
Vesuvius' viskningar: AI läser filosofens sista ord
About This Podcast
Tänk dig att en filosofs förlorade ord, begravda i nästan två tusen år under Vesuvius aska, plötsligt blir läsbara tack vare banbrytande teknologi. Erik och Astrid undersöker den otroliga historien om Herculaneums förkolnade papyrusrullar, från de destruktiva försöken på 1700-talet till dagens revolutionerande genombrott med röntgenmikrotomografi och avancerad maskininlärning som blottlägger Filodemus tankar om njutning och dygder. Denna fascinerande berättelse omformar inte bara vår förståelse av antikens intellektuella liv utan avslöjar även potentialen att återupptäcka förlorade mästerverk som kan förändra historieböckerna och revolutionera digital arkeologi. ...
Året är sjuttonhundrafemtiotvå, i Herculaneum. I de mörka tunnlarna stöter en arbetares hacka mot något oväntat. Inte en staty. Utan hyllor, fyllda med hundratals svarta, cylinderformade föremål. De ser ut som förkolnade vedträn. De ska just kasseras som bråte, men en utgrävare tvekar. Tänk om en enda, till synes värdelös rulle här, faktiskt döljer en förlorad visdom?
Välkommen till Pod This och Upptäcktsstunden. Förlorade filosofiska verk har legat begravda under Vesuvius aska i tvåtusen år. Nu läses de med banbrytande maskininlärning. Det omformar vår bild av antiken. Med oss har vi Henry, som studerar antika texter. En förlorad antik värld som återuppstår är oemotståndligt. Hur kunde dessa förkolnade rullar avslöja sina hemligheter?
Vi följer resan från Vesuvius, genom destruktiva försök, till dagens genombrott.
Biblioteket i lavan
År 1750, djupt nere i jorden under det som en gång var Herculaneum, bänder en arbetare loss en hård, svart klump med sin spade. Han drar upp den. Det är en förkolnad cylinder, som han avfärdar som ett stycke bränt timmer. Han kastar den mot jordhögen. När den landar, spricker ett tunt och skört hölje.
En bit av en papyrusrulle blottas då, svart och till synes värdelös. Ingen inser att de just har funnit en av antikens största skatter, redo att kastas bort.
Det är nästan svårt att tro att en så oansenlig klump, som en arbetare bara kastade åt sidan, kunde visa sig vara en historisk skatt av den digniteten. Ja, det var just den där förkolningsprocessen som gjorde Herculaneum så annorlunda från Pompeji. Askan i Pompeji krossade och förseglade.
Men de heta gaserna och det pyroklastiska materialet i Herculaneum, år sjuttionio efter Kristus, förkolnade organiskt material på ett sätt som bevarade formen. Så det var inte bara att det var begravt, utan sättet det begravdes på som var avgörande för att rullarna överhuvudtaget kunde finnas kvar?
Precis. Vesuvius utbrott svepte in Herculaneum under ett tjockt, tjugo meter djupt lager av material. Detta skapade en syrefri miljö som paradoxalt nog skyddade papyrusrullarna från att förmultna. De förvandlades till hårda, svarta cylindrar, nästan som kolbriketter. Det förklarar varför arbetarna först misstog dem för vedträn.
Och det var under sådana omständigheter, när man grävde efter vatten år sjuttonhundrafemtio, som man råkade stöta på det här unika biblioteket. Hur många rullar talar vi om egentligen?
Man uppskattar att det fanns omkring artonhundra papyrusrullar i villan. Det är det enda intakta biblioteket från antiken som någonsin har återfunnits. Tänk dig, ett komplett privat bibliotek, bevarat i nästan två årtusenden. Ett helt bibliotek, det är ju hisnande. Och det sägs att den här villan inte tillhörde vem som helst heller?
Kan man verkligen föreställa sig vikten av det?
Nej, långt ifrån. Villan, som vi idag kallar Villa dei Papiri, tros ha tillhört Lucius Calpurnius Piso Caesoninus. Han var inte bara en framstående romersk statsman, utan också Julius Caesars svärfar. Detta placerar biblioteket rakt in i hjärtat av Roms intellektuella och maktpolitiska elit.
