Östersjöns kvävda hjärta: Sextiotusen kvadratmeter öken

Havet håller på att kvävas. Men vi har fortfarande chansen att rädda det.

Det ligger mycket i det. Överfisket är en del av problemet, men jag tror att vi stirrar oss blinda på näten. Den verkliga katastrofen sker hundra meter under ytan. När syret sjunker under två milligram per liter dör de bottenlevande djuren ut, som till exempel skorven. Skorven är torskens viktigaste föda. Nu svälter torsken bokstavligen mitt i havet. En genomsnittlig torsk idag väger trettio procent mindre än vad den gjorde för bara tjugo år sedan.

Nej, det är tyvärr en systemkollaps på bred front. De helt syrefria bottnarna täcker nu sextiotusen kvadratkilometer. Det är en yta lika stor som hela Danmark. Sedan början av nittonhundratalet är det en tiofaldig ökning. Vi har skapat en undervattensöken i vårt eget närområde som bara fortsätter att växa.

Det är en svår fråga eftersom ekosystemet reagerar med en enorm fördröjning. Lantbruket och allt som rinner ut från land är svårt att styra. Vi ser vissa lokala förbättringar nära kusten. Men det tar väldigt lång tid för det öppna havet att svara på de åtgärder vi gör uppe på land.

Det beror på det som kallas för internbelastning. Man kan säga att det är havets eget minne av våra gamla synder. Under årtionden har vi öst ut fosfor som nu ligger lagrad i leran på botten. När syret försvinner sker en kemisk reaktion. Då släpps den gamla fosforn fri och stiger upp i vattnet igen. Det blir en ond cirkel. Gammal näring göder nya algblomningar som sedan sjunker till botten och ruttnar. Det förbrukar ännu mer syre. Havet har börjat göda sig självt.

Jag vet faktiskt inte om jag har ett enkelt svar på det. Det är en enorm utmaning att försöka styra ett helt ekosystem på det sättet. Samtidigt ser vi lokala framgångar som är svåra att ignorera.

Det handlar om att binda näringen vid botten så att den inte kan stiga upp och orsaka algblomning. I projektet Levande kust i Björnöfjärden testade man att behandla sedimentet med aluminiumklorid. Det fungerar nästan som en sorts kemisk magnet för fosfor. När fosforn binds vid botten kan den inte längre göda algerna. Resultatet där var slående. Siktdjupet ökade från en och en halv meter till nästan fem meter på ganska kort tid. Plötsligt kunde solljuset nå ner till bottenväxterna igen.

Det är precis där skon klämmer. Vi kan inte hälla aluminium över hela havet. Det vore som att försöka bota en lunginflammation med ett litet plåster på fingret. Den riktiga medicinen handlar i slutändan om att stoppa tillförseln vid källan, uppe på land. Sverige har via Helsingforskonventionen lovat att minska kväveutsläppen med nio tusen tvåhundra ton till år tjugohundratrettio. Det är en siffra som kräver mer än bara småjusteringar.

Det kräver att vi ser på landskapet med helt nya ögon. Vi måste anlägga våtmarker i en skala vi aldrig sett tidigare. De fungerar som naturens egna njurar som renar vattnet innan det ens når kusten. Det är inte jordbruket som ska knäckas, men metoderna måste ändras radikalt. Om vi inte investerar i de här naturliga filtren nu, kommer vi få betala ett mycket högre pris senare när ekosystemet kollapsar helt. Det är den obekväma sanningen som politikerna ofta duckar för.

Det är precis så det ser ut. Vi har tekniken för att rädda enskilda vikar. Men för att rädda hela havet krävs det ett politiskt mod som sträcker sig betydligt längre än till nästa mandatperiod. Frågan är om vi har det tålamodet.

Det räcker tyvärr inte längre att bara sitta och vänta på det där sällsynta djupa andetaget från Nordsjön. Vi måste våga binda fast de gamla synderna i sedimentet. Samtidigt behöver vi bygga om landskapet så att vattnet renas naturligt. Om vi inte låser fast fosforn på botten kommer den onda cirkeln fortsätta att kväva havet. Det gäller oavsett hur mycket vi minskar utsläppen i dag.