Komodovaranen: Den dödliga drakens ogenomträngliga mur

Hur kommer det sig att vi ser en tre meter lång ödla, ett djur som kan fälla en vattenbuffel, och tänker: "Den där vill jag ha i mitt vardagsrum"?

Jag köper inte riktigt att folk faktiskt vill ha dem som sällskap. Det handlar väl mer om att äga något som ingen annan har?

En sorts maktgrej snarare än en genuin önskan om att ha ett husdjur att gosa med i soffan. Det ligger nog mycket i det. Det finns en nästan mytologisk aura kring komodovaranen som suddar ut gränsen mellan verklighet och fantasi. Men om vi skalar bort drakmyterna så är historien om hur vi upptäckte dem ganska... ja, den är faktiskt oväntat färsk.

Västerländska forskare beskrev arten vetenskapligt först år nittonhundratio. Vänta, nittonhundratio?

Det är ju i princip igår i ett evolutionärt perspektiv. Hur i hela friden kunde man missa en tre meter lång drake fram till början av förra seklet?

Man missade dem inte lokalt, förstås. Befolkningen på öarna har levt med dem i tusentals år. De kallar djuret för 'ora', vilket i princip översätts till landkrokodil. Jag tycker det namnet säger mycket mer om hur de faktiskt fungerar än vad vårt namn gör. Landkrokodil... det låter betydligt mindre magiskt än "komodovaran".

Men jag måste fråga, för jag hör det här hela tiden— folk säger ju ofta att de är de sista levande dinosaurierna. Är det bara marknadsföring för att sälja dyra biljetter till naturreservat?

Jag förstår varför man dras till den tanken, men... nej. Det är faktiskt en av de största missuppfattningarna som finns. De är moderna varanödlor som utvecklades i Asien och vandrade söderut. De har faktiskt inget direkt släktskap med dinosaurierna, även om deras utseende lurar ögat att tro att de klivit rakt ut ur en film.

Okej, men om de nu är moderna ödlor, varför finns det då en global miljardindustri kring att sälja exotiska djur som dessa?

Jag menar, om jag vill ha en ödla kan jag väl köpa en skäggagam?

Varför riskera livet för en landkrokodil?

Det är just där spänningen kommer in. Farligheten blir en del av produkten. Inom den här dolda industrin är det ofta ju farligare ett djur är, desto högre blir statusen hos köparen. Man köper inte bara ett djur, man köper berättelsen om att man kan kontrollera något okontrollerbart. Det låter ju helt livsfarligt.

Jag menar, jag har sett dokumentärer där de bara väntar på att ett byte ska dö efter ett enda bett. Det känns som att man bjuder in liemannen i sitt hem. Det är en bild många har, men sanningen om hur de faktiskt jagar är en av de mest omdiskuterade sakerna inom biologin just nu.

Men vad döljer sig egentligen under det där pansarliknande skinnet, och varför är deras bett så extremt missförstått?

Många bär på föreställningen att komodovaranens främsta vapen är en mun sjudande av smutsiga bakterier som långsamt förgiftar dess offer genom infektion. Men är det inte precis så det ligger till?

Det är ju den klassiska bilden man får i nästan alla naturfilmer, att de bara behöver bita en gång och sedan lugnt vänta på att bakterierna ska göra grovjobbet åt dem. Det var faktiskt den allmänna sanningen ända fram till år tjugohundranio.

Som vi snuddade vid i förra kapitlet när vi diskuterade varanens rykte, så har modern teknik avslöjat en mycket mer sofistikerad biologi än så. Forskaren Bryan Fry använde magnetkameraundersökningar av varanens huvud och hittade något som ingen förväntat sig: komplexa giftkörtlar i underkäken. Pod This. Men vänta nu...

Jag känner mig lite skeptisk här. Om de verkligen har gift, varför ser man dem då ofta förfölja ett byte i flera dagar?

Ormar som har gift brukar ju fälla sitt byte på några minuter. Det känns som att det där giftet inte kan vara särskilt kraftfullt om det tar så lång tid för det att verka. Det handlar om taktik snarare än hastighet. Giftet fungerar inte som ett nervgift som förlamar på sekunder.

Istället orsakar det ett extremt snabbt blodtrycksfall och, vilket är helt avgörande, det hindrar blodet från att koagulera. Bytet går in i chocktillstånd och förblöder långsamt från sår som normalt sett skulle ha läkt ihop ganska snabbt. Det där låter ju nästan ännu värre än en infektion. Tänk dig att ha ett sådant djur i ett terrarium hemma.

Om man råkar få en liten skråma vid matning så sitter man där och kan inte få stopp på blödningen medan man blir yr och svimfärdig. Det är ju en fullständigt livsfarlig egenskap för ett husdjur. Utan tvekan. Och deras hud är som en rustning, förstärkt med små benplattor som kallas osteodermer. De är i princip levande stridsvagnar.

Men det mest häpnadsväckande är nog hur de kan hantera sin egen fortplantning när det verkligen krisar. Hur menar du då?

De behöver väl en partner som alla andra större ryggradsdjur?