Så det här var inte bara en samling böcker, utan en direkt länk till de mest inflytelserika personerna i antikens Rom. Verkligen. Före detta fynd var vår kunskap om antika bibliotek nästan uteslutande baserad på beskrivningar i texter och enstaka fragment.
Här har vi plötsligt en hel samling, med en ägare från den absoluta makteliten, som kan ge oss en helt ny bild av antikens intellektuella landskap. Men att rullarna var så förkolnade att de först misstogs för träbitar – det måste ha gjort dem otroligt svåra att hantera. Exakt.
Att bara försöka rulla ut dem för hand skulle omedelbart ha förstört dem. De flesta såg ut som svarta, förkolnade stubbar. Det gjorde att man tidigt insåg att det krävdes helt nya metoder för att ens kunna närma sig innehållet. Man hade alltså hittat en ojämförlig skatt. Men hur skulle man kunna läsa böcker som förvandlats till kol?
Maskinen och smulorna
Man hade alltså hittat en ojämförlig skatt. Men hur skulle man kunna läsa böcker som förvandlats till kol?
Det låter som en omöjlig uppgift. Helt riktigt. De tidigaste försöken var desperata och tyvärr mycket destruktiva. Man skar helt enkelt rullarna på längden, i hopp om att texten skulle synas på insidan. Skar dem på längden?
Det låter som det snabbaste sättet att förstöra något ovärderligt. Och det var det också. Resultatet var nästan alltid att de smulades sönder. Det var först på sjuttonhundrafemtiotalet som prästen och forskaren Antonio Piaggio kom med en mer genomtänkt lösning. Han uppfann en specialmaskin. En maskin för att rulla upp dem?
Hur fungerade den?
Den var otroligt noggrann, men också oerhört långsam. Den kunde rulla upp papyrusen en millimeter i taget. En millimeter i taget?
Det måste ha tagit en evighet för varje rulle. Ja, det gjorde det verkligen. Processen kunde ta månader, ibland till och med år, för en enda rulle. Och trots Piaggios försiktighet var materialet så skört att rullarna ofta föll sönder till ett oläsligt damm.
Så även med den här avancerade metoden var det mest en kamp mot tiden och papyrusens skörhet. Precis. Under två hundra år, fram till sent nittonhundratal, lyckades man bara delvis tyda fragment från några hundra rullar. Majoriteten av de tusentals rullarna förblev orörda.
Digitala spöken
I förra avsnittet nådde de fysiska metoderna vägs ände. Att tvinga upp rullarna förstörde dem. Skulle Herculaneums hemligheter för alltid vara fångade i askan?
Nej, inte alls. På 1990-talet började en ny generation forskare söka ett helt nytt grepp. De insåg att våld inte var svaret. Istället behövde man se in i rullarna utan att röra dem.
Så man började experimentera med bildtekniker, som att skanna dem på något sätt?
Precis. Professor Brent Seales vid University of Kentucky blev en pionjär. Han började utveckla metoder för att "digitalt rulla ut" skannade bilder av rullarna, som om de vore utsträckta på en skärm. Målet var att skapa en virtuell kopia.
Det låter som ett enormt steg framåt. Men hur fick man ens in bilderna i datorn när rullarna var så sköra och förkolnade?
Vanliga röntgenbilder ger väl inte så mycket detaljer?
Det krävdes en teknik som var långt mer avancerad än vanlig röntgen. Genombrottet kom med röntgenmikrotomografi. Tänk dig en medicinsk datortomografi, men med en upplösning som är tusen gånger högre. Den kan upptäcka mikroskopiska skillnader i materialets struktur.
Så man kunde se varje skikt av papyrusen?
Det låter otroligt. Men om bläcket är kolbaserat, precis som papyrusen själv, hur skulle man kunna skilja dem åt på en bild?
Det blir väl bara en enda svart klump?
Exakt där låg det största hindret. Även med dessa högupplösta bilder var det antika bläcket i princip osynligt. Det var som att försöka läsa svart text på ett svart papper, eftersom både bläck och papyrus bestod av kol och hade nästan identisk densitet.
Så man hade en fantastisk teknik för att se in i rullen, men kunde ändå inte se texten. Kändes det inte som ett bakslag?
