Guldhamstern: Syriska öknens lilla maratonlöpare

Tror du verkligen att den där lilla pälsbollen som sover hela dagen i sin spånkorg bara är ett enkelt nybörjardjur?

Att den inte kräver någonting alls?

Men vänta nu, Martin. Det är väl precis det de är?

De sitter i en bur och äter lite frön och ser söta ut. Att kalla dem komplicerade känns som en rejäl överdrift. De är väl mer som en levande prydnad för barnrummet?

Det är precis den bilden jag vill utmana här i PodThis. Om vi backar bandet till nittonhundratrettio i Aleppo i Syrien. Där hittade en zoolog som hette Israel Aharoni något som förändrade vår syn på smådjur för alltid. Aleppo?

Det låter ju som början på en äventyrsfilm. Menar du på allvar att våra svenska guldhamstrar har rötter i den syriska öknen?

Det känns... jag vet inte. Det låter nästan för dramatiskt för ett djur som mest förknippas med gnagpinnar och plasttunnlar. Det är faktiskt ännu märkligare än så. Varje guldhamster du ser i en djuraffär idag härstammar från den där enda honan och hennes ungar. Precis varenda en kommer från kullen som Aharoni grävde fram ur ett hål i marken.

Nej, stopp. Menar du att hela världens population av guldhamstrar som husdjur kommer från en enda kull?

Det kan inte stämma. Den genetiska variationen måste ju vara i princip obefintlig. Det låter som ett biologiskt recept på katastrof. Jag förstår att du är tveksam. Men det är faktiskt ett av de mest extrema fallen av genetiska flaskhalsar vi känner till. De är i princip kopior av varandra rent genetiskt.

Trots att de bott i våra hem i snart hundra år är deras vilda instinkter helt intakta. De har inte förändrats nästan någonting. Jag försöker smälta det där. Men om de fortfarande är så vilda, hur går det ihop med att de bara sitter där och ser småfeta ut i sitt spån?

Det blir en krock mellan vad du säger och vad jag faktiskt ser. Det handlar om när vi tittar på dem. På natten förvandlas de helt. En genomsnittlig hamster springer faktiskt mellan åtta och tio kilometer i sitt hjul under en enda natt. Tio kilometer?

Det är ju en rejäl joggingtur för en människa. Men för ett djur som är stort som en knuten hand?

Om vi räknar om det till mänsklig skala i förhållande till kroppsstorlek så motsvarar det att du eller jag skulle springa ett helt maratonlopp. Varje natt. Året om. Jag får ju mjölksyra bara av att höra siffran. Men det här ändrar ju bilden totalt. De är inte små, lata varelser.

De är egentligen extrema elitidrottare som råkar vara täckta av mjuk päls. Och det är här problemet uppstår. Vi ser ett djur som sover när vi är vakna. Men under ytan bultar ett hjärta som är byggt för att korsa öknar. De har en enorm drivkraft som vi ofta missar helt eftersom vi inte ser dem när de är som mest aktiva.

Det ger mig faktiskt lite dåligt samvete när jag tänker på de där små burarna man ser ibland. Det är som att sätta en maratonlöpare i en garderob. Men om de har så här mycket energi och en sån uråldrig vild instinkt i sina gener, vad händer då om vi inte förstår deras andra, mer dolda behov?

Många föreställer sig att en hamster blir ensam och olycklig utan en kompis i buren. Men för en guldhamster är den där så kallade vännen i själva verket en dödsfiende. Det här hänger ihop med det vi pratade om i förra kapitlet om deras ursprungliga drivkrafter. Där går överlevnad alltid före att vara social. Nu hänger jag inte med. Jag trodde att de flesta smådjur var flockdjur?

Det känns nästan elakt att låta den bo helt själv i en bur hela livet. Det kan verka så ur ett mänskligt perspektiv. Men guldhamstern är vad man kallar strikt solitär. Om du sätter två vuxna individer i samma bur kommer de nästan helt säkert att börja slåss. Och vi pratar inte om lite smågnabb. Det blir våldsamma strider på liv och död.

Men vänta nu. Jag har ju sett massor av hamstrar som springer tillsammans i samma hjul i djuraffären. Sitter de bara där och väntar på att få anfalla varandra då?

Nej, riktigt så illa är det inte i affären. De du ser där är nästan alltid ungar från samma kull. Men så fort de når puberteten, vilket går väldigt fort, slår deras revirinstinkt till med full kraft. Att köpa två hamstrar för att de ska ha sällskap är ett av de största misstagen man kan göra som nybörjare.

