Vesuvius' viskningar: AI läser filosofens sista ord

Välkommen till Pod This och Upptäcktsstunden. Förlorade filosofiska verk har legat begravda under Vesuvius aska i tvåtusen år. Nu läses de med banbrytande maskininlärning. Det omformar vår bild av antiken. Med oss har vi Henry, som studerar antika texter. En förlorad antik värld som återuppstår är oemotståndligt. Hur kunde dessa förkolnade rullar avslöja sina hemligheter?

Vi följer resan från Vesuvius, genom destruktiva försök, till dagens genombrott.

Det är nästan svårt att tro att en så oansenlig klump, som en arbetare bara kastade åt sidan, kunde visa sig vara en historisk skatt av den digniteten. Ja, det var just den där förkolningsprocessen som gjorde Herculaneum så annorlunda från Pompeji. Askan i Pompeji krossade och förseglade.

Men de heta gaserna och det pyroklastiska materialet i Herculaneum, år sjuttionio efter Kristus, förkolnade organiskt material på ett sätt som bevarade formen. Så det var inte bara att det var begravt, utan sättet det begravdes på som var avgörande för att rullarna överhuvudtaget kunde finnas kvar?

Precis. Vesuvius utbrott svepte in Herculaneum under ett tjockt, tjugo meter djupt lager av material. Detta skapade en syrefri miljö som paradoxalt nog skyddade papyrusrullarna från att förmultna. De förvandlades till hårda, svarta cylindrar, nästan som kolbriketter. Det förklarar varför arbetarna först misstog dem för vedträn.

Och det var under sådana omständigheter, när man grävde efter vatten år sjuttonhundrafemtio, som man råkade stöta på det här unika biblioteket. Hur många rullar talar vi om egentligen?

Man uppskattar att det fanns omkring artonhundra papyrusrullar i villan. Det är det enda intakta biblioteket från antiken som någonsin har återfunnits. Tänk dig, ett komplett privat bibliotek, bevarat i nästan två årtusenden. Ett helt bibliotek, det är ju hisnande. Och det sägs att den här villan inte tillhörde vem som helst heller?

Kan man verkligen föreställa sig vikten av det?

Nej, långt ifrån. Villan, som vi idag kallar Villa dei Papiri, tros ha tillhört Lucius Calpurnius Piso Caesoninus. Han var inte bara en framstående romersk statsman, utan också Julius Caesars svärfar. Detta placerar biblioteket rakt in i hjärtat av Roms intellektuella och maktpolitiska elit.

Så det här var inte bara en samling böcker, utan en direkt länk till de mest inflytelserika personerna i antikens Rom. Verkligen. Före detta fynd var vår kunskap om antika bibliotek nästan uteslutande baserad på beskrivningar i texter och enstaka fragment.

Här har vi plötsligt en hel samling, med en ägare från den absoluta makteliten, som kan ge oss en helt ny bild av antikens intellektuella landskap. Men att rullarna var så förkolnade att de först misstogs för träbitar – det måste ha gjort dem otroligt svåra att hantera. Exakt.

Att bara försöka rulla ut dem för hand skulle omedelbart ha förstört dem. De flesta såg ut som svarta, förkolnade stubbar. Det gjorde att man tidigt insåg att det krävdes helt nya metoder för att ens kunna närma sig innehållet. Man hade alltså hittat en ojämförlig skatt. Men hur skulle man kunna läsa böcker som förvandlats till kol?

Man hade alltså hittat en ojämförlig skatt. Men hur skulle man kunna läsa böcker som förvandlats till kol?

Det låter som en omöjlig uppgift. Helt riktigt. De tidigaste försöken var desperata och tyvärr mycket destruktiva. Man skar helt enkelt rullarna på längden, i hopp om att texten skulle synas på insidan. Skar dem på längden?

Det låter som det snabbaste sättet att förstöra något ovärderligt. Och det var det också. Resultatet var nästan alltid att de smulades sönder. Det var först på sjuttonhundrafemtiotalet som prästen och forskaren Antonio Piaggio kom med en mer genomtänkt lösning. Han uppfann en specialmaskin. En maskin för att rulla upp dem?

Hur fungerade den?

Den var otroligt noggrann, men också oerhört långsam. Den kunde rulla upp papyrusen en millimeter i taget. En millimeter i taget?

Det måste ha tagit en evighet för varje rulle. Ja, det gjorde det verkligen. Processen kunde ta månader, ibland till och med år, för en enda rulle. Och trots Piaggios försiktighet var materialet så skört att rullarna ofta föll sönder till ett oläsligt damm.

Så även med den här avancerade metoden var det mest en kamp mot tiden och papyrusens skörhet. Precis. Under två hundra år, fram till sent nittonhundratal, lyckades man bara delvis tyda fragment från några hundra rullar. Majoriteten av de tusentals rullarna förblev orörda.

I förra avsnittet nådde de fysiska metoderna vägs ände. Att tvinga upp rullarna förstörde dem. Skulle Herculaneums hemligheter för alltid vara fångade i askan?