Absolut. Men forskarna gav inte upp. De började titta närmare och upptäckte något subtilt. Bläcket var osynligt för ögat, men det skapade en nästan omätbar, mikroskopisk skillnad i papyrusens ytstruktur.
Som ett avtryck?
Eller en lätt upphöjning?
Ja, precis. Som ett spöke av text. Bläcket låg inte bara på ytan, utan hade också bundit sig till och förändrat de allra översta fibrerna i papyrusen. Denna minimala strukturella förändring kunde röntgenmikrotomografin faktiskt registrera.
Så man hade en enorm mängd data, men ingen människa kunde se skriften. Hur skulle man kunna lära en dator att se något som var osynligt för det mänskliga ögat?
Vesuvius-utmaningen
Skärmen lyser upp det mörka rummet när de första terabyte av röntgenbilder laddas ned, en digital kopia av varje förkolnad rulle, inklusive den där till synes värdelösa papyrusrullen. En miljon dollar i prispotten driver tusentals att söka, men svårigheten att urskilja bläck bland de grå nyanserna känns överväldigande.
Sedan, mitt i det digitala bruset, tycks en algoritm fånga ett mönster – en subtil avvikelse. Är det bara brus, eller är det den första, sköra konturen av en förlorad bokstav?
Hoppet tänds att det omöjliga kanske kan bli verklighet.
Efter århundraden av tystnad, med de där förkolnade rullarna som bara låg där, verkar det nästan otroligt att en miljon dollar och en massa digitala kopior skulle kunna väcka dem till liv. Det låter som en helt ny era. Hur tog man sig an en sådan här gigantisk uppgift, efter så många misslyckade försök?
Det var verkligen en helt ny strategi, Maya. År 2023 lanserades 'Vesuvius Challenge', finansierad av investerare från Silicon Valley, just med det syftet att knäcka koden. Det handlade inte bara om pengar, utan om att mobilisera den samlade kompetensen inom maskininlärning globalt.
Brent Seales team, som länge arbetat med den här tekniken, släppte all sin data. Det var terabyte av högupplösta röntgenbilder från flera rullar, helt öppet för vem som helst att ladda ner.
Så de öppnade upp allt, nästan som en utmaning till världen. Men att bara ha bilderna, hur hjälpte det?
Den mörka, förkolnade papyrusen måste ju vara nästan omöjlig att skilja från bläcket, även med röntgen.
Precis. Det var den stora knäckfrågan. Bläcket som användes var kolbaserat, så det smälte i princip samman med den förkolnade papyrusen. Vanlig röntgen kunde inte urskilja det. Tanken var att maskininlärning skulle kunna hitta de mikroskopiska skillnaderna i densitet och struktur som ett mänskligt öga aldrig skulle upptäcka.
Algoritmerna skulle leta efter mönster i det digitala bruset som indikerade bläck.
Det låter som en oerhört specialiserad uppgift. Var det bara toppforskare och etablerade institutioner som deltog i tävlingen, eller hur såg fältet ut?
Nej, det var det som var så unikt. Tusentals deltagare från hela världen engagerade sig. Allt från gymnasieelever till doktorander i datavetenskap, och förstås erfarna experter på maskininlärning. Tävlingen delades upp i etapper: först att hitta de allra svagaste spåren av bläck, sedan att identifiera hela bokstäver, och slutligen att läsa hela textstycken. Vem som helst kunde bidra.
Men för att träna en algoritm behöver man ju veta vad man letar efter, ett slags facit. Hur kunde de lära maskinerna att känna igen bläck när ingen människa kunde se det ordentligt?
De använde fragment där bläcket var extremt svagt synligt för det mänskliga ögat, nästan omärkbart. Dessa fragment fungerade som träningsdata. Genom att mata in dessa bilder kunde maskininlärningsmodellerna lära sig att känna igen de subtila mönstren och avvikelserna i röntgenbilderna som indikerade närvaron av bläck. Det handlade om att förstärka det som för oss är osynligt.
Så med all denna spetskompetens och avancerade teknik i spel, vem var det som till slut gjorde det första avgörande genombrottet?
Var det ett stort forskningslabb med oändliga resurser?
