Nosknack & degbunkrar: Erik och Astrids dinosauriebageri

Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. Kryp nu riktigt nära, lilla vän, och känn hur filten värmer. Ikväll ska vi möta den lilla vätten Knopp och hans jättestora vän, dinosaurien Molntopp. Molntopps långa, snälla hals sänkte sig som en tyst kran ner mot det lilla runda fönstret i kullen.

Ett mjukt 'dunk, dunk' mot rutan var deras hemliga signal. Det betydde: 'Knopp, min lilla vän, är du sugen på något sött idag?' Vi får följa deras vänskap med molnhalsen, en mjuk bakstart, lite hjälp från himlen, och slutligen söta drömmar från köket. Kommer de att lyckas baka sina stjärnkakor innan det är dags att sova?

Låt oss lyssna tillsammans. Nu börjar vår berättelse, om den stora degbunken.

Har du någonsin funderat på hur man bakar kakor när ens allra bästa vän har huvudet så högt upp att det nästan rör vid molnen?

Det är precis vad lilla Knopp, en vätte med en mjuk, mossgrön luva, gjorde en solig förmiddag. Han älskade att baka, och idag skulle det bli stjärnkakor, hans favoriter. Hans vän var ingen mindre än Molntopp, den vänligaste brachiosaurus du kan tänka dig, med en hals som sträckte sig långt, långt upp mot himlen.

Att baka tillsammans krävde lite fantasi, kan du tro. Deras degbunke var ingen vanlig skål, utan en stor, urgröpt, alldeles slät sten som de hittat vid floden. Knopp, som var så liten att han nästan försvann bredvid stenen, klättrade uppför en liten repstege han själv knutit. Försiktigt hällde han i det vita mjölet, som såg ut som små snöflingor.

Sedan hällde han i det gyllene sockret, som glittrade som små solstrålar. Molntopp, vars huvud var högt, högt uppe bland molnen, sträckte ner sin långa, starka svans. Med en sådan omsorg att det nästan inte märktes, rörde han om i degen. Svansen virvlade sakta, sakta, och blandade ihop ingredienserna till en mjuk och följsam deg.

Luften i det lilla köket fylldes snart med den allra ljuvligaste doften av smör och varm kardemumma. Knopp log, för han visste att den doften betydde att degen var perfekt. Han tog ett djupt andetag och sträckte sig mot den lilla kroken där han brukade hänga sin speciella stjärnform.

Men när hans små fingrar bara mötte tomma luften, rynkade han pannan. Formen var borta! Knopp viskade tyst för sig själv, så tyst att bara Molntopps stora öra kanske hörde det: "Men en stjärnkaka måste ju ha stjärnor." Var kunde den lilla, glittrande stjärnformen ha tagit vägen, tror du?

Många tror att när något försvinner, så är det ofta precis framför näsan på en, redo att upptäckas. Men ibland, är det inte alls så enkelt, eller hur?

Efter att den stora degbunken var full och redo, började Knopp och Molntopp sitt lugna letande efter den där alldeles speciella stjärnformen. Knopp började med sina små lådor, de som stod staplade i ett hörn av den mysiga jordkulan.

Där fanns knappar i alla regnbågens färger, långa trådar och snören, och blanka, släta stenar som Knopp hittat vid bäcken. Varje liten sak lyftes försiktigt upp, inspekterades och lades sedan tillbaka, som om lådorna var små skattkistor som höll på hemligheter. Men ingenstans fanns den lilla stjärnformen.

Det var ett tyst letande, bara ljudet av Knopps små tassar som flyttade på saker. Utanför, under den mjukt glödande kvällshimlen, hjälpte Molntopp till på sitt eget, stillsamma sätt. Med sin långa hals sträckt upp mot trädkronorna, kikade den snälla brachiosaurien bland de högsta grenarna i det gamla äppelträdet.

Kanske hade formen blåst upp dit med en vindpust?

Och sedan sträckte Molntopp försiktigt sin nos över taket på Knopps lilla jordkula, luktade och tittade med sina stora, vänliga ögon. Men även där var det tomt. Efter en lång stund skakade Molntopp sakta på huvudet. Det var ett stort, mjukt "nej" som fick några löv att singla ner från äppelträdet, som små, gröna snöflingor.

Knopp, som nu hade genomsökt varje skrymsle och vrå inne i jordkulan, satte sig på en mjuk, röd svamp utanför och såg lite ledsen ut. Molntopp förstod genast. Den sänkte sin jättestora, varma nos hela vägen ner till marken, ända tills den var nära Knopps lilla ansikte. Sedan pustade Molntopp en varm, snäll pust på Knopps kind, som en tyst kram.

Knopp tittade upp på den stora, snälla nosen, och viskade igen, precis som tidigare, "Men en stjärnkaka måste ju ha stjärnor." Utan den lilla formen, hur skulle de någonsin kunna baka sina månkakor, undrade du kanske?

Det började bli mörkt nu, och månen var redan en tunn skära på himlen. Skulle de verkligen behöva ge upp sin bakning för ikväll?

Föreställ dig att du sitter där i det lilla, varma köket, kanske med en mjuk filt över knäna och doften av sött som dröjer sig kvar i luften. Efter allt letande efter den perfekta formen och allt funderande, undrade Knopp om de verkligen skulle behöva ge upp sin bakning för ikväll. Det var så tyst att man nästan kunde höra tankarna snurra.

Då brummade Molntopp till, ett lågt, mjukt ljud som kom djupt från hans stora bröst. Han knuffade försiktigt ett tomt dricksglas med sin nos, så att det rullade fram mot Knopp på det mjuka köksbordet. Knopp tittade på glaset, sedan på Molntopps vänliga ögon och förstod. Varför krångla till det?

De kunde ju baka runda kakor. Månkakor! Med nya krafter började de baka igen. Knopp blandade degen varsamt, och Molntopp hjälpte till genom att försiktigt hålla skålen stadigt med sin nos. De tryckte ut enkla, runda kakor och lade dem på ett fat för att svalna. De doftade ljuvligt.

När skymningen började falla och de första färgerna på himlen blev lila och orangeröda, tog Knopp med sig fatet ut. Molntopp, som väntat tålmodigt, lade sig försiktigt ner på den mjuka ängen, så att hans långa hals vilade bekvämt bredvid det lilla huset. Där satt de sedan, Knopp bredvid Molntopps stora huvud, och åt sina varma, runda kakor.

De tittade upp mot himlen där de allra första, små stjärnorna började tändas, en efter en, som små glittrande ögon. Varje tugga smakade av vänskap och lugn. Kan det bli bättre än så?

De visste nu att tillsammans blev allt möjligt. Knopp gäspade en stor, söt gäspning och lade sin lilla hand mot Molntopps varma sida, nästan som en egen liten kudde. Molntopp gäspade också, en lång, tyst gäspning som lät som en sommarvind som viskar genom träden. Snart sov de båda två, trygga och nöjda, under den stora, stjärnklara natthimlen. Dröm sött, du också.

Och tänk, fastän de aldrig hittade den där stjärnformen, så blev det ändå så mycket finare. Att sitta där med sina runda månkakor, under de riktiga stjärnorna, det är något alldeles särskilt. Precis som att natten nu breder ut sig över dig. Lyssna på tystnaden, känn lugnet.

Kanske ser du också en liten månkaka på himlen, eller en blinkande stjärna. Det är dags att låta ögonlocken bli tunga. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.