Hajarna: Uråldriga väktare, nu i vår vård
About This Podcast
Visste du att hajar har simmat i våra hav i över 450 miljoner år, en tidrymd som överträffar de första träden på land med nästan 100 miljoner år? I PodThis avsnitt gräver Erik och Astrid djupt i hajarnas fascinerande historia, deras avgörande roll som toppredatorer i marina ekosystem, och den dramatiska populationsminskningen som idag hotar många arter. Vi avslöjar hur överfiske och missuppfattningar driver dessa uråldriga varelser mot avgrunden, men också hur varje individ kan bidra till att vända strömmen och bli en verklig hajhjälte. Hur kan vi skydda havets uråldriga väktare, och vilken roll spelar du i deras överlevnad?
Hajarna simmade i världshaven långt innan det första trädet slog rot på land. Föreställ dig det: 450 miljoner år. Det var en tid då inga skogar prasslade och inga löv föll. De har överlevt allt, från massutdöenden till kontinentförflyttningar. De är en orubblig urkraft. Men nu står denna uråldriga överlevare inför en utmaning den inte är byggd för: människan.
Välkommen till Pod This och Upptäckarstunden. Här utforskar vi hur vi alla kan bli hjältar för hajen, tillsammans med Daniel, som är expert på havsekologi. Deras avgörande roll i havets balans grep mig direkt. Hajar har överlevt fem massutdöenden. Hur har vi på 50 år drivit dem till utrotningens brant?
Det hotar ju hela havens hälsa. Vi kommer att titta på deras uråldriga historia, på krisen de står inför idag, och hur vi kan rädda havets väktare. Vad krävs för att vända det?
Äldre än träden
Paleontologen lutar sig över den skiffergrå stenen, där en Cladoselache framträder i skarpa konturer. Dess strömlinjeformade kropp, de fasta fenorna. Det är en design som är så sofistikerad att den knappt har förändrats på 400 miljoner år. Denna uråldriga form överlevde fem massutdöenden, katastrofer som utplånade dinosaurierna.
Men när hon nu betraktar den, undrar hon om denna mästare på överlevnad är rustad för den utmaning människan utgör.
Daniel, det där med Cladoselachen, en haj som verkar ha sett allt. Och att dess kroppsform knappt har förändrats på 400 miljoner år. Det är nästan ofattbart. Hur länge har hajarna egentligen funnits på jorden?
Det är verkligen en svindlande tanke, Maya. Hajsläktet är över 450 miljoner år gammalt. För att ge lite perspektiv: det är nästan hundra miljoner år _äldre_ än de första träden som växte på land. Äldre än träd... och de har överlevt fem globala massutdöenden. Fem! Inklusive den som utplånade dinosaurierna. Vad är det som gör dem till sådana enastående överlevare?
Deras framgång ligger i en kombination av robusthet och anpassningsförmåga. Redan de tidigaste fossilen, som just Cladoselachen från Devonperioden, visar en otroligt genomtänkt anatomi. Den var redan då perfekt anpassad för ett liv som effektivt topprovdjur. Så den grundläggande designen var så optimal att den i princip inte behövde utvecklas vidare?
Det låter som naturens egen ingenjörskonst nådde sin fulländning tidigt. Precis. Denna strömlinjeformade kropp och de fasta fenorna har visat sig vara en formel för överlevnad. Det är därför den grundläggande kroppsformen knappt har förändrats på hundratals miljoner år. De är levande bevis på evolutionär effektivitet.
Det är ju nästan svårt att ta in en sådan tidsrymd och en sådan uthållighet. De har navigerat genom istider, kontinentalplattornas förflyttningar och de mest våldsamma katastrofer planeten upplevt. Varje gång har de kommit ut på andra sidan, ofta starkare.
De har en biologisk flexibilitet som gör att de kan anpassa sig till förändrade ekosystem, även om det tar tid. Så vi pratar om en varelse som har överlevt allt som naturen har kunnat kasta på den. En obestridlig mästare på överlevnad. Utan tvekan.