Nej, det är det som är så anmärkningsvärt. Vinnaren av det första stora priset var inte en etablerad professor eller en stor institution, utan en 21-årig student i datavetenskap från Nebraska, vid namn Luke Farritor. Han var den första att tydligt identifiera individuella bokstäver.
En student?
Det är en riktig askungesaga. Och vad var det första han lyckades avläsa?
Vad visade sig vara den första rösten från Herculaneum på nästan tvåtusen år?
Det var inte ett helt ord till en början, utan enskilda, klara bokstäver. Han lyckades identifiera bokstäverna "πορφυρας", vilket är grekiska för "purpur", eller "purpurfärgat". Det var ett helt avgörande steg, ett bevis på att metoden fungerade.
Att gå från enstaka bokstäver till att läsa hela stycken, det måste ha krävt ännu mer förfining. Hur tog de nästa kliv i denna digitala arkeologi?
Efter Farritors framgång kunde algoritmerna förfinas ytterligare. De tränades inte bara på enskilda bokstäver utan på hur bokstäver bildar ord och meningar i det grekiska språket. Detta gjorde att de kunde börja läsa hela passager, inte bara isolerade fragment. Det var en gradvis process, men varje steg byggde på det föregående.
Så, från att ha varit en omöjlig dröm i århundraden, har vi nu sett hur en kombination av öppen vetenskap, teknisk innovation och en stor dos tävlingsanda har börjat luckra upp Vesuvius hemligheter. Kapplöpningen var i full gång. Världen höll andan. Skulle någon lyckas, och i så fall, vad skulle det första ordet från den antika tystnaden vara?
Ordet i bruset
Luke Farritor stirrar på skärmen. Ögonen svider efter timmar framför maskininlärningsmodellen. Den förkolnade rullen, en gång bara en bit bränt papper, glöder nu med svaga mönster på pixlarna. Plötsligt, mitt i bruset, träder ett grekiskt ord fram med övertygande tydlighet: "πορφύρας". En iskall rysning går genom honom. Det omöjliga är sant. Denna förlorade röst har just talat.
Att ett enda ord, 'purpur', skulle kunna vara nyckeln till allt. Det är svårt att ta in, särskilt efter århundraden av misslyckanden. Ja, det var en student vid namn Luke Farritor som med sin egenutvecklade maskininlärningsmodell knäckte koden sent 2023. Han var inte ens en del av de stora forskningsteamen från början. En student?
Utan alla de stora forskningsresurserna?
Hur kunde han lyckas där så många andra gått bet?
Hans modell var tränad att identifiera de väldigt små skillnaderna i bläckets kemiska sammansättning. Dessa skillnader syntes knappt med blotta ögat i röntgenbilderna, men för algoritmen var de en tydlig signal. Så det handlade om att se det osynliga, med andra ord. Men 'purpur'... var det bara ett ord, eller visade det på något större än så?
Det var det avgörande beviset. Att det fanns text där, läsbar, dold i de förkolnade rullarna. Det var som att hitta en nyckel i ett tomt rum, men den nyckeln visade att rummet ändå var fullt av dolda dörrar. Och när den dörren väl var öppnad, vad hände då?
Fick det fart på de andra forskarna?
Absolut. Farritors genombrott fungerade som en katalysator. Kort därefter lyckades ett team lett av Youssef Nader, med Farritors upptäckter som grund, finslipa sina egna algoritmer. Och de kunde läsa mer än bara ett ord?
Ja, de lyckades läsa flera hela rader. Tänk dig att se sammanhängande grekisk text materialiseras på skärmen, ord som ingen läst på nästan tvåtusen år. Det måste ha varit en hisnande känsla, att vara bland de första som hörde den rösten igen. Vad upptäckte de konkret?
De läste tillräckligt mycket text för att kvalificera sig för tävlingens stora pris. Mer än tio procent av en rulle blev plötsligt begriplig text, något som ansågs omöjligt bara månader tidigare. Det gav dem sjuhundra tusen i prispengar. Så från ett enda ord, 'purpur', till sidor av en förlorad bok.
Det är verkligen som att ljuset plötsligt tändes i ett mörkt rum. Precis. Det första ordet var bara en viskning, men det ledde till att en hel förlorad röst kunde börja tala igen.