Så man började experimentera med bildtekniker, som att skanna dem på något sätt?

Det låter som ett enormt steg framåt. Men hur fick man ens in bilderna i datorn när rullarna var så sköra och förkolnade?

Vanliga röntgenbilder ger väl inte så mycket detaljer?

Så man kunde se varje skikt av papyrusen?

Det låter otroligt. Men om bläcket är kolbaserat, precis som papyrusen själv, hur skulle man kunna skilja dem åt på en bild?

Det blir väl bara en enda svart klump?

Så man hade en fantastisk teknik för att se in i rullen, men kunde ändå inte se texten. Kändes det inte som ett bakslag?

Som ett avtryck?

Eller en lätt upphöjning?

Så man hade en enorm mängd data, men ingen människa kunde se skriften. Hur skulle man kunna lära en dator att se något som var osynligt för det mänskliga ögat?

Efter århundraden av tystnad, med de där förkolnade rullarna som bara låg där, verkar det nästan otroligt att en miljon dollar och en massa digitala kopior skulle kunna väcka dem till liv. Det låter som en helt ny era. Hur tog man sig an en sådan här gigantisk uppgift, efter så många misslyckade försök?

Så de öppnade upp allt, nästan som en utmaning till världen. Men att bara ha bilderna, hur hjälpte det?

Den mörka, förkolnade papyrusen måste ju vara nästan omöjlig att skilja från bläcket, även med röntgen.

Det låter som en oerhört specialiserad uppgift. Var det bara toppforskare och etablerade institutioner som deltog i tävlingen, eller hur såg fältet ut?

Men för att träna en algoritm behöver man ju veta vad man letar efter, ett slags facit. Hur kunde de lära maskinerna att känna igen bläck när ingen människa kunde se det ordentligt?

Så med all denna spetskompetens och avancerade teknik i spel, vem var det som till slut gjorde det första avgörande genombrottet?

Var det ett stort forskningslabb med oändliga resurser?

En student?

Det är en riktig askungesaga. Och vad var det första han lyckades avläsa?

Vad visade sig vara den första rösten från Herculaneum på nästan tvåtusen år?

Att gå från enstaka bokstäver till att läsa hela stycken, det måste ha krävt ännu mer förfining. Hur tog de nästa kliv i denna digitala arkeologi?

Så, från att ha varit en omöjlig dröm i århundraden, har vi nu sett hur en kombination av öppen vetenskap, teknisk innovation och en stor dos tävlingsanda har börjat luckra upp Vesuvius hemligheter. Kapplöpningen var i full gång. Världen höll andan. Skulle någon lyckas, och i så fall, vad skulle det första ordet från den antika tystnaden vara?

Att ett enda ord, 'purpur', skulle kunna vara nyckeln till allt. Det är svårt att ta in, särskilt efter århundraden av misslyckanden. Ja, det var en student vid namn Luke Farritor som med sin egenutvecklade maskininlärningsmodell knäckte koden sent 2023. Han var inte ens en del av de stora forskningsteamen från början. En student?

Utan alla de stora forskningsresurserna?

Hur kunde han lyckas där så många andra gått bet?

Hans modell var tränad att identifiera de väldigt små skillnaderna i bläckets kemiska sammansättning. Dessa skillnader syntes knappt med blotta ögat i röntgenbilderna, men för algoritmen var de en tydlig signal. Så det handlade om att se det osynliga, med andra ord. Men 'purpur'... var det bara ett ord, eller visade det på något större än så?

Det var det avgörande beviset. Att det fanns text där, läsbar, dold i de förkolnade rullarna. Det var som att hitta en nyckel i ett tomt rum, men den nyckeln visade att rummet ändå var fullt av dolda dörrar. Och när den dörren väl var öppnad, vad hände då?

Fick det fart på de andra forskarna?

Absolut. Farritors genombrott fungerade som en katalysator. Kort därefter lyckades ett team lett av Youssef Nader, med Farritors upptäckter som grund, finslipa sina egna algoritmer. Och de kunde läsa mer än bara ett ord?

Ja, de lyckades läsa flera hela rader. Tänk dig att se sammanhängande grekisk text materialiseras på skärmen, ord som ingen läst på nästan tvåtusen år. Det måste ha varit en hisnande känsla, att vara bland de första som hörde den rösten igen. Vad upptäckte de konkret?

De läste tillräckligt mycket text för att kvalificera sig för tävlingens stora pris. Mer än tio procent av en rulle blev plötsligt begriplig text, något som ansågs omöjligt bara månader tidigare. Det gav dem sjuhundra tusen i prispengar. Så från ett enda ord, 'purpur', till sidor av en förlorad bok.

Det är verkligen som att ljuset plötsligt tändes i ett mörkt rum. Precis. Det första ordet var bara en viskning, men det ledde till att en hel förlorad röst kunde börja tala igen.

Förra gången nämnde du det första ordet som framträdde var "purpur". Det fick oss alla att undra: vad var det som dolde sig bakom den färgen?