De är uråldriga, anpassningsbara och har en oöverträffad förmåga att överleva i miljöer som skulle vara dödliga för nästan alla andra stora djur. Det är verkligen en imponerande meritlista. Det ger en nästan mytisk bild av hajen som havets uråldriga väktare.
Men om hajen är naturens kanske mest fulländade överlevare, vad är det då som händer just nu?
Hur kan en varelse som överlevt allt plötsligt befinna sig på randen till utrotning?
Den tysta decimeringen
I förra avsnittet, Daniel, undrade jag ju hur en varelse som har överlevt fem massutdöenden plötsligt kan befinna sig på randen till utrotning. Vad är det egentligen som händer, och hur har det kunnat gå så långt?
Jo, det är en dyster sanning vi måste möta. En studie i den respekterade tidskriften Nature från 2021 visar att de globala populationerna av hajar och rockor har minskat med över sjuttio procent på bara femtio år. Det är en nedgång vi knappt kan förstå, sett till hajens historiska seglivade natur.
Sjuttio procent?
På bara fem decennier?
Det är svindlande. Och det är på grund av oss, antar jag?
Ja, tyvärr är det så. Människans påverkan är den absolut största orsaken. Överfisket är den främsta boven i dramat.
Men vad är det som driver det här massiva fisket? Är det bara att vi äter mer hajkött, eller finns det andra faktorer?
Det är mer komplext än så. En stor drivkraft är efterfrågan på hajfenor. Hajfensoppa har länge varit en statussymbol i delar av Asien, och den marknaden driver ett enormt, ofta oreglerat, fiske.
Så det handlar om en specifik del av hajen, som används för en lyxprodukt?
Det låter ju som ett fruktansvärt slöseri med ett djur som har en så viktig roll i ekosystemet.
Det är definitivt en betydande del av problemet. Men många hajar fångas också som bifångst. De fastnar i nät och linor som är avsedda för andra fiskarter. De är inte målet, men de dör ändå i tusentals.
Det låter som en spiral av oavsiktlig och avsiktlig förödelse. Hur många hajar pratar vi om årligen, när vi lägger ihop allt det här?
Uppskattningsvis dödas hundra miljoner hajar av människor varje år.
Hundra miljoner... det är en siffra som nästan är omöjlig att greppa. Vårt medvetande klarar knappt av att bearbeta den typen av skala.
Precis. För att sätta det i perspektiv, det motsvarar ungefär elvatusen hajar i timmen. Eller, ännu mer brutalt, tre hajar varje sekund.
När väktaren faller
Siffrorna är svindlande. Men förutom att det är sorgligt för hajarna, varför spelar det egentligen någon roll för oss och för havet i stort?
Jo, det är en helt avgörande fråga, Maya. Tänk på hajen som havets egen "läkare". De är topprovdjur som har en unik roll i ekosystemet.
Havets läkare?
Det låter ju poetiskt, men vad innebär det i praktiken?
Hur "läker" en haj ett så stort system?
De äter främst de svaga, sjuka eller långsammare djuren. Det kanske låter brutalt, men genom att ta bort de individerna förhindrar de spridning av sjukdomar bland bytesbestånden. Detta leder i sin tur till att de kvarvarande djuren blir starkare och friskare.
Så de förstärker alltså bytesdjurens genpool, nästan som ett slags naturligt urval i snabbspår?
Precis. Och effekterna går långt bortom enskilda arter. Vi har sett tydliga exempel på vad som händer när hajar försvinner. Ta till exempel tigerhajarna.
Tigerhajar?
Var någonstans såg man det, och vad var konsekvensen av att de försvann?
I vissa revområden har vi sett att när tigerhajarna minskade drastiskt, exploderade populationen av sjökor, eller dugonger som de också kallas. Utan sina naturliga fiender kunde sjökorna äta obehindrat.