Youssef Naders team samlas runt skärmen. Luften vibrerar av förväntan. Farritors genombrott har visat vägen, och nu har deras egna algoritmer grävt djupare in i den intakta rullens hemligheter. Rader av grekisk text materialiseras, inte bara ett ord, utan sammanhängande meningar som ingen läst på två årtusenden.
När den sista procenten är räknad, utbryter ett tyst jubel. De har just öppnat ett fönster till antikens tänkande och säkrat tävlingens stora pris.
Filosofen, maten och musiken
Förra gången nämnde du det första ordet som framträdde var "purpur". Det fick oss alla att undra: vad var det som dolde sig bakom den färgen?
Vilken förlorad värld hade de precis öppnat en dörr till, Henry?
Det visade sig vara ett tidigare okänt verk av filosofen Filodemos, en av de mest framstående epikuréerna, som faktiskt bodde och verkade i just den villan. Han var en centralfigur där.
Filodemos alltså. Det är inte bara en slumpmässig text då, utan något med en direkt, personlig koppling till platsen och dess invånare. Och epikurén, det för ju tankarna till ett liv i balans och njutning, eller hur?
Precis. Verket, som verkar vara en del av hans större skrift "Om laster och dygder", diskuterar just källorna till njutning – specifikt mat och musik. Det är en oväntad vändning när man tänker på vad man kanske förväntar sig finna i en antik text, inte sant?
Det är en fullständig överraskning. Jag hade nog föreställt mig storslagen politik, krig eller historiska händelser. Istället får vi en filosof som fördjupar sig i de finare nyanserna av hur matens tillgänglighet påverkar vår glädje i att äta den. Vad var hans poäng?
Han argumenterar mot den vanliga uppfattningen att en mindre mängd av något, som till exempel en måltid, nödvändigtvis skulle ge större njutning än ett överflöd. Han utforskar hur våra sinnesintryck och vår inställning formar upplevelsen av glädje. Det är en djupdykning i upplevelsens psykologi.
Så det handlade inte om att avstå från njutning, utan snarare om att förstå den på ett djupare plan. En ganska sofistikerad diskussion för att komma från ett förkolnat bibliotek, och det ger ju en levande bild av den intellektuella miljön i villan.
Verkligen. Dessa fragment bekräftar på ett slående vis villans djupa förankring i den epikureiska filosofin, som ju fokuserade på att uppnå ett lugnt och njutningsfullt liv genom insikt och intellektuell utveckling. Dessa ord ger oss en direkt, nästan intim, inblick i de samtal som formade den romerska elitens tankevärld för två tusen år sedan.
En röst från en förlorad tid, som plötsligt talar till oss om de mest mänskliga av upplevelser.
Det digitala spadtaget
I ett tyst laboratorium, år tjugohundrasexton, stirrar forskarna på en skärm där En-Gedi-rullens förkolnade inre framträder. Plötsligt, ur det digitala bruset, skymtar de första hebreiska bokstäverna. Det är en triumf för de nya algoritmerna. En kollega flämtar till, för om detta fungerar för en biblisk text, vad kan det då inte avslöja från Herculaneum?
Vår egen, till synes värdelösa papyrusrulle ligger på bordet, och dess tysta löfte ekar nu med förnyad kraft.
När forskarna såg de där hebreiska bokstäverna från En-Gedi-rullen, måste det ha känts som att en helt ny dörr öppnades. Men vad betydde den framgången konkret för Herculaneum-rullarna?
Det var ett avgörande ögonblick. En-Gedi-rullen, som också var totalt förkolnad, bevisade att vår metod kunde fungera på liknande, extremt skadat material. Den gav oss den bekräftelse vi behövde för att verkligen satsa på Herculaneums bibliotek.
Så det var inte bara en isolerad framgång, utan en bekräftelse på att tekniken var gångbar även för de svåråtkomliga rullarna från Herculaneum. Men vi pratar ju om nästan tvåtusen rullar där. Har vi ens börjat utforska dem?