Det är faktiskt ganska skrämmande att tänka på. Men även om de bor ensamma så finns det ju andra saker som kräver planering. Jag tänker på allt gnagande. Är det bara en fix idé de har för att de har tråkigt?

Faktiskt inte. Det handlar om ren anatomi. Hamsterns framtänder saknar rötter. Det betyder att de aldrig slutar växa. Vi pratar om en tillväxt på upp till tjugo centimeter på ett enda år. Tjugo centimeter?

Det är ju längre än vad hela hamstern är! Det låter helt orimligt. Hur får de ens plats med det i munnen?

Det är just det som är poängen. De får inte plats. Om hamstern inte har tillgång till hårt material att gnaga på hela tiden för att slipa ner tänderna, så kommer de till slut att växa rakt upp i gommen eller ut genom kinderna. De svälter ihjäl eller dör av skadorna. Jag vet inte om jag tror på att det krävs så mycket specialmaterial.

Räcker det inte med lite hårt bröd eller en knäckebrödsskiva då och då?

Det har jag alltid hört ska fungera. Nej, det är faktiskt en myt. Hårt bröd blir mjukt så fort det kommer i kontakt med saliv. Det ger inte alls det motstånd som krävs. Man måste ha riktiga grenar från fruktträd som inte är besprutade, eller speciella gnagblock av naturmaterial. Det är ett absolut krav för att djuret ska överleva.

Det märks att det här inte är något man bara köper på impuls en lördag eftermiddag. Men det som skrämmer mig mest är det jag hörde om att de kan verka döda fast de inte är det?

Ja, det är nog den mest traumatiska upplevelsen en ägare som inte vet om det kan vara med om. Om temperaturen i rummet sjunker under tio grader kan hamstern gå in i en så kallad falsk dvala, eller torpor. Dvala?

Som en björn i ett ide?

På sätt och vis, men mycket mer extremt. Hjärtfrekvensen sjunker drastiskt. Kroppen blir iskall och den blir helt stel. För någon som inte känner till det här ser hamstern ut precis som om den har dött. Men herregud. Tänk om man tror att den är död och faktiskt begraver den?

Det måste ju hända hela tiden! Tyvärr gör det det. Det finns otaliga historier om folk som hittat sin hamster stel i buren och tagit farväl. I själva verket hade de bara behövt flytta buren till ett varmare rum och försiktigt värma upp djuret i sina händer. Fast nu måste jag faktiskt säga emot lite.

Om ett djur är så känsligt att det nästan dör bara för att det blir lite svalt i rummet, är det då verkligen ett bra husdjur för barn?

Det låter som en enda lång kedja av katastrofer. Jag förstår din tveksamhet. Det är precis därför den här informationen är så viktig innan man köper en. En hamster är inte ett leksaksdjur. Det är en biologisk varelse med extremt specifika behov.

Om man inte är beredd att hålla koll på termometern och se till att det alltid finns färskt trä att gnaga på, då bör man nog titta på ett annat sällskapsdjur. Jag börjar verkligen se hamstern i ett nytt ljus nu.

Från att ha varit en liten mjuk boll känns det nu mer som att man ansvarar för en liten, komplicerad maskin som kan gå sönder på fem olika sätt om man inte läst manualen. Det är en ganska bra liknelse. Vi vet nu att de kräver ensamhet, gnagmaterial och rätt temperatur. Men hur upplever de egentligen sin omvärld inuti buren?

Föreställ dig att du befinner dig i en trång och beckmörk tunnel djupt under marken. Dina ögon är i princip oanvändbara. Varje liten vibration i väggarna berättar en historia om vad som finns framför dig. Vi har tidigare gått igenom de praktiska behoven som ensamhet och rätt temperatur.

Nu måste vi verkligen försöka förstå hur hamstern faktiskt upplever den här världen inifrån sin lilla kropp. Det där får mig att tänka på min första hamster Buster som jag hade när jag var nio år. Jag minns att jag blev så frustrerad för att han alltid sprang rakt in i sin vattenflaska om jag flyttade den bara några centimeter under städningen.

Jag trodde ärligt talat att han var lite trögfattad. Men nu när jag hör dig beskriva tunneln så börjar jag undra om han ens såg flaskan överhuvudtaget?