En explosion av sjökor låter ju spontant som något positivt, mer liv i havet?
Nej, tvärtom. Dessa sjökor är vegetarianer, och när de blev för många överbetade de sjögräsängarna i en förödande takt. Tänk dig en gräsmatta som aldrig får vila.
Sjögräsängar är viktiga, det vet jag, men hur kritiska är de egentligen i det stora hela?
De är oerhört viktiga. Sjögräsängar är livsnödvändiga livsmiljöer och barnkammare för otaliga mindre fiskarter och ryggradslösa djur. Många kommersiella fiskarter är beroende av dem under delar av sin livscykel. Och inte bara det, de är också kritiska "kolsänkor" – de fångar koldioxid ur atmosfären.
Kolsänkor?
Du menar att de aktivt bidrar till att motverka klimatförändringarna?
Exakt. De binder stora mängder koldioxid, mer effektivt per ytenhet än regnskogar till och med. Så när sjögräsängarna försvinner, förlorar vi inte bara unika ekosystem och en grund för fiske, utan påskyndar också klimatförändringarna. Det är en dubbel smäll för både biologisk mångfald och klimatet.
Så en förändring i populationen hos ett enda topprovdjur, hajen, kan alltså få en kaskadeffekt som i slutändan påverkar klimatet?
Det är en enorm koppling.
Ja, och det handlar inte bara om vad de äter. Hajarnas blotta närvaro och deras jaktmönster styr var andra bytesdjur, som till exempel sjökor, vågar beta. De skapar det som kallas "ekologiska landskap av rädsla".
"Landskap av rädsla"?
Så de håller alltså betande djur i schack bara genom att finnas där?
Precis. De betande djuren undviker områden där hajarna rör sig frekvent, vilket gör att vegetationen där kan återhämta sig. Utan hajarna kan hela områden antingen bli kalätna eller överväxta, vilket stör den känsliga balansen i bottensamhällena. Det är som att ta bort en nyckel från ett stort maskineri, och plötsligt stannar hela systemet upp.
Så hajen är inte bara en del av ekosystemet, den är nästan som en arkitekt som bygger och upprätthåller hela strukturen?
Man skulle kunna säga att de är havets trädgårdsmästare. De håller ordning och ser till att allt fungerar som det ska, från de minsta organismerna till de stora processerna som påverkar vår planet. Utan dem faller hela den strukturen isär.
Hopp i det blå
Året är tvåtusen tolv, och en marinbiolog glider ljudlöst genom reven vid Palau, omgiven av grå revhajar. Hon ser hur stimmet av hammarhajar rör sig i fjärran. Det är långt fler än hon minns från tidigare expeditioner utanför reservatet.
Sedan Palau instiftade sitt skyddade område tvåtusen nio, har dessa uråldriga varelser fått en andhämtning, en chans att återigen frodas. En ny räkning bekräftar det hon anar: hajbestånden har ökat markant. Det är en sällsynt framgångssaga för överlevaren.
Det låter ju som en otrolig framgångssaga, att se hajbestånden öka så tydligt i Palau. Att en marinbiolog ser fler hammarhajar än hon minns, det är ju nästan svårt att tro med tanke på allt vi pratat om tidigare. Ja, det är verkligen ett ljus i mörkret.
Palau etablerade sitt hajskyddsområde redan tvåtusen nio, och det är inte bara en liten plätt, utan ett marint reservat stort som Frankrike. Forskning har visat att hajbestånden där har ökat med upp till tjugotre procent jämfört med oskyddade områden. Det är ett konkret bevis på att skyddsåtgärder fungerar.
Tjugotre procent, det är ju en märkbar skillnad. Men är det här en isolerad händelse, ett unikt fall för Palau, eller ser vi liknande framsteg på andra håll?
Kan man verkligen skala upp sådana här insatser globalt?