Vi har bara skrapat på ytan. Mindre än fem procent av bibliotekets nästan artonhundra rullar har analyserats hittills. Det betyder att hundratals, kanske tusentals, sidor fortfarande väntar på att bli digitalt utrullade och lästa. Det är en hisnande tanke. Vad hoppas man hitta i allt detta material?
Hittills har det ju mest handlat om grekiska filosofiska texter, eller hur?
Ja, majoriteten har varit grekiska, men det finns en stark förhoppning att finna förlorade latinska verk också. Tänk att kunna återupptäcka förlorade böcker av den store historikern Livius eller poeten Ennius, verk som man trott var borta för alltid. Det låter som en intellektuell skattjakt utan motstycke. Men kan det finnas helt unika verk, något som ingen ens anade fanns kvar från antiken?
Absolut. Det är den verkliga drömmen. Föreställ dig att vi skulle finna dialoger av Aristoteles som ansetts förlorade sedan antiken. Det skulle inte bara vara en upptäckt, det skulle omforma vår förståelse av den västerländska filosofins tidiga utveckling. Så det här handlar inte bara att läsa gamla texter, det är en helt ny sorts arkeologi som håller på att födas?
Precis. Vi kallar det 'digital arkeologi'. Datavetenskap och maskininlärning har nu blivit lika grundläggande verktyg som spadar och borstar. Hela fältet förändras i grunden, och gränserna mellan teknik och humaniora suddas ut. Och vad är nästa stora steg för att låsa upp hela biblioteket?
Kommer det att ta hundratals år till att läsa allt, eller finns det en snabbare väg framåt?
Målet är att automatisera processen. Med tillräckliga framsteg inom maskininlärning och bildanalys hoppas vi kunna läsa och översätta hela biblioteket inom bara några år, inte århundraden. Tänk vilken acceleration i kunskap det innebär. Det är en otrolig framtidsutsikt. Från förkolnade klumpar till en komplett antik bibliotekskatalog.
Men för att återgå till det konkreta – vad var det första som faktiskt lästes?
Vad var det konkreta beviset på att den här nya tekniken verkligen fungerade?
Det första ordet som framträdde ur askan, och som bevisade att hela den här revolutionen var möjlig, var 'πορφύρας'. Purpur. Purpur. Ett enda ord, men en hel värld öppnas. Vad betyder det för oss idag, att vi nu vet vad dessa rullar innehåller?
Det betyder att vi nu med säkerhet vet att rullarna innehåller förlorade filosofiska texter. Och med över tusen sidor kvar att avkoda, står vi inför möjligheten att återfinna verk som kan förändra vår bild av hela den antika världen.
I ett tyst laboratorium i Pisa, år tvåtusentjugofyra, stirrar en ung forskare på en datorskärm. Den digitaliserade bilden av en enda, förkolnad papyrusrulle från Herculaneum fyller hennes synfält, svart mot grått. Hon skannar de svaga, nästan osynliga bläckspåren, varje pixel ett tyst löfte om hemligheter.
Tänk om just denna rulle döljer en förlorad dialog av Aristoteles, en text som man trott var borta för alltid?
Hennes andning stannar till. Historien hänger på en skör tråd.
Så, från det som verkade vara värdelösa, förkolnade vedträn, har vi alltså lyckats få höra antika röster tala igen efter nästan två årtusenden. Det är verkligen en berättelse om uthållighet och teknologisk triumf. Precis, och det första ordet, "purpur", var bara början. Tänk vad mer som väntar i de tusentals sidor som återstår att avkoda.
En helt ny bild av antikens filosofi och litteratur kan vecklas ut framför våra ögon. Och att vi kan vara en del av det, att vi får lyssna till dessa återupptäckta ord, är ju helt fantastiskt. Tack så mycket, Henry, för att du delade denna otroliga resa med oss. Tack själv, Maya. Det har varit ett nöje.
Om du gillade det här avsnittet, dela det gärna med en vän. Fram till nästa gång, fortsätt att ifrågasätta, fortsätt att upptäcka.
Share
Subscribe
Subscribe to all podcasts by @martinandersenprivat. New episodes appear automatically in your podcast app.
Download
Create your own podcast in minutes
Turn any topic into a professional podcast series with AI
Get Started Free
Comments (0)
Sign in to join the conversation