Norrsken: Solens magnetiska akne och Celsius kompass

Det är ett tecken på att vår planet faktiskt försvarar oss.

Jag köper inte riktigt den där dramatiska bilden. Solen slungar visserligen ut enorma mängder energi. Men vårt magnetfält fungerar som en osynlig sköld. Utan den hade vi inte ens suttit här och pratat. Det handlar snarare om en livsviktig kosmisk balans än om ett angrepp.

Vi närmar oss det som kallas solmaximum. Solens aktivitet följer en cykel på elva år. Under tjugohundratjugofyra och tjugohundratjugofem ser vi extremt många solfläckar. Det är från de här mörka fläckarna på solytan som de största utbrotten sker. Det är som att solen har fått ett utbrott av magnetisk akne. Varje fläck är en laddad krutdurk som kan brisera när som helst.

Folk tror ofta att det händer ögonblickligen, nästan som när man tänder en lampa i ett mörkt rum. Men rymden är så ofattbart stor. Även de mest våldsamma krafterna behöver tid på sig för att flytta materia över de här avstånden.

De laddade partiklarna slungas ut med en hastighet på mellan trehundra och åttahundra kilometer i sekunden. Men även i den farten tar det faktiskt två till tre dygn för solvinden att nå fram till jordens magnetfält. Det är som ett långsamt oväder som rullar in genom rymden. Vi ser inte den första färgstrimman på himlen förrän långt senare.

Det är en fördröjd reaktion. När partiklarna väl dundrar in i magnetosfären fångas de upp av jordens magnetiska linjer. De flesta partiklarna styrs faktiskt undan av skölden. Men några lyckas tränga ner i atmosfären ändå.

Jag har funderat en hel del på hur man förklarar det här utan att göra folk besvikna. Det är en svår balansgång. Som vi hörde i berättelsen här i PodThis, när vi pratade om hur partiklarna fångas upp av magnetfältet, så sker det här i tre dimensioner. I Kiruna står man mitt i händelsernas centrum. Staden ligger på sextiosju grader nordlig bredd och man befinner sig precis under den permanenta norrskensovalen. Där krockar partiklarna med syreatomer på mellan etthundra och tvåhundra kilometers höjd. Det är just det som skapar det där välkända gröna ljuset.

Det beror på att Malmö ligger på femtiofem grader. Det är för långt söderut för att man ska kunna se de lägre skikten. När man ser norrsken från Skåne är det oftast bara toppen av ljusridån som sticker upp över horisonten. Det är syre på över tvåhundra kilometers höjd som ger det djupröda skenet. Man tittar alltså bokstavligen på hjässan av det norrsken som kanske dansar rakt över huvudet på Kirunaborna.

I grunden är det så, men förutsättningarna är helt annorlunda. Sedan kommer den mänskliga faktorn in som ett hinder. Ljusdiset från gatlyktor och byggnader i Malmö och Köpenhamn skapar en ljusförorening som suddar ut nästan allt. Det krävs en extremt kraftig geomagnetisk storm för att norrskenet ska orka tränga igenom stadens egen glöd. I norr är mörkret en förutsättning. Här i söder lever vi i en evig och konstgjord skymning som gör att vi inte ser någonting, förutom vid de allra kraftigaste utbrotten.

Nej, tyvärr inte. Även om det var totalt mörkt skulle geometrin sätta stopp. Det gröna ljuset befinner sig helt enkelt för lågt ner för att synas från en så sydlig breddgrad. Det skulle krävas en solstorm av enorma mått som trycker hela ovalen söderut. Det är helt enkelt naturens egen gränsdragning.

Kom ihåg att det djupröda skenet över Skåne faktiskt är den allra högsta toppen av precis samma ljusridå som hänger över Kiruna. När du ser det flamma till kan du tänka på Anders Celsius darrande kompassnål. Du bevittnar en solstorm som sträcker sig hundratals mil upp i atmosfären. Det är inget svagt fenomen. Det är helt enkelt den del av skådespelet som når ända över horisonten.