Absolut. Palau är ett lysande exempel, men det finns en växande internationell rörelse. Nyligen utökade CITES skyddet för ytterligare femtiofyra haj- och rockarter. CITES, det är alltså Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter.
Det innebär att handeln med dessa arter nu är strikt reglerad, vilket är ett direkt svar på de larmrapporter vi sett från bland annat IUCN. Femtiofyra arter! Det är ju ett enormt steg. Men samtidigt, du nämnde IUCN:s larmrapporter. Den vitfenade revhajen, en art som har överlevt istider, är nu listad som kritiskt hotad.
Känns det inte lite motsägelsefullt att vi först pressar arter till randen av utrotning och sedan firar när vi ger dem ett handelsförbud? Är det inte för sent då?
Det är en helt rimlig fråga. Det är klart att det är ett tecken på allvarlig utsatthet när arter som hammarhajen, alltså Sphyrna mokarran, och den vitfenade revhajen, Triaenodon obesus, hamnar på IUCN:s rödlista som kritiskt hotade. Men just den listningen sätter press på att agera.
CITES-besluten, trots att de kommer sent för vissa arter, är avgörande för att strypa den olagliga och ohållbara handeln. Det är inte en snabb lösning, men det ger dem en chans att återhämta sig. Vi ser också att även mindre, lokalt förvaltade reservat kan ha en mätbart positiv effekt på hajpopulationer.
Det här visar att engagemang på alla nivåer spelar roll. Så det är inte bara stora, nationella reservat som Palau som gör skillnad, utan även mindre initiativ?
Och jag har hört att skyddade områden inte bara är bra för hajar, utan också kan vara ekonomiskt lönsamma för de lokala samhällena. Är det sant att hajturism kan generera stora pengar?
Ja, det stämmer. En levande haj är faktiskt värd mycket mer än en död. Forskning visar att hajturism genererar miljontals dollar varje år för lokalsamhällen världen över. Dykare och snorklare betalar stora summor för att få uppleva dessa djur i deras naturliga miljö.
Det skapar arbetstillfällen, och det ger lokalbefolkningen ett direkt ekonomiskt intresse av att skydda hajarna och deras livsmiljöer. Detta är en stark drivkraft för bevarande. Det är ju en viktig insikt, att skydd inte bara är en kostnad utan också en inkomstkälla. Det här ger verkligen hopp.
Vi har sett hur Palau lyckats vända trenden, och hur internationella avtal som CITES nu omfattar fler arter än någonsin. Detta är fantastiska nyheter på regeringsnivå. Men för oss som individer, vad kan vi göra?
Och vad är det egentligen som hindrar oss från att vilja hjälpa – är det rädslan?
I ett kontor i Genève, sent på kvällen, stirrar en delegat på skärmen där CITES-beslutet just offentliggjorts. Ytterligare femtiofyra haj- och rockarter får nu striktare handelsregleringar. Det är ett direkt svar på larmrapporterna från IUCN. Den vitfenade revhajen, en uråldrig art som överlevt istider, är nu listad som kritiskt hotad.
Beslutet känns både som en sorglig bekräftelse på artens utsatthet och en efterlängtad möjlighet att äntligen ingripa.
Myten om monstret
Så Daniel, vi har pratat om stora politiska beslut, men för oss som individer – vad kan vi göra?
Och den där sista frågan från förra gången, den hänger kvar: är det verkligen rädslan som hindrar oss från att hjälpa havets väktare?
Det är en mycket viktig fråga, och ja, rädslan spelar en stor roll. Men om vi tittar på fakta, är den sällan befogad. Globalt sett är det i genomsnitt bara runt tio dödsfall per år som kan kopplas till oprovocerade hajmöten.
Tio dödsfall?
Det låter ju otroligt lite när man tänker på hur ofta hajar framställs som ett hot.