Vilken förlorad värld hade de precis öppnat en dörr till, Henry?

Filodemos alltså. Det är inte bara en slumpmässig text då, utan något med en direkt, personlig koppling till platsen och dess invånare. Och epikurén, det för ju tankarna till ett liv i balans och njutning, eller hur?

Det är en fullständig överraskning. Jag hade nog föreställt mig storslagen politik, krig eller historiska händelser. Istället får vi en filosof som fördjupar sig i de finare nyanserna av hur matens tillgänglighet påverkar vår glädje i att äta den. Vad var hans poäng?

Så det handlade inte om att avstå från njutning, utan snarare om att förstå den på ett djupare plan. En ganska sofistikerad diskussion för att komma från ett förkolnat bibliotek, och det ger ju en levande bild av den intellektuella miljön i villan.

När forskarna såg de där hebreiska bokstäverna från En-Gedi-rullen, måste det ha känts som att en helt ny dörr öppnades. Men vad betydde den framgången konkret för Herculaneum-rullarna?

Det var ett avgörande ögonblick. En-Gedi-rullen, som också var totalt förkolnad, bevisade att vår metod kunde fungera på liknande, extremt skadat material. Den gav oss den bekräftelse vi behövde för att verkligen satsa på Herculaneums bibliotek.

Så det var inte bara en isolerad framgång, utan en bekräftelse på att tekniken var gångbar även för de svåråtkomliga rullarna från Herculaneum. Men vi pratar ju om nästan tvåtusen rullar där. Har vi ens börjat utforska dem?

Vi har bara skrapat på ytan. Mindre än fem procent av bibliotekets nästan artonhundra rullar har analyserats hittills. Det betyder att hundratals, kanske tusentals, sidor fortfarande väntar på att bli digitalt utrullade och lästa. Det är en hisnande tanke. Vad hoppas man hitta i allt detta material?

Hittills har det ju mest handlat om grekiska filosofiska texter, eller hur?

Ja, majoriteten har varit grekiska, men det finns en stark förhoppning att finna förlorade latinska verk också. Tänk att kunna återupptäcka förlorade böcker av den store historikern Livius eller poeten Ennius, verk som man trott var borta för alltid. Det låter som en intellektuell skattjakt utan motstycke. Men kan det finnas helt unika verk, något som ingen ens anade fanns kvar från antiken?

Absolut. Det är den verkliga drömmen. Föreställ dig att vi skulle finna dialoger av Aristoteles som ansetts förlorade sedan antiken. Det skulle inte bara vara en upptäckt, det skulle omforma vår förståelse av den västerländska filosofins tidiga utveckling. Så det här handlar inte bara att läsa gamla texter, det är en helt ny sorts arkeologi som håller på att födas?

Precis. Vi kallar det 'digital arkeologi'. Datavetenskap och maskininlärning har nu blivit lika grundläggande verktyg som spadar och borstar. Hela fältet förändras i grunden, och gränserna mellan teknik och humaniora suddas ut. Och vad är nästa stora steg för att låsa upp hela biblioteket?

Kommer det att ta hundratals år till att läsa allt, eller finns det en snabbare väg framåt?

Målet är att automatisera processen. Med tillräckliga framsteg inom maskininlärning och bildanalys hoppas vi kunna läsa och översätta hela biblioteket inom bara några år, inte århundraden. Tänk vilken acceleration i kunskap det innebär. Det är en otrolig framtidsutsikt. Från förkolnade klumpar till en komplett antik bibliotekskatalog.

Men för att återgå till det konkreta – vad var det första som faktiskt lästes?

Vad var det konkreta beviset på att den här nya tekniken verkligen fungerade?

Det första ordet som framträdde ur askan, och som bevisade att hela den här revolutionen var möjlig, var 'πορφύρας'. Purpur. Purpur. Ett enda ord, men en hel värld öppnas. Vad betyder det för oss idag, att vi nu vet vad dessa rullar innehåller?

Det betyder att vi nu med säkerhet vet att rullarna innehåller förlorade filosofiska texter. Och med över tusen sidor kvar att avkoda, står vi inför möjligheten att återfinna verk som kan förändra vår bild av hela den antika världen.

Så, från det som verkade vara värdelösa, förkolnade vedträn, har vi alltså lyckats få höra antika röster tala igen efter nästan två årtusenden. Det är verkligen en berättelse om uthållighet och teknologisk triumf. Precis, och det första ordet, "purpur", var bara början. Tänk vad mer som väntar i de tusentals sidor som återstår att avkoda.

En helt ny bild av antikens filosofi och litteratur kan vecklas ut framför våra ögon. Och att vi kan vara en del av det, att vi får lyssna till dessa återupptäckta ord, är ju helt fantastiskt. Tack så mycket, Henry, för att du delade denna otroliga resa med oss. Tack själv, Maya. Det har varit ett nöje.

Om du gillade det här avsnittet, dela det gärna med en vän. Fram till nästa gång, fortsätt att ifrågasätta, fortsätt att upptäcka.