Jag antar att man behöver både en hane och en hona om man nu skulle få för sig att föda upp dem. Inte nödvändigtvis, och det här är verkligen ett brott mot det normala mönstret i naturen. År tjugohundrasex hände något märkligt på Londons djurpark med en hona som hette Flora.

Hon lade elva livskraftiga ägg trots att hon aldrig någonsin hade varit i närheten av en hane. Vänta, nu försöker du lura mig. Jungfrufödsel?

Hos en jätteödla?

Det låter som något ur en dålig science fiction-film. Det är helt sant. Fenomenet kallas partenogenes. Honan kan i praktiken befrukta sina egna ägg utan yttre hjälp. Det innebär att en ensam hona som hamnar på en ny ö – eller som sitter ensam i ett hem – plötsligt kan fördubbla antalet djur helt på egen hand. Men det där kan väl ändå inte vara bra i det långa loppet?

Rent biologiskt borde det väl bli en katastrof med inavel. Om alla ungar bara bär på mammans gener försvinner ju den genetiska variationen helt. Jag har svårt att se hur det kan vara en hållbar strategi för en hel art. Jag förstår din invändning, och du har helt rätt när det gäller den genetiska mångfalden.

Men som en akut överlevnadsmekanism är det briljant. Det gör att arten kan etablera sig på platser där det inte finns några andra varaner. De är biologiskt programmerade för att överleva nästan vad som helst, oavsett hur isolerade de blir. Det är ju nästan kusligt hur rustade de är för att dominera sin omgivning.

Men om de nu har både gift, pansarhud och förmågan att föröka sig helt på egen hand... hur kan det då komma sig att de ändå är på väg att försvinna helt?

Tänk dig att du står på en smal strandremsa på ön Flores precis när solen går upp över Savuhavet. Vattnet slickar kanten av den mörka sanden. Du ser hur träden står bara några meter från vattenbrynet. Vi pratade nyss om deras biologiska försvar som nästan verkar utomjordiskt.

Men här på stranden blir det tydligt hur skört allt är när horisonten kommer närmare för varje år. Det där påminner mig om en sommar när jag hälsade på min morfar på en liten ö i Stockholms skärgård. Han visade mig en gammal brygga som nästan helt hade slukats av Östersjön.

Jag minns den där obehagliga känslan av att marken man står på faktiskt kan försvinna. Men för en komodovaran handlar det ju inte bara om en brygga. Det är hela deras värld som krymper. De är helt begränsade till ett fåtal öar i Indonesien, främst Rinca och Flores, och de har ingenstans att ta vägen.

Om vi tittar på siffrorna så är de faktiskt ganska skrämmande. Det finns i dagsläget bara mellan tre tusen fem hundra och fem tusen individer kvar i vilt tillstånd. Jag menar, tänk på det talet en sekund. Vänta, det är ju ingenting. Det bor fler människor i min gamla högstadieskola än vad det finns vuxna ödlor på hela jorden.

Men jag måste faktiskt ifrågasätta en sak. De är ju fantastiska simmare, det sa vi ju tidigare. Varför kan de inte bara simma till en annan ö om vattnet stiger?

Det är en logisk tanke, men problemet är vad de hittar när de väl kommer fram. De flesta andra öar är antingen för branta eller saknar rätt sorts skog. Många är redan fulla av människor. När havsnivåerna stiger på grund av klimatförändringarna förlorar de sina viktigaste boplatser i låglänta områden.

Det är där de gräver sina hålor och lägger sina ägg. Om de platserna hamnar under vatten spelar det ingen roll hur bra de simmar. Jag försöker pussla ihop det här i huvudet. Okej, så deras hem blir mindre, men de är ju ändå toppredatorer. De borde väl kunna anpassa sig?

Jag har svårt att se hur ett djur som kan fälla en buffel bara ger upp. Det handlar inte om att ge upp, utan om att bränslet tar slut. Deras absolut viktigaste bytesdjur är timorhjorten. Utan hjortarna kollapsar hela systemet. Problemet är att hjortbestånden har minskat kraftigt. Det beror delvis på att vi människor jagar samma djur.

När hjortarna försvinner börjar flockarna av varaner svälta. En hungrig varan förökar sig inte. Nu blir jag faktiskt lite provocerad. Vi vet alltså att de är så här få, att deras mat försvinner och att deras öar sjunker. Ändå fortsätter vi att pressa dem?

Det känns som att vi ser en tågkrasch hända i ultrarapid. Men är det verkligen bara hjortarna?

Jag läste någonstans att de faktiskt kan äta nästan vad som helst. De är opportunister, absolut. Men för att hålla i gång en stabil population av den här storleken krävs stora mängder protein. Man kan inte föda upp en tre meter lång ödla på smågnagare och fågelägg. Det krävs stora klövvilt. Och här kommer en annan viktig aspekt...

det är den genetiska isoleringen. Eftersom de är så få och bor på så små ytor blir inavel ett verkligt hot. Det känns så hopplöst när du lägger upp det så. Men om vi ser till helheten på PodThis, så pratar vi ju om dem som husdjur också. Om de är så här utrotningshotade i det vilda, vore det inte bra med bevarande i fångenskap då?

Att vi liksom har en reservplan?

