äventyr och aldrig trött. Men Tova, med sina frön i fickan, visade att även de största vännerna behöver vila. Leo tittade på sin vän. Han såg hur hennes stora ögonlock fladdrade, hur hennes huvud hängde tungt.

Marken under dem var hård och kall, inte alls mysig för någon som var så trött. Visst har du också känt dig sådär trött någon gång, att marken känns för hård att vila på?

Hur skulle Tova kunna sitta bekvämt där?

Han fick en idé. En riktigt fin idé, tyckte han. Han ville att Tova skulle ha det skönt. Så han bestämde sig för att göra en mjuk plats åt henne. Han smög iväg, sprang försiktigt mot skogsbrynet där han visste att den allra mjukaste mossan fanns. Den där mossan som känns som en grön, fluffig kudde under fötterna.

Snart var han tillbaka, med armarna fulla av den där underbara mossan. Den var mjuk och lite fuktig, som en sval kram från skogen. Han bredde ut den försiktigt, bit för bit, precis bredvid Tova. Han skapade en tjock, grön matta, en riktig säng av mossa. "Här, Tova", sa han mjukt. "Nu kan du sitta bekvämt medan vi planterar.

" Tova lyfte långsamt sitt tunga huvud. Hon tittade på den mjuka, gröna mossan som Leo hade gjort i ordning. Sedan tittade hon på Leo, med en blick som var full av trötthet men också så mycket vänskap. Och så, med en djup suck, lade hon långsamt ner sitt huvud på den mjuka mossbädden. Det såg så skönt ut.

En ny, ännu djupare gäspning spred sig från Tova, så stor att hela hennes kropp skakade lite. Hennes ögonlock fladdrade till igen, tyngre än någonsin. Leo förstod då. Han förstod att Tova inte skulle orka plantera någonting ikväll, inte ens de där speciella nattviolerna som väntade. Vad skulle han göra nu?

Hela hans plan hade ju varit att de skulle plantera tillsammans. Skulle han ge upp sin idé om att plantera nattviolerna helt, eller kunde han kanske hitta ett annat sätt att se på kvällen?

Föreställ dig att du sitter där i den mjuka, svala trädgården, alldeles stilla. Månen har klättrat högt upp på himlen och sprider sitt silvervita sken över allt. Tova ligger tryggt på sin bädd av mjuk mossa. Hennes djupa andetag fyller luften med ett lugnande ljud. Leo smyger försiktigt fram och sätter sig nära Tovas stora huvud.

Han stryker henne mycket, mycket varsamt över hennes noshorn, som är lent och varmt under hans hand. Han lutar sig ännu närmare och viskar en liten saga för henne, om nattfjärilarna som väntar på att få dansa i doften från nattviolerna, så fort de slår ut. Han berättar om hur de snurrar och virvlar i månskenet, alldeles tysta och vackra.

Tovas andetag blir djupare, långsammare. Hennes ögonfransar darrar till en sista gång innan de lägger sig helt stilla. Hon har somnat, alldeles, alldeles tryggt. Hade Leo glömt bort nattviolerna helt nu, när hans vän äntligen sov?

Men nej, i det tysta månskenet tar Leo istället fram sina små, små frön. Han gör försiktigt små hål i den mjuka jorden runt mossbädden, ett och ett. Sedan lägger han ner varje frö med största omsorg. Han känner sig inte ensam, fast det är så sent och alldeles tyst runtomkring.

Istället fylls han av ett lugn och en sådan värme, just för att han fått ta hand om sin vän. Vad kan vara skönare än att veta att man hjälpt någon man tycker om att få ro?

När det allra sista fröet är i jorden och är övertäckt med lite mjuk jord, kryper Leo ihop vid kanten av mossmattan. Han lutar sitt huvud mot Tovas varma, mjuka sida. Alldeles snart somnar han själv till ljudet av hennes fridfulla andetag. Kan du höra det, hur lugnt och skönt det är när en vän sover tryggt bredvid dig?

Och så, i den mjuka mossbädden som Leo förberett, somnade Tova till sist. Han förstod att den stilla glädjen i att se sin vän vila var större än att plantera snabbt. Under månens silverljus kunde han sedan, i lugn och ro, sätta nattviolerna. Allting kändes meningsfullt och fridfullt. Nu är det din tur att också få vila, tryggt och skönt. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.