Urtidsväktaren: Hajens sista strid mot människan

Välkommen till Pod This och Upptäcktsstunden. Hajarna har funnits längre än träden, men nu behöver de vår hjälp. Vi sammanfattar vårt äventyr och upptäcker hur vi alla, stora som små, kan bli hjältar för hajen. Med Daniel, som studerar marinbiologi. Deras uråldriga överlevnadskonst har alltid fascinerat mig.

Vi börjar vår resa 450 miljoner år tillbaka i tiden för att förstå hajens otroliga evolutionära framgång. Därefter konfronterar vi den moderna paradoxen: hur denna överlevare blev en hotad art. Det skedde genom överfiske och missförstånd. Slutligen landar vi i nuet och upptäcker de kraftfulla verktyg vi alla besitter för att vända utvecklingen.

Så, hur kommer det sig att ett av planetens äldsta och mest framgångsrika rovdjur nu står på randen till utrotning, och vad avslöjar deras kamp om havets – och vår egen – framtid?

Att tänka sig en haj simma genom ett hav där land bara var sten och mossa, innan det ens fanns ett enda träd... Det är en bild som nästan trotsar fantasin, Daniel. Som om de kommer från en helt annan världens gryning. Det är verkligen en häpnadsväckande tanke, Erik. Hajarnas historia sträcker sig faktiskt 450 miljoner år tillbaka i tiden.

Det gör dem till en av de allra äldsta grupperna av ryggradsdjur som vi känner till på jorden. 450 miljoner år! Det är svårt att greppa. Och då var träden inte ens påtänkta, som berättaren sa. Hur mycket äldre är de egentligen än den första skogen?

En hel del, faktiskt. De första träden, som vi känner dem idag med stam och grenar, dök upp för ungefär 385 miljoner år sedan. Det betyder att hajar simmade i haven i minst 65 miljoner år innan den första skogen började växa på land. De hade en hel ocean för sig själva, så att säga. 65 miljoner år innan träden!

Det sätter verkligen deras ålder i perspektiv. Och under den enorma tidsperioden har jorden gått igenom otaliga omvälvningar. Det får dem att framstå som den yttersta överlevaren. Och den beskrivningen stämmer. De har överlevt alla fem stora massutdöenden som jorden har upplevt genom historien.

Tänk dig det: de klarade till och med det katastrofala händelseförloppet som utplånade dinosaurierna och en stor del av allt annat liv för 66 miljoner år sedan. Fem massutdöenden, inklusive dinosauriernas fall. Det är ett otroligt bevis på motståndskraft. Men hur lyckades de med det?

Har de inte behövt förändras radikalt för att anpassa sig till alla dessa omvälvningar?

Nej, det är det som är så fascinerande. Deras grundläggande kroppsform har varit så framgångsrik att den knappt har behövt förändras på hundratals miljoner år. De hade en vinnande utformning redan tidigt i sin utveckling. En vinnande utformning som knappt behövde förbättras på så lång tid...

Det är nästan som om de var evolutionärt fulländade från början. En tanke som verkligen får en att stanna upp. Precis. Denna stabilitet i formen är ett tydligt tecken på evolutionär fulländning. Deras strömlinjeformade kropp, effektiva gälar och ständigt förnyade tänder har fungerat utmärkt genom alla geologiska epoker.

De var helt enkelt byggda för att överleva. Så vi har alltså ett rovdjur som har simmat i våra hav i nästan en halv miljard år, som har överlevt allt från asteroidnedslag till klimatkatastrofer, med en kropp som knappt behövde förbättras. Men trots detta står de nu inför sin kanske största utmaning någonsin.

Så hur kunde ett djur som är så perfekt anpassat för överlevnad plötsligt hamna på listan över hotade arter?

Svaret finns inte i deras biologi, utan i vår psykologi.

Du avslutade förra avsnittet med att säga att svaret inte ligger i hajens biologi, utan i vår psykologi. Kan du utveckla det?

Filmen 'Hajen', ja. Den har format så många av oss. Men hur kunde en enda film skapa en så djupt rotad och långvarig rädsla?

Men när man ser till statistiken är ju dödliga hajattacker otroligt sällsynta. Vi pratar om färre än tio fall per år i hela världen.

Så den här oproportionerliga rädslan har förblindat oss för hajens verkliga sårbarhet, och därmed försvårat arbetet med att skydda dem?

Denna djupt rotade rädsla har gett oss en blind fläck. Den har gjort oss omedvetna om en jakt som pågår varje dag, i en skala som är nästan ofattbar. En jakt som inte handlar om säkerhet, utan om pengar.

