Dinosauriernas lyktfest

[Astrid] Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. Kryp nu riktigt nära, min lilla vän, och känn hur filten blir varm och mjuk runt dig. Ikväll ska vi följa med alla barnen och deras snälla dinosaurievänner till en alldeles speciell fest i trädgården. Det är en lyktfest, där små ljus dansar i mörkret och gör natten magisk. Vi ska få höra om Lova och hennes lilla dinosaurievän Dunis, och en lykta som längtade efter att få lysa. Kom, låt oss drömma oss bort tillsammans, innan det är dags att själv slumra in. Snart är det dags för vår första del, "Den tomma lyktan". Kapitel 1: Den tomma lyktan [Astrid] I kvällens tystnad, när stjärnorna börjar tindra som små, glittrande ögon på den mörka himlen, då samlas alla barnen i Skymningsträdgården. Där, bland de blommande buskarna och de gamla träden, står de med sina alldeles egna lyktor. Varje lykta är unik. De är målade i regnbågens alla färger, och prydda med fantasifulla mönster. Och vid varje barns sida finns en älskad dinosaurievän, med mjuka tassar och vänliga ögon. Lilla Lova stod där också, med sin alldeles speciella stjärnlykta. Den hade hon och hennes bästa vän, Dunis, målat tillsammans. Dunis är en liten, grön dinosaurie med en nos så mjuk att den känns som mossa. De hade valt de finaste färgerna, glittrande silver och djupblått, för att få den att likna en bit av natthimlen. Lyktan var så vacker där den hängde i Lovas hand, men det var något som saknades inuti. Den var alldeles tom. Runt omkring dem tändes lykta efter lykta. Små, varma ljus började glöda i den stilla kvällsluften. Röda, gula, blå – och alla hade sina egna små, levande lågor som dansade så vackert. Lova lutade sig nära Dunis och viskade, nästan så tyst att bara vinden hörde: ”Jag önskade mig ett levande ljus, ett som kan dansa, just för vår lykta.” Hon kände en liten, liten sorg i magen när hon såg de andra barnens lyktor lysa så varmt. Skulle deras stjärnlykta förbli mörk i kväll? Men Dunis puffade henne mjukt med sin nos. En sådan där tröstande puff, som bara en bästa vän kan ge. Det var som att Dunis sa: ”Oroa dig inte, lilla Lova. Vi hittar det där ljuset.” Och så gäspade Dunis en stor, mjuk gäspning, precis som du kanske gör nu när du blir sömnig. De bestämde sig för att leta. För visst måste det finnas ett ljus som passade just deras lykta? Ett litet ljus för en stor vänskap. Men var kunde man hitta ett ljus som var tillräckligt mjukt och magiskt? Ett som kunde dansa och fylla deras stjärnlykta med den allra finaste glöden? Kapitel 2: Sökandet i mossan [Astrid] Många kanske tror att ett riktigt ljus alltid måste vara starkt, som en stor glödande sol eller en ficklampa som lyser upp allt. Men ibland, lilla vän, är det allra finaste ljuset inte alls så. Det är istället ett mjukt, hemligt sken som gömmer sig på de mest oväntade platser. Precis som det ljus Lova och Dunis behövde till sin alldeles tomma lykta. De smög försiktigt bort från de andra barnen, som var upptagna med att viska och fnissa. Dunis, den lilla dinosaurieungen, med sin mjuka nos, puttade Lova lätt i ryggen. De visste att de behövde ett alldeles särskilt ljus. Ett som passade perfekt i deras lykta. Så de bestämde sig för att börja leta vid den gamla ekens rötter, där mossan var som allra mjukast. De böjde sig ner och kikade under stora, daggvåta blad. Blad som glänste som små smaragder i kvällsljuset. Tror du att ett litet, magiskt ljus skulle kunna gömma sig där? De lyfte försiktigt på lena, runda stenar, som om de var små skatter. Men ingenstans fanns det mjuka, magiska ljus de sökte. Bara mörk, fuktig jord och små insekter som kröp iväg. Och fast de inte hittade ljuset just då, så visste de: ett litet ljus, en vänlig hand, och snart är det godnatt i drömmarnas land. Medan de letade, hörde de plötsligt de andra barnen börja sjunga. En stilla, vaggande sång ljöd mellan träden. Det var sången som betydde att sagostunden snart skulle börja. Och de behövde hitta sitt ljus snart. Lova suckade lite tyst, men Dunis, med sina stora, vänliga ögon, tittade upp. Han hade sett något. Borta vid dammkanten, där den gamla mossan klädde stenarna som en grön matta, glimmade något. Det var så svagt att man nästan inte kunde se det. Men Dunis nos pekade rakt ditåt. Vad kunde det vara