Dinosauriedrömmar: Elin och Stegosaurusens Trygga Krypin

Välkommen till Pod This och Drömtidsberättelser. Lilla du, nu är det dags att krypa ner i din säng, kura ihop dig under ditt varma täcke. Kan du känna hur skönt det är?

Ikväll ska vi viska en berättelse om Elin och hennes allra bästa kompis, Stigge. Tillsammans ska de bygga något alldeles, alldeles speciellt – nämligen världens mysigaste koja. En trygg liten vrå där man kan somna gott och drömma sött. Kommer de att lyckas få den klar innan natten är här på riktigt?

Lyssna nu på första kapitlet, som heter "En mjuk idé".

Har du någonsin undrat var de allra bästa idéerna kommer ifrån?

Ibland dyker de bara upp, som små, mjuka moln i tankarna, och plötsligt vet man precis vad man vill göra. Elin fick en sån idé en solig eftermiddag. Hon satt i gräset och kände hur mjukt det var under hennes små fötter. Hon visste då att hon ville bygga världens allra mysigaste koja.

En koja där man kunde krypa in och känna sig alldeles trygg och varm, precis som en liten igelkott i sitt vinterbo. Ut i trädgården sprang hon. Där stod hennes vän, den stora men vänliga stegosaurusen Stigge, och mumsade på sin favoritsysselsättning: klöver. Stigge var ingen vanlig stegosaurus, han var en vänlig gigant med ett hjärta av guld.

När Elin kom fram och berättade om sin stora plan – den där kojan som skulle bli den allra mysigaste – då blev Stigge så glad. Hans långa, tunga svans började försiktigt vifta från sida till sida, som en stor, mjuk pendel. De bestämde sig genast för att börja samla det som behövdes. In i huset gick de. Elin gick först, och Stigge följde efter.

Hans tassar hördes knappt mot golvet. Först hämtade de det största täcket de kunde hitta, ett som var så tjockt och mjukt att det kändes som ett moln. Sedan kom alla soffkuddarna, stora och små, i alla möjliga färger, som små mjuka berg. Och sist men inte minst, en riktigt lurvig och gosig matta, perfekt för att ligga på.

Stigge var en mästare på att hjälpa till. Han böjde ner huvudet försiktigt, och Elin lade den stora högen med kuddar på hans breda rygg. Han bar dem så varsamt, så att ingen kudde skulle ramla av, som om de vore sköra fjädrar. Tillsammans bar de ut skatten, allting de behövde för att skapa deras dröm om världens mysigaste koja.

De hade nu alla mjuka, varma saker de behövde. Men var skulle de bygga den?

Var skulle den där alldeles speciella kojan få stå, så att den blev precis sådär trygg och ombonad som Elin drömde om?

Många kanske tror att det svåraste med att bygga en koja är att samla ihop allt material. Men sanningen är att hitta den perfekta platsen är minst lika viktigt. Och efter att ha hittat alla de där mjuka sakerna, minns du, var det just den frågan Elin och Stigge stod inför. De tittade runt i trädgården. Kanske under det stora äppelträdet?

Eller bakom syrenbuskarna?

Nej, Elin visste precis. Hon vände sig mot den gamla sorgpilen. Dess långa, grönskimrande grenar hängde ner som en mjuk gardin mot marken. "Där!" viskade hon. Stigge nickade långsamt med sitt stora huvud. Den där pilen, med sina grenar som redan bildade ett litet rum, var som gjord för en koja.

Elin tog det stora, fluffiga täcket och kastade det över en av de lägsta, starkaste grenarna. Täcket föll ner som en mjuk vägg. Men det behövde sträckas ut lite mer. Stigge, som var så försiktig trots sin storlek, knuffade försiktigt med sin nos mot täcket så att det spändes ut perfekt.

Och det bästa av allt – hans egna stora, släta ryggplattor kunde ju fungera som en stadig vägg på den ena sidan! Grenarna ovanför dem bildade ett naturligt tak. Täcket täckte den andra sidan. Nu var det dags att inreda. Elin kröp in i det lilla utrymmet och bredde ut den mjuka mattan på marken. Sedan lade hon ut alla de där mjuka kuddarna.