När jag hörde om rävsvanshajjens öde, hur den bara blev en siffra efter att fenorna skurits av, kändes det så brutalt. Är det verkligen så här det går till i stor skala?

Tyvärr är det bilden av en vardag som utspelar sig miljontals gånger varje år. Uppskattningsvis hundra miljoner hajar dödas varje år. En stor del av dem dödas enbart för sina fenor. Hundra miljoner?

Det är en svindlande siffra. Men varför just fenorna?

Vad är det som gör dem så eftertraktade att man kastar resten av djuret överbord?

Hajfensoppa har länge varit en statussymbol i delar av Asien. Det är en urgammal tradition som tyvärr har vuxit till en global industri. Det handlar om prestige, och ibland om tron på hälsofördelar, trots att fenorna i sig saknar näringsvärde. Så det är en lyxvara, en symbol.

Men att enbart ta fenorna och dumpa kroppen, det låter ju som ett otroligt slöseri med liv. Hur påverkar det här hajbestånden globalt?

Det är just det som är så förödande. Denna metod, att enbart ta fenorna, är djupt oetisk. Den leder till en massiv utrotningstakt. Internationella naturvårdsunionen, IUCN, rapporterade nyligen att trettiosju procent av alla haj- och rockarter nu är hotade av utrotning. Överfisket är den absolut största drivkraften bakom den siffran.

Trettiosju procent... det är nästan fyra av tio arter. Och hajen, som vi pratade om tidigare, är ju en toppredator. Vad händer med ekosystemet när dessa nyckelarter försvinner?

Det är som att dra bort en byggsten ur grunden på ett hus. I Shark Bay i Australien ser vi det tydligt. Där reglerar tigerhajar sjökornas betande. Utan hajarna skulle sjökorna obehindrat äta upp de livsviktiga sjögräsängarna. Sjögräsängar? Är de så viktiga?

De är livsnerven för så många arter. De fungerar som avgörande barnkammare för otaliga marina varelser, från småfisk till skaldjur. Och inte nog med det, de är också effektiva kolsänkor. De binder stora mängder koldioxid, vilket är avgörande i klimatarbetet.

Så hajarna håller sjökorna i schack, vilket skyddar sjögräset, som i sin tur gynnar både havslivet och klimatet. Det är en otrolig dominoeffekt. Men är det bara det riktade fisket efter fenor som är problemet, eller fastnar de även i fiske som egentligen är avsett för annat?

Absolut inte bara det riktade fisket. Bifångst är ett enormt problem. Hajar fastnar ofta oavsiktligt i nät och linor som är avsedda för tonfisk, svärdfisk eller räkor. De kastas sedan ofta tillbaka döda eller döende. Så det är en kombination av industriellt, riktat fiske efter en lyxvara och oavsiktliga fångster som slår hårt mot hajbestånden.

Det är en dubbel attack på en art som redan är sårbar på grund av sin långsamma reproduktion. Precis. Det är en obarmhärtig kombination av faktorer som har pressat en art till branten. En art som har överlevt i hundratals miljoner år. Den rävsvanshajj vi hörde om i början, som kämpade i nätet, är tyvärr en symbol för den globala krisen.

Du nämnde tystare hot tidigare, Daniel. Vad är det vi kanske inte ser, men som påverkar hajarna lika djupt som överfisket?

En stor del är det vi släpper ut i havet. Tänk på plasten. Över tolv miljoner ton beräknas hamna i haven varje år, och den siffran växer hela tiden. Tolv miljoner ton... det är ju ofattbart. Men hur påverkar just detta hajarna, som är så stora och kraftfulla rovdjur?

De kan missta plastbitar för föda. Det kan leda till allvarliga inre skador, eller till svält när magen fylls med något oätligt. Ännu värre är de så kallade "spöknäten". Det är övergivna fiskenät som driver runt. Hajar trasslar lätt in sig i dem, och det blir ofta en dödsfälla.

Så det är inte bara direkt förorening, utan även de fysiska resterna av vår konsumtion som blir ett direkt hot. Men havsmiljön i sig, den förändras väl också på andra sätt?

Absolut. Kustutveckling och klimatförändringar förstör livsmiljöer som är helt avgörande för många hajarter. Korallrev och mangroveskogar är exempel på sådana platser, där många hajar faktiskt föder sina ungar. Det är alltså inte bara maten som försvinner eller plasten de äter, utan även själva barnkammaren där nästa generation ska växa upp?

Precis. Och utan dessa säkra uppväxtplatser minskar hajarnas chanser att överleva dramatiskt.