Det är en extremt komplicerad fråga som vi kommer att nudda vid senare. I det vilda är situationen nu så pass kritisk att varje individ som försvinner från ekosystemet är en katastrof. När en art är så här sårbar, hur agerar egentligen världssamfundet för att förhindra att de hamnar i privata händer?

Jag är skeptisk. Om historien har lärt oss något så är det att ju mer sällsynt något är, desto mer vill vissa människor äga det. Jag har svårt att se hur lagar i praktiken ska kunna stoppa någon som har tillräckligt med pengar och vilja. Särskilt när djuren bor på så avlägsna platser.

Av de åtta miljarder människor som bor på vår planet idag har inte en enda person laglig rätt att ha en komodovaran som ett privat husdjur. Det ger mig faktiskt lite kalla kårar. Att en hel art är så totalt låst bakom juridiska galler är en extremt tydlig gräns.

Med tanke på hur sårbar arten är i vilt tillstånd har världssamfundet tvingats bygga en sorts juridisk fästning runt dem. Vi dök ner i det där senast. Det främsta verktyget här är något som kallas för SITES-konventionen. Jag har hört talas om det men jag blandar alltid ihop alla förkortningar. Är det den där listan över hotade arter?

Komodovaranen är listad under det som kallas bilaga ett. Det är den absolut högsta skyddsnivån som finns. I praktiken betyder det ett totalt internationellt förbud mot all form av kommersiell handel. Det spelar ingen roll hur rik man är eller vem man känner. Men vänta nu, jag måste få spela djävulens advokat här.

Vi ser ju hela tiden dokumentärer om tigrar i Texas och lejon i bakgårdar. Finns det verkligen inga kryphål för komodovaraner?

Någon sorts samlarlicens eller liknande?

Det är faktiskt där den juridiska tegelväggen är som tjockast. Till skillnad från vissa andra exotiska djur så äger den indonesiska staten i princip varje levande komodovaran som finns. Det gäller även de som föds i fångenskap utomlands. De betraktas som en nationell skatt. Men jag har ju sett dem på djurparker! Om det är ett totalförbud, hur hamnade de där?

Det är ett viktigt undantag men det är otroligt snävt. Endast strikt kontrollerade forskningsinstitutioner och specifikt godkända djurparker kan få tillstånd. Och då handlar det inte om att de köper djuret på en marknad. Det är snarare ett diplomatiskt lån för att främja artens överlevnad. Så även om en stor och välkänd djurpark har pengarna och utrymmet kan de ändå få ett nej från myndigheterna?

Det händer hela tiden. Myndigheterna kräver bevis på att parken kan bidra till seriös forskning. Det är nästan som att hantera statshemligheter eller kärnbränsle. Kraven på säkerhet och dokumentation är helt galna. Jag försöker bara föreställa mig. Om någon ändå skulle försöka smuggla in en unge, vad pratar vi om för konsekvenser om man åker fast?

Då kliver vi in i en värld av mycket stränga straff. Eftersom de ligger på bilaga ett räknas smuggling som ett grovt brott mot internationell lag. Vi pratar inte om en liten böteslapp på posten. Det handlar ofta om miljontals kronor i böter och fängelsestraff som kan sträcka sig över tio eller femton år i vissa länder. Tio år i fängelse för en ödla?

Det låter kanske extremt men lagen ser det som att du stjäl från hela mänsklighetens gemensamma naturarv. Jag läste om ett fall för några år sedan. Det var år tjugohundranitton tror jag, då en smugglingsring i Indonesien åkte fast. Straffen var tänkta att statuera exempel för hela världen.

Jag sitter och funderar på om den här juridiska muren faktiskt fungerar. Om priset på svarta marknaden blir tillräckligt högt finns det väl alltid någon som är beredd att ta risken?

Det är den sorgliga sanningen men just med komodovaraner är det fysiskt svårt. De är inte som en liten fågel man kan gömma i ett rör. De växer snabbt och kräver enorma mängder specialiserad vård. Dessutom är de livsfarliga rovdjur. Det är svårt att ha en hemlig tremetersödla i källaren utan att grannarna märker något. Nej, det har du rätt i.

Det är väl svårt att förklara varför man beställer hem hela djurkroppar till förorten varje vecka. Det som är intressant är att även om vi har de här stenhårda lagarna som gör ägande i princip omöjligt så finns det fortfarande en efterfrågan. Det får mig att fundera. På vad då?

Lagen är glasklar. Men om vi för ett ögonblick tittar förbi alla paragrafer och förbud, vad säger egentligen vår moraliska kompass?

Vad säger den om att vi ens känner ett behov av att kontrollera och äga en sådan här varelse?

En liten ökenödla sitter hopkurad i ett mörkt plaströr. Den är tejpad för att inte kunna röra på benen. Den befinner sig djupt nere i en fraktcontainer på väg över havet. Det är en bild som etsar sig fast. Även om vi nyss rett ut de juridiska snåren och lagarna som styr den här handeln så är det här verkligheten bakom kulisserna.

Vi pratar ofta om vad vi har rätt att göra rent lagligt. Vi pratar mer sällan om vad som faktiskt är rätt mot djuret. Är det inte lite orättvist att dra alla över en kam?

Jag tänker att de flesta som faktiskt lägger ner hundratusentals kronor på en komodovaran gör det för att de genuint älskar arten. De vill inte att den ska lida i ett rör. Är inte problemet snarare bristen på kunskap hos köparen än en direkt brist på moral?

Biologer brukar faktiskt använda ett ganska smärtsamt uttryck för just det: att älska ett djur till döds. Man vill vara nära det vilda. Man vill äga en bit av det. Men själva handlingen att ta det ur sitt naturliga sammanhang blir dess undergång. Jag tänker på hur vi ser på komodovaranen som ett topprovdjur.

Den är byggd för att patrullera enorma områden. Att då hålla den i ett inhägnat rum skapar en psykologisk stress som vi knappt kan föreställa oss. Jag köper inte helt att det alltid handlar om stress.

Om vi skapar en miljö som är nästintill identisk med naturen med perfekt temperatur och stimulans, varför skulle det vara sämre än att leva i det vilda?

Där riskerar de ju att svälta eller bli dödade av andra varaner. I fångenskap får de ju mat varje dag och tillgång till vård. Det känns som att vi ibland råkar förmänskliga deras behov av frihet. Jag förstår hur du tänker. Men faktum är att vi ser onaturliga beteenden i fångenskap som aldrig har dokumenterats i det vilda.

De kan börja bita på sina egna lemmar eller vandra i samma cirklar timme efter timme. Det största etiska problemet börjar faktiskt långt innan ödlan ens når vardagsrummet. Jag läste en rapport om att dödligheten under illegal transport av exotiska reptiler kan vara så hög som nittio procent. Nittio procent?

Det är ju ett fullständigt vansinnigt slöseri med liv. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med den informationen. Det förändrar ju hela kalkylen. Om man köper ett sådant djur så betalar man ju i praktiken för de nio andra som dog i mörker och syrebrist på vägen hit. Där ställs moralen på sin spets.

Många köpare drivs tyvärr av en önskan om status snarare än djurets välbefinnande. Det handlar om att ha något som ingen annan har. Det blir en sorts levande trofé. Men priset för den trofén är att vi raderar djurets natur. Det handlar om maktbalansen mellan människa och natur. Där drar djuret nästan alltid det kortaste strået.

Det ger mig kalla kårar. Men jag funderar på en sak. Om vi nu ponerar att någon faktiskt lyckas få tag på en varan på ett sätt som inte involverar de där nittio procenten, finns det då någon form av etiskt försvarbart ägande?

Eller är själva idén om att äga en komodovaran grundläggande fel?

Jag tror att vi måste landa i att vissa arter helt enkelt inte passar ihop med vår livsstil. Men låt oss leka med tanken för en sekund. Säg att du faktiskt fick hem en varan helt lagligt och välbehållen. Hur skulle din vardag se ut då?

Det är ju en sak att ha en moralisk kompass men en helt annan att faktiskt dela kök med en tre meter lång ödla. Den ser dig ju som en potentiell lunch. Det här med att älska till döds får ju en helt ny innebörd om man tänker på matkontot. Visste du förresten att en vuxen komodovaran kan sätta i sig upp till åttio procent av sin egen kroppsvikt i en enda måltid?

Det sätter ju en viss press på planeringen inför nästa vecka. PodThis.

Att äga en komodovaran handlar egentligen mindre om vanlig djurhållning. Det liknar mer att driva en mindre industrianläggning. Även om vi bortser från de etiska frågorna vi diskuterade senast, så faller idén om varanen som husdjur platt på ren logistik.

Det blir tydligt när man inser att vi inte pratar om en ödla som får plats i ett akvarium på en bänk. En fullvuxen hane kan bli tre meter lång. Den kan väga över sjuttio kilo. Det är alltså ett djur i samma viktklass som en vuxen människa, fast byggd som en muskulös pansarvagn med giftkörtlar. Utrymmet är det första stora hindret.

Många tror att man kan bygga om ett extra sovrum eller kanske ett garage. Det räcker inte på långa vägar. För att en komodovaran ska må bra krävs ett hägn som är nästan lika stort som en mindre idrottshall. En hel idrottshall?

Det låter faktiskt som en grov överdrift. Jag har sett folk på nätet som har stora nätpytonormar i specialbyggda rum. De verkar ju trivas. Varför skulle en ödla behöva så mycket mer plats?

Skillnaden ligger i hur aktiva de är. En pytonorm är en bakhållsjägare som kan ligga stilla i veckor. Varanen är en aktiv jägare som patrullerar stora områden. Om du stänger in den på för liten yta kommer musklerna att förtvina. Den kommer att börja vandra fram och tillbaka längs väggarna tills den får sår.

Dessutom måste du kunna skapa olika temperaturzoner i det där utrymmet. Jag förstår problemet med rörelsefriheten. Men temperaturzoner?

Det är väl bara att sätta upp några kraftiga värmelampor?

Om det ändå vore så enkelt. För att deras matsmältning ska fungera krävs en konstant temperatur på mellan trettiofem och fyrtio grader Celsius. Det är alltså som att förvandla en stor del av ditt hem till en bastu dygnet runt. Om temperaturen sjunker bara några grader stannar processen i magen av helt.

Tänk bara på elräkningen för att hålla en hel hall på fyrtio grader mitt i vintern. Det är ju helt orimligt. Men jag läste något ännu värre om vad de äter. Jag visste att de åt kött, men jag fattade inte mängden. De kan tydligen äta upp till åttio procent av sin egen kroppsvikt vid ett och samma tillfälle. Det stämmer.

Om vi tänker oss ett djur på nittio kilo, så pratar vi alltså om en måltid på över sjuttio kilo kött. Herregud. Det är ju ett helt lamm. Eller en hel hjort. Hur hanterar man det praktiskt?

Man kan ju inte direkt gå till den lokala matbutiken och köpa sjuttio kilo oxfilé varje gång ödlan ser hungrig ut. Det är där det blir riktigt obehagligt. Du behöver en leverantör av hela djurkroppar. Varanen behöver ben, hud och organ för att få i sig rätt näring.

Och när den väl har ätit kan du ju tänka dig själv vad som kommer ut i andra änden efter en sjuttiokilosmiddag. Att städa ett sådant hägn är ett heltidsjobb som kräver skyddsutrustning. Jag börjar inse att det här inte är ett husdjur. Det är ett livsprojekt som kräver en miljonärs budget. Men det som skrämmer mig mest är säkerheten.

De är ju kända för att vara tålmodiga och vänta ut sitt byte. Hur sover man ens i samma byggnad som ett djur som ser en som en potentiell måltid?

Man sover nog inte särskilt gott. Det räcker med ett mänskligt misstag eller en dörr som inte gått i lås ordentligt. Kanske en trasig glasruta. Och de är inte så långsamma som de ser ut. De kan göra korta ruscher som är snabbare än de flesta människor hinner reagera på. Jag måste ändå fråga en sak.

Om man har resurserna och bygger hallen och har säkerhetssystem, finns det inte en poäng med att de är så intelligenta?

Kan man inte träna dem och på så sätt göra det säkert?

Det är en farlig tanke. Visst är de intelligenta och kan lära sig känna igen sina skötare. Men de saknar helt behovet av att vara till lags som en hund har. För en komodovaran är du antingen en källa till mat, eller så är du maten själv. Det finns inget utrymme för närhet i den ekvationen. Det är en ganska dyster bild du målar upp.

Hela idén om att ha dem hemma krossas under tyngden av köttberg och elräkningar. Men jag fastnade vid det du sa om matsmältningen och värmen. Det låter som att de är otroligt känsliga trots sin storlek. De är extremt specialiserade. Deras kroppar är finjusterade för ett specifikt klimat och en livsstil.

Det är nästan omöjligt att återskapa utanför en djurpark. Det får mig att tänka på en sak. Om man nu har lagt ner miljontals kronor på det här och något går fel med deras hälsa, vad gör man då?

Det är ju inte precis så att man kan lasta in en tre meter lång och giftig ödla i baksätet på bilen och åka till veterinären. Nej, och det är precis där nästa stora kris uppstår. Vem ringer man egentligen när monstret i idrottshallen slutar äta eller börjar halta?

Föreställ dig att din hund väger sjuttio kilo. Den har giftkörtlar i underkäken och slutar plötsligt att äta. Vi gick igenom de enorma kraven på utrymme och den speciella dieten i förra delen av Pod This. Nu hamnar vi i en ännu svårare sits. Vad gör man egentligen när det här uråldriga rovdjuret blir sjukt?

Jag ser framför mig hur man försöker boka en tid hos den lokala smådjurskliniken. Man säger att man har en tid för Rex klockan fjorton. Han nyser lite och har råkat välta omkull bokhyllan i väntrummet. Det fungerar ju inte i verkligheten. Det är precis där det första stora hindret dyker upp.

Det finns i princip inga vanliga veterinärer som har den kompetens eller utrustning som krävs för att hantera så stora reptiler. De flesta som jobbar med smådjur är experter på däggdjur. De kanske kan en och annan sköldpadda.

En komodovaran kräver specialistkunskap som man oftast bara hittar på stora internationella djurparker eller forskningsstationer. Men om man har råd med en varan så har man väl råd att flyga in en expert från andra sidan jorden?

Eller är det krångligare än så?

Det är betydligt svårare än att bara boka en flygbiljett. En vanlig undersökning handlar inte bara om att lyssna på hjärtat med ett stetoskop. För att ens kunna titta på en varan utan att riskera livet krävs ett helt arbetslag av experter. Man behöver dessutom specialbyggd utrustning för att hålla fast djuret.

Om den är stressad eller krasslig blir det ännu farligare. Man kan inte direkt be den att sitta fint medan man tar ett blodprov. Jag tänker på sjukdomarna som ofta drabbar reptiler i fångenskap. Jag har hört talas om något med skelettet som verkar ganska otäckt?

Du tänker nog på metabolisk bensjukdom. Det är faktiskt en av de vanligaste dödsorsakerna för stora reptiler som hålls som husdjur. I det vilda får de en exakt mängd ultraviolett strålning från den indonesiska solen. Det är helt avgörande för deras kalciumupptag.

I ett svenskt vardagsrum är det nästan omöjligt att efterlikna det naturliga ljuset perfekt. Det spelar ingen roll hur många dyra lampor du monterar upp. Vänta, så vad händer med dem då?

Blir de bara svaga?

Det är värre än så. Skelettet blir mjukt och deformerat. Till slut orkar kroppen inte ens bära sin egen vikt. Det är en långsam och smärtsam process. Ofta beror det på att ägaren har missat någon liten detalj i mineralbalansen. Det låter helt fruktansvärt. Men om de nu inte rör på sig så mycket i sina inhägnader, blir de inte också ganska runda om magen?

Jo, fetma är ett jättestort problem. En komodovaran i naturen vandrar enorma sträckor varje dag för att patrullera sitt revir eller söka efter föda. I en inhägnad blir de ofta passiva oavsett hur stor den är. De får maten serverad istället för att arbeta för den. Deras ämnesomsättning är helt enkelt inte gjord för ett sådant stillasittande liv.

Vi pratar alltså om ett djur som är för farligt för att undersökas utan ett helt team. Den får skört skelett av bristen på sol och blir dessutom deprimerad och överviktig. Jag börjar ärligt talat undra om det ens finns någon privatperson i världen som lyckas hålla dem friska i längden?

Sanningen är nog att det är snudd på omöjligt. Även om man har pengarna så kan man inte köpa sig till den biologiska anpassning som krävs. Det är en etisk återvändsgränd att försöka tvinga in en sådan varelse i en hemmiljö. Jag vet inte om jag håller med om att det är helt kört. Med dagens teknik och automatiserade system för både klimat och ljus borde man väl kunna skapa en miljö som fungerar?

Det känns lite som att du ger upp innan man ens har försökt optimera förutsättningarna. Jag tror du underskattar skalan här, Lisa. Det handlar inte bara om teknik. Man försöker återskapa ett helt ekosystem på några kvadratmeter. Det går inte att ersätta miljontals år av evolution med några smarta sensorer. Fast om ingen någonsin försöker, hur ska vi då lära oss mer om dem?

Det känns lite väl dömande att säga nej till allt bara för att det är svårt. Det handlar om djurets välmående men också om ägarens säkerhet. Och på tal om livsfarliga situationer. Vad händer egentligen om du gör ett enda litet misstag när det väl är dags för matning?

Tänk dig att du står i köket en helt vanlig tisdagsmorgon. Du råkar slinta med brödkniven så att det blir ett litet hack i tummen. Men Martin, en liten skråma på fingret är väl knappast något att oroa sig för. Vi pratade ju nyss om de enorma utmaningarna med veterinärvård och alla specialiserade behov. Du överdriver väl för att skapa dramatik nu?

Jag önskar att jag gjorde det. Men faktum är att för en komodovaran är den där lilla droppen blod som en hög varningssignal. Den ropar att maten är serverad. Vänta, menar du på fullt allvar att en ödla i samma hus skulle reagera så starkt på en liten rispa?

Det låter som en billig skräckfilm och inte som något som händer på riktigt i ett hem. Det är just det som är så svårt för oss att förstå. Vi pratar om ett rovdjur med ett extremt välutvecklat luktsinne. De kan känna doften av blod på flera kilometers avstånd ute i det vilda.

I en lägenhet eller ett hus finns det ingenstans för doften att ta vägen. Varanen kommer att hitta källan. Men de ser ju så otroligt sävliga ut. De påminner om stora, tunga stockar som bara ligger och solar sig på museum. Jag har svårt att se hur de skulle hinna ifatt någon om man bara tar ett par raska kliver undan.

Det är nog den farligaste missuppfattningen man kan ha. De ser ut att gå i långsam takt, men de är byggda för att vara explosiva. Trots att de ser tunga och klumpiga ut kan de faktiskt springa i tjugo kilometer i timmen i korta spurter. Tjugo kilometer i timmen?

Det är faktiskt snabbare än vad jag orkar jogga. Men menar du att de faktiskt kan jaga en människa inne i ett vardagsrum?

Det känns som om du försöker skrämma upp mig i onödan. Jag försöker bara vara saklig. Om en varan bestämmer sig för att du är ett byte så har du inte en chans att reagera i tid. Och om de väl får in ett bett räcker det definitivt inte med ett vanligt plåster eller något från förbandslådan.

Men jag har alltid hört att det är bakterierna i deras mun som är den stora faran. Att man får en hemsk infektion efteråt. Det har väl folk överlevt förr?

Det där är en gammal myt som forskningen har motbevisat under senare år. Det verkliga vapnet är deras giftkörtlar. Ett bett innebär en dödlig risk som ingen vanlig människa kan hantera hemma. Giftet sänker nämligen blodtrycket direkt. Man kan helt enkelt svimma av blodtrycksfallet innan man ens hunnit ringa efter hjälp.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Det är en helt annan nivå av fara än vad jag någonsin föreställt mig. Men om man har haft den sedan den var en liten unge?

Går det inte att träna bort det där och få den att förstå att man är en vän?

Nej, och det är här det blir riktigt problematiskt. En hund eller en katt kan knyta an till dig socialt. En reptil saknar helt den delen av hjärnan som krävs för sociala band. De är vilda djur och deras natur gör att de aldrig kan tämjas. För en komodovaran är du antingen ett hot eller mat. Det finns inget däremellan.

Men jag har sett videoklipp på nätet där folk klappar stora ödlor och de ser helt lugna ut. Det måste väl tyda på någon sorts kontakt?

Jag är ledsen, men det är att leka med elden. Bara för att djuret är passivt för stunden betyder det inte att det är tamt. Det räcker med ett litet misstag vid matningen eller att du rör dig på ett sätt som triggar jaktinstinkten. Det här är en varelse som har optimerats för jakt under miljontals år. Det är en ganska dyster bild du målar upp.

Det känns nästan som om vi pratar om att ha en levande landmina som husdjur. Det är nog den mest träffsäkra beskrivningen jag hört. Tänk då på den där brödkniven igen. Den lilla rispan som du knappt märker själv känner din inneboende doften av direkt genom väggarna. PodThis handlar ju om att förstå dessa djur på djupet.

En del av den förståelsen är att inse att de inte hör hemma i vår vardag. Ja, när du sätter det i det perspektivet så byts min beundran snabbt ut mot ren respekt för deras förmåga att skada. Precis. Så om vi nu inser att vardagsrummet är fel plats, hur kan vi då uttrycka vår beundran för dessa djur?

De första europeiska samlarna trodde att de kunde civilisera komodovaranen genom att flytta den till en herrgård. De visste inte att de i själva verket monterade ner dess chanser till överlevnad bit för bit. Den fascinationen lever kvar.

Men efter det vi pratade om senast, alltså de livsfarliga riskerna för oss människor, blir det tydligt att sann beundran kräver avstånd. Om vi nu inser att vardagsrummet är helt fel plats, hur kan vi då uttrycka vår uppskattning för de här djuren på ett sätt som faktiskt gör nytta?

Det får mig att tänka på hur vi ser på konst. Man vill ju inte nödvändigtvis äga en Picasso och ha den i köket där den kan bli förstörd av fettstänk. Man vill ju att den ska hänga på ett museum där alla kan se den och där den blir omhändertagen. Det är väl lite samma sak här?

Att man satsar på existensen snarare än på ägandet. Det är en träffande liknelse. Ett av de mest direkta sätten att göra det på är genom ansvarsfull ekoturism i Komodo nationalpark. När människor reser dit och betalar för guider och inträde, skapar det ett ekonomiskt värde i att låta varanerna leva kvar i det vilda. Vänta nu, jag måste få invända lite här. Är inte turism ofta en del av problemet?

Jag menar, att flyga halva jorden runt och kliva runt i deras naturliga miljö känns som att vi stör dem mer än vi hjälper. Blir de inte bara stressade av alla kameror och människor?

Det är en befogad oro. Men i det här fallet handlar det om vad alternativet är. Om lokalbefolkningen inte tjänar pengar på att turister vill se levande varaner, finns risken att marken istället används till något som förstör livsmiljön helt. Pengarna ger byborna en anledning att vara väktare.

De ser till att ingen jagar djuren eller deras bytesdjur, som hjortar, eftersom varanen är deras levebröd. Jag ser logiken, men det känns ändå som en skör balansgång. Finns det inget sätt att hjälpa till utan att faktiskt åka dit och trampa på deras revir?

Jo, det gör det. Det finns organisationer som arbetar direkt på plats, som till exempel Komodo Survival Program. De sysslar inte med underhållning, utan med ren forskning och praktiskt bevarande. De övervakar populationerna och ser till att ekosystemet fungerar. Genom att stödja dem går pengarna till vetenskap istället för till en flygbiljett.

Okej, men hur vet man att de pengarna faktiskt når fram till en ödla på en ö i Indonesien?

Det känns så avlägset. Jag har svårt att se hur min hundralapp gör skillnad mot den stora illegala handeln. Jag förstår den skepsisen. Men titta på hur många djurparker jobbar idag. De erbjuder ofta program där man kan adoptera en varan symboliskt. Du får inget djur i brevlådan, tack och lov.

Men dina pengar finansierar deras specifika arbete och utbildning. Det handlar om att strypa efterfrågan på den svarta marknaden. Hur menar du då?

Att min adoption stoppar en smugglare?

Indirekt, ja. Genom att sprida kunskap om CITES-konventionen, alltså det internationella avtalet för att skydda hotade arter, kan vi utbilda folk. Om ingen vill köpa en insmugglad varan för att de vet hur skadligt det är, försvinner marknaden. Det handlar om att ändra statusen på att äga ett exotiskt djur.

Det ska inte vara något häftigt utan något som ses som oansvarigt. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att information räcker mot de stora pengarna i illegal handel. Det känns som att vi kämpar mot en flodvåg med en tesked. Men jag antar att alternativet, att inte göra något alls, är ännu sämre. Det stämmer.

Varje person som lär sig att en komodovaran kräver ett helt ekosystem för att må bra, är en person mindre som letar efter kryphål i lagen. Det finns ungefär tre tusen... nej, vänta, siffran är snarare närmare tre tusen fyrahundra individer kvar i det vilda. Varje individ räknas. Det är en svindlande tanke att en så gammal art är så pass sårbar.