En här, en där. Och genast, ja, genast blev det sådär underbart, inbjudande och mysigt. Det kändes verkligen som att de var på god väg att bygga världens mysigaste koja. De satt där en stund, Elin lutad mot en av Stigges varma plattor. Och bara njöt av tystnaden. Men så tittade Elin upp. Mellan pilens grenar såg hon hur himlen började mörkna.

Det blev skumt därinne i kojan. "Stigge", sade hon, "vi behöver ljus. Lite mjukt, varmt ljus." Elin kröp ut igen och kom tillbaka med sin lilla ljusslinga. Den hon brukade ha runt sin säng på kvällarna. Hon hängde upp den försiktigt. De små lamporna blinkade till liv.

Men när ljuset dansade runt i kojan, insåg Elin att det inte kändes riktigt rätt. Det var för mycket blänk, för mycket liv.

Elin lade huvudet mot Stigges sida och sträckte ut en liten hand för att klappa honom på en av hans stora, runda ryggplattor. "Tänk om vi hade ett alldeles eget, varmt ljus här inne", viskade hon, nästan till sig själv, men Stigge hörde. Och vet du vad som hände då?

Just i samma ögonblick som Elin uttalade sin önskan, samtidigt som hon kände sig så trygg och omhuldad av sin vän, började plattan hon rörde vid sakta att glöda. Och när kojan nu var så perfekt, så fylld av det allra mysigaste ljuset.. vad skulle man då hitta på där inne, tro?

Man brukar viska att de allra mysigaste drömmarna, de där som får en att vakna med ett leende, oftast besöker den som somnar i en alldeles egen koja. Och Elin och Stigge hade ju precis skapat en sådan, med ett inre som lyste av det där varma, gyllene skenet vi pratade om. Efter allt byggande och pyssel, kände de hur magarna kurrade lite.

Elin smög in i huset och kom snart tillbaka med ett glas mjölk och två av de där goda, knapriga kakorna hon tyckte så mycket om. Till sin stora vän Stigge hade hon samlat en liten hög med de allra saftigaste, gröna maskrosbladen hon kunde hitta. Inne i kojans mjuka omfamning, i det behagliga skenet från Stigges lysande plattor, satt de tysta.

Det enda man hörde var de små ljuden när Elin tuggade på sin kaka och Stigge mumlade nöjt medan han smaskade i sig sina blad. Det var ett sådant lugn. Känner du igen den där sköna tystnaden, när man bara får vara?

Elin lutade sitt huvud mot Stigges varma, trygga sida. Hans skrovliga hud kändes mjuk mot hennes kind. Hon tittade på de glödande plattorna. De pulserade nu i ett mjukare, lugnare tempo. Och hon kände hur en stor, härlig gäspning började växa inom henne. Hennes ögonlock blev så tunga, så tunga. Stigge kände också hur sömnen började smyga sig på.

Han gäspade en långsam, nästan ljudlös gäspning. Och Stigge viftade sakta på svansen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Elin slöt sina ögon och lyssnade till det stilla ljudet av Stigges lugna andning och hans svans som sakta viftade. Innan hon visste ordet av det, hade hon somnat djupt, tryggt inbäddad i världens mysigaste koja.

Kort därefter slumrade även Stigge in, med sina plattor lysande som en mjuk, trygg nattlampa i mörkret. Vilken underbar plats att somna på, eller hur?

De sov sött, och drömde säkert de allra mysigaste drömmarna.

Och visst blev kojan alldeles underbar?

Elin insåg att den där lilla ljusslingan inte alls behövdes. För när Stigges ryggplattor började lysa med sitt gyllene sken, då blev det så mycket varmare och tryggare. Det är just den värmen, den där känslan av att vara omgiven av vänner och lugn, som ju gör en plats så mysig. Och nu när Elin och Stigge har hittat sin perfekta, lysande sovplats..

ja, då är det kanske dags för dig också att krypa ner i din egen. Känn hur lugnet sprider sig genom din kropp. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.