Den där bilden av Palau, med Tommy Remengesau junior som pekar ut över havet och förklarar att 600 000 kvadratkilometer ska bli en fristad. Det låter som en nästan otrolig satsning. Fungerade det verkligen?

Ja, det var en banbrytande åtgärd, och den fungerade. Palau är en relativt liten önation. De tog ett jättesteg år 2015 när de etablerade världens första nationella hajskyddsområde. Den zonen är verkligen enorm. Den är större än hela Spanien, och där är allt kommersiellt hajfiske strängt förbjudet. Men att bara förbjuda fiske, räcker det för att vända en så dyster utveckling som vi pratat om?

Har vi sett några konkreta resultat när det gäller hajenas återhämtning?

Absolut. Det som är så slående är hur snabbt naturen kan svara när den får en chans. Studier har tydligt visat en märkbar återhämtning av hajpopulationerna inom den här skyddszonen. Det handlar inte bara om antalet individer, utan också om att ekosystemet i stort mår bättre. Så det är ett bevis på att skyddszoner faktiskt fungerar, att de kan ge hajen ett andrum?

Precis. Och det mest intressanta är kanske den ekonomiska vändningen som följde. Genom att skydda hajarna skapade Palau inte bara ett friskare ekosystem. De skapade en blomstrande ekoturism som är värd betydligt mer för landets ekonomi än vad hajfisket någonsin var. Det är en stor skillnad. Så en levande haj är mer värd ekonomiskt än en död?

Utan tvekan. Turism, särskilt dykning med hajar, har blivit en av landets viktigaste inkomstkällor. Det visar att bevarande kan vara en motor för hållbar utveckling, inte bara en kostnad. Det krävs politisk vilja och mod, men resultaten är tydliga.

Ett skyddat ekosystem kan generera inkomster och välstånd på ett sätt som exploatering aldrig kan göra i längden. Vi har alltså rest från hajens uråldriga historia till att förstå hoten de möter idag, och nu ser vi att det faktiskt finns konkreta, framgångsrika lösningar. Palau visar att det går att vända utvecklingen i stor skala.

Men vad betyder det för oss, här och nu?

Måste man vara en önation för att göra skillnad?

Pod This Palau visar att det går att vända utvecklingen i stor skala. Men vad betyder det för oss, här och nu?

Måste man vara en önation för att göra skillnad?

Konsumenter, hur då?

Menar du att det vi väljer i mataffären faktiskt påverkar hajarna?

Så det handlar om att tänka efter före vi lägger något i kundvagnen. Och vad mer kan vi göra i vardagen?

Plast är ju ett ständigt problem i haven.

Och det är något som alla kan bidra med, oavsett var man bor. Jag har sett många lokala initiativ för strandstädningar, är det också en del av lösningen?

Så det handlar både om våra inköp och vad vi gör med vårt skräp. Men många har ju fortfarande en bild av hajen som ett skräckinjagande monster. Hur ändrar vi den inställningen?

Det är en mentalitetsförändring som behövs. Men för de som vill göra mer än enskilda handlingar och kunskapsspridning, finns det större vägar att gå?

Så, från att välja rätt fisk till att städa stränder och sprida kunskap, till att stödja forskning. Det låter som att det finns många sätt att bli en "hajhjälte", precis som vår titel antyder. Vad är den viktigaste insikten vi ska ta med oss från den här resan?

Så vi har rest från havens uråldriga, ohotade härskare till en nutid där denna evolutionära framgångssaga kämpar för sin existens. Precis, och det blir tydligt vilken skarp kontrast det finns mellan den fiktiva mördaren på bioduken och den verkliga, sårbara nyckelarten vi lärt känna.

Hajarna har överlevt fem massutdöenden, men står nu inför sitt största hot, orsakat av människan. Det du lyfter fram är att rädslan vi känt för hajen har varit vår största missuppfattning. Men vår förmåga till empati och handling är dess största hopp. Denna uråldriga varelse, som funnits längre än träden, behöver verkligen vår hjälp. Absolut.

Från vad vi väljer att äta, till de bevarandeprojekt vi stöder, kan varje medvetet val vända utvecklingen. Vi kan gå från att vara hotet till att bli deras beskyddare, och på så sätt återställa en livsviktig del av planetens blå hjärta. En kraftfull påminnelse om att vi alla, stora som små, kan bli hjältar för hajen.

Tack så mycket, Daniel, för att du har delat med dig av din kunskap på denna fascinerande resa. Dela gärna det här avsnittet med någon du tror behöver höra det. Tills nästa gång, fortsätt ifrågasätta, fortsätt upptäcka.