Exakt. För att sätta det i perspektiv dör faktiskt fler människor årligen av fallande kokosnötter, blixtnedslag, eller till och med när de försöker ta självporträtt. Vår uppfattning stämmer helt enkelt inte med verkligheten.
Det är en slående jämförelse. Men varför har då bilden av hajen som ett monster bitit sig fast så djupt i vårt kollektiva medvetande?
Vad skapade den här nästan medfödda skräcken?
Mycket av den djupt rotade skräcken kan spåras direkt till en film som hade premiär 1975: "Hajen". Den filmen hade en enormt negativ och bestående inverkan på den allmänna uppfattningen om hajar, och den lever kvar än idag.
Så en enda film lyckades forma årtionden av rädsla, trots att verkligheten är så annorlunda?
Det är en kraftfull påminnelse om mediernas makt.
Ja, den målade upp en bild av ett tanklöst rovdjur, men sanningen är att de flesta hajarter är helt ofarliga för människor. Många är dessutom skygga och undviker kontakt med oss så gott det går.
Det låter som att vi har missförstått dem kapitalt, att vi projicerat våra egna rädslor på en varelse som egentligen bara lever sitt liv. Kanske är det dags att se dem för vad de är, inte för vad vi fruktar.
Precis. De är inte monster, utan en oumbärlig del av havens känsliga ekosystem. Och deras framtid ligger i våra händer, bortom den där rädslan.
Hjälten i fiskdisken
Elin står framför fiskdisken, blicken fäst på den glänsande torsken. En impuls att bara köpa den snabbaste varan bromsas av en inre röst. "Ursäkta," säger hon till fiskhandlaren, rösten fast, "varifrån kommer den här torsken, och hur är den fångad?
" Fiskhandlaren, van vid snabba affärer, höjer blicken och söker hennes ögon, en oväntad fråga som plötsligt gör hajens uråldriga kamp påtaglig, mitt i den vardagliga handeln.
Det där var en kraftfull bild, Daniel. En helt vanlig situation i fiskdisken, men Elins fråga fick plötsligt hela hajens uråldriga kamp att kännas påtaglig, mitt i den vardagliga handeln. Är det verkligen så enkelt att en enskild persons val kan göra skillnad när vi talar om något så stort som hajarnas överlevnad?
Ja, den typen av handling är precis vad det handlar om, Maya. Konsumenten har en enorm makt som många kanske inte ens inser. Genom att aktivt välja bort fisk från ohållbara bestånd, eller fisk som har hög bifångst av haj, skickar du en tydlig signal till industrin. Föreställ dig effekten om tusentals Elin gjorde samma sak.
Så det handlar om att vara medveten om vad man lägger i korgen, men hur vet man vad som är hållbart?
Det kan ju kännas som en djungel därute. Finns det några riktlinjer man kan gå efter?
Absolut. En av de viktigaste sakerna är att leta efter miljömärkningar. Genom att leta efter märkningar som MSC, Marine Stewardship Council, kan man vara trygg i att fisken kommer från ett hållbart fiske. MSC garanterar att fisket sker ansvarsfullt, utan att hota bestånden eller skada ekosystemet i onödan.
Men räcker det med märkningar, eller borde man gå ett steg längre?
Tänk om märkningen saknas?
Det räcker inte alltid. Det är också viktigt att inte vara rädd för att fråga. I din fiskbutik, eller på restaurangen, fråga var fisken kommer ifrån och hur den är fångad. Om tillräckligt många frågar, tvingas handlarna och kockarna att skaffa sig kunskapen och i sin tur ställa krav på sina leverantörer. Det skapar en ringeffekt.
Så vi kan alltså påverka direkt. Men många tänker kanske inte ens på hajar när de köper fisk. Är det något annat vi ska vara extra vaksamma på i butikerna?
Ja, det är det. Undvik att köpa produkter som innehåller haj, och de kan finnas i mer dolda former. Hajbrosk är ett exempel, ofta marknadsfört som kosttillskott under namn som "squalene" eller "chondroitin". Att stödja den typen av marknad bidrar direkt till jakten på hajar.