Jag börjar inse att det vi ser som ett häftigt husdjur egentligen är en viktig del i en maskin vi knappt förstår. Att skydda dem handlar kanske mindre om djuret i sig och mer om att respektera att vissa delar av världen inte är till för oss att äga. Det är kärnan i det hela.

När vi väljer bevarande framför ägande, erkänner vi att varanens värde inte ligger i vad den kan ge oss som sällskap. Värdet ligger i dess roll i naturens väv. Vilket leder oss till den slutgiltiga frågan: vad är egentligen en komodovaran värd för oss?

Flora satt i sin inhägnad på Chester Zoo år tvåtusen sex. Hon var helt ensam när hon plötsligt la elva ägg. Det här blev en biologisk sensation eftersom hon aldrig hade träffat en hane i hela sitt vuxna liv. Floras historia visar hur naturen har sina egna nästan magiska vägar att säkra sin överlevnad.

Det är något helt annat än de där tankarna på att tvinga in vilda djur i våra egna vardagsrum. Vänta, elva ägg utan en pappa?

Det låter som något hämtat direkt ur en saga. Hur är det ens fysiskt möjligt för en så stor ödla?

Det kallas partenogenes, eller jungfrufödsel i dagligt tal. Man kan se det som en sorts evolutionär nödplan. Om en hona hamnar på en isolerad ö utan hanar kan hon faktiskt befrukta sina egna ägg. Men även om de har de här otroliga inbyggda systemen för att överleva så räcker inte deras egna nödplaner till.

Det blir för svårt när vi människor kliver in för hårt i deras miljö. Det är helt osannolikt att de har den förmågan. Men om de nu är så här tåliga och kan föröka sig själva, varför är de då så hotade?

Om de kan skapa egna kolonier från ingenstans borde de väl klara sig finfint?

Problemet är att deras värld krymper. Indonesiens regering har faktiskt tvingats dra i nödbromsen nyligen. De har infört stenhårda besökskvoter på öarna i nationalparken. Det handlar om att skydda marken och att minska stressen på djuren.

Tänk dig själv att försöka jaga en vattenbuffel med hundra turister som står och fotograferar bara några meter bort. Men vänta nu, jag måste få ifrågasätta det där. Lever inte de här lokala samhällena på turismen?

Om man stoppar folk från att komma dit försvinner väl pengarna som betalar för naturbevakarna?

Det känns som att man riskerar att skjuta sig själv i foten om ingen kan stoppa tjuvskyttarna. Det är en extremt svår balansgång. Man har försökt lösa det genom att höja priserna rejält för de som väl får komma. Det blir färre människor, men varje besökare bidrar med mer pengar till skyddsarbetet.

En annan stor utmaning är den genetiska mångfalden. Eftersom de lever på små isolerade öar blir de lätt inavlade över tid. Så vad gör man?

Man kan ju inte direkt skicka dem på en kryssning för att träffa nya partners. Nej, riktigt så enkelt är det inte. Men forskare undersöker faktiskt program för att flytta individer mellan öarna. Man kallar det för återintroduktion eller genetisk förstärkning.

Man tar en hane från en ö och flyttar honom till en annan population för att röra om i genpoolen. Nej, stopp nu, det där låter faktiskt ganska riskabelt. Det handlar om att flytta runt drakar som väger sjuttio eller åttio kilo. Tänk om man råkar introducera sjukdomar från en ö till en annan?

Eller om den nya ödlan helt förstör den sociala balansen i gruppen?

Jag vet inte om jag köper att det är den bästa lösningen. Det är en befogad oro. Varje flytt föregås av månader av tester och karantän. Men alternativet är att vissa populationer helt enkelt dör ut på grund av genetiska defekter. Det här för oss tillbaka till frågan om kostnad som vi pratade om förut.

Att försöka hålla en komodovaran som husdjur kräver kanske sjuttio kilo kött per måltid för att den ska må bra. Det är en absurd summa pengar för en privatperson. Sjuttio kilo kött?

Det är ju en hel hjort i en enda sittning! Precis. Men man måste ställa den kostnaden mot vad det faktiskt kostar mänskligheten att förlora en art. De har vandrat på den här jorden sedan långt före vi ens fanns och då bleknar de där köttbitarna. Vad är egentligen en levande drake värd för oss?

Jag försöker verkligen greppa det. Det blir så tydligt när man hör om Flora och hennes ägg. De är inte bara stora ödlor, de är som levande tidskapslar. Att vi ens har diskuterat att ha dem i bur för vårt eget nöjes skull känns nästan lite småsint. Det är den insikten som är hela poängen. Vi vill ofta äga det som vi tycker är häftigt eller vackert.

Men genom att göra det berövar vi dem deras värdighet och deras roll i naturen. Den verkliga lyxen är inte att ha en komodovaran i källaren. Det är att veta att de fortfarande jagar i det vilda på sina egna villkor. Jag tror jag landar i att det häftigaste med dem inte är deras storlek eller deras gift.

Det är just den där envisa viljan att finnas kvar. Oavsett om det kräver jungfrufödsel eller att vi människor äntligen lär oss att hålla avstånd. Det är ett tungt ansvar, men det känns ändå hoppfullt på något sätt. Det är en bra sammanfattning. Om vi ger dem utrymmet så hittar de vägen. Tack för att du lyssnat på PodThis.