Sanningen är att han förmodligen inte gjorde det. Hamstrar föds helt blinda. Även som vuxna är deras syn otroligt begränsad. De ser faktiskt bara några enstaka centimeter framför nosen. Allt bortom det är bara ett suddigt töcken av ljus och skuggor. Men vänta nu, det där låter ju helt livsfarligt. Varför har de ens ögon om de ändå inte kan använda dem för att upptäcka faror?

Det känns som ett evolutionärt misstag. Jag förstår att det verkar så. Men de använder synen främst för att uppfatta rörelser ovanifrån, som en rovfågel som dyker. För att navigera i sin vardag förlitar de sig på något mycket mer avancerat än ögon. De har stora doftkörtlar på höfterna som de gnider mot föremål.

På så sätt skapar de en osynlig doftkarta över sitt revir. Nej, nu skojar du med mig. Doftkörtlar på höfterna?

Det låter ju mer som en hudåkomma än ett navigationssystem. Jag har aldrig sett en hamster rita med sina höfter. Det är för att det är osynligt för oss! Men för hamstern är det som att ha en egen inbyggd karta som lyser i mörkret. Varje gång de stryker sig mot en tunnelvägg eller ett hus lämnar de en kemisk markör. Men vänta— nu slår det mig.

Om de här doftmarkeringarna är deras karta, då är vi ju faktiskt ganska elaka när vi totalrenoverar och skurar rent hela buren varje vecka. Det måste ju vara som att någon raderar hela hårddisken på deras vägvisare?

Det är en lysande observation, Lisa. Du har helt rätt. Det är därför man ofta rekommenderar att bara städa delar av buren åt gången. Då har de alltid kvar några bekanta vägskyltar. Jag känner mig nästan dum som inte fattat det tidigare. Men berätta om de där kindpåsarna. De är väl ändå till för att äta?

Jag har sett hamstrar som ser ut som om de ska explodera när de hittar godsaker. De är faktiskt mycket mer imponerande än vad de ser ut på utsidan. Kindpåsarna är enorma. De sträcker sig faktiskt hela vägen bak till axelbladen. Det är som att de har två stora ryggsäckar inbyggda under huden. Nej, stopp nu. Hela vägen till axlarna?

Det låter ju helt orimligt rent anatomiskt. Hur kan de ens röra sig eller springa om de har så mycket vikt så långt bak på kroppen?

Det borde ju förstöra balansen totalt. Man kan tro det, men de är skapta för att bära tunga lass. Det mest fascinerande är dock inte storleken. Det är att dessa påsar helt saknar spottkörtlar. Okej, nu hänger jag inte med. Varför spelar det någon roll?

Allt i munnen blir väl blött förr eller senare?

Nej, och det är det som är poängen! Eftersom det inte finns någon saliv i påsarna förblir maten helt torr. Det är en livsviktig anpassning. Maten får inte börja mögla när hamstern senare tömmer ut den i sina underjordiska förråd. Jag måste faktiskt säga emot dig där. Jag har sett min hamster tömma ut kärnor som varit alldeles klibbiga.

Det kan inte stämma att det är helt torrt. Det du såg var antagligen mat som legat längst fram vid öppningen. Eller så hade hamstern precis druckit vatten. Men i själva huvudfickan är det torrare än i en öken. Om maten blev blöt skulle hela vinterförrådet ruttna på några dagar. Då skulle hamstern svälta ihjäl i det vilda. Huh.

Det där kräver en stund att smälta. Så när Buster samlade på sig alla de där solrosfröna så byggde han egentligen ett professionellt arkiv med fuktsäkrad förvaring?

Precis så. Det är en kombination av en osynlig doftkarta och ett avancerat logistiksystem. När vi bygger deras hem måste vi respektera de här sinnena. Vi ger dem djupa lager av spån så att de kan gräva sina tunnlar och skapa sina förråd. Det är precis vad deras kroppar kräver. Det får mig att se på de där små liven med helt nya ögon.

Det är inte bara ett sött djur i ett hjul. Det är en liten ingenjör som lever i en värld av dofter och kännbara kartor. Det är den perfekta sammanfattningen. Genom att förstå deras begränsade syn och deras fantastiska anpassningar kan vi skapa miljöer där de faktiskt får utlopp för sina naturliga instinkter.

Tack för att du lyssnat på PodThis, och lycka till med ditt framtida liv som hamsterägare.