Så det handlar inte bara om vad vi äter, utan också vad vi använder för andra ändamål. Men vad om man vill göra mer än att bara handla medvetet?
Hur kan man sprida budskapet och påverka på ett bredare plan?
Att dela med sig av sin kunskap är otroligt viktigt. Genom att prata om hajarnas situation, avliva myter och förklara deras roll i ekosystemet, kan du påverka din omgivning. Många har fortfarande en felaktig bild av hajen som ett blodsugande monster, och det är kunskap som kan förändra det. Hur många har du själv hört säga "en bra haj är en död haj"?
Alltför många, tyvärr. Men det är ju just det vi har försökt göra med Pod This, att ge en annan bild. Och för dem som känner att de vill agera mer konkret, finns det sätt att stödja det större arbetet?
Absolut. Att stödja organisationer som arbetar aktivt med havs- och hajbevarande är en annan kraftfull åtgärd. De bedriver forskning, lobbar för bättre lagstiftning och arbetar med lokala samhällen för att skydda hajbestånden. Varje krona och varje frivillig insats kan bidra till en större förändring.
Det låter som att det finns många vägar att gå, från den lilla vardagshandlingen till att engagera sig i organisationer. Efter att ha följt hajarnas historia, från deras uppkomst före träden till dagens kritiska situation, känns det som att det nu verkligen är upp till oss att agera.
Precis. Och det är här den verkliga styrkan ligger. Den verkliga hjälten är inte den som slåss mot hajar, utan den som förstår deras oersättliga roll och gör medvetna val i sin vardag. Makten att rädda denna uråldriga överlevare ligger inte i storslagna äventyr, utan i de val vi gör i fiskdisken och den kunskap vi delar med oss av. Det är så vi kan vända den här ödesdigra utvecklingen.
Anna står vid fiskdisken på Ica Kvantum i Malmö, en tisdagseftermiddag i april tjugohundratjugotre. Hon pekar på torsken och frågar fiskhandlaren: "Var kommer den här torsken ifrån, och hur är den fångad?" Fiskhandlaren, som var en äldre man med vita hårstrån på armarna, tvekade ett ögonblick.
Sedan svarade han med en axelryckning: "Det vet jag faktiskt inte exakt, fröken." Anna känner en liten besvikelse. Det uråldriga havet känns plötsligt väldigt långt borta. Hon inser att hennes röst är en av få som faktiskt ställer frågan.
Vi har följt hajarnas otroliga resa. Den sträcker sig från urtidens Cladoselache, som överlevde fem massutdöenden, ända fram till dagens akuta hot. Vad är det viktigaste vi behöver förstå, Daniel, när vi ser den här bilden?
Den "perfekta maskinen" som Cladoselache representerar har klarat sig genom så mycket. Men nu är den chanslös mot våra moderna fiskemetoder. De är naturens överlevare. Ändå är vår påverkan för stor. Så trots deras seglivade historia är det vi, med våra dagliga val, som har nyckeln till deras framtid?
Kan vårt beslut vid fiskdisken verkligen rädda en hel art?
Ja, i grunden. Den verkliga hjälten är den som förstår hajens oersättliga roll och gör medvetna val. Makten att skydda havets väktare ligger i den kunskap vi delar och i de produkter vi väljer bort. Ett kraftfullt budskap. Tack, Daniel, för din ovärderliga insikt. Och till er lyssnare, sprid gärna detta avsnitt och den här viktiga berättelsen.
Tills nästa gång, fortsätt att ifrågasätta, fortsätt att upptäcka.
Share
Subscribe
Subscribe to all podcasts by @podthisfeatured. New episodes appear automatically in your podcast app.
Create your own podcast in minutes
Turn any topic into a professional podcast series with AI
Get Started Free
Comments (0)
Sign in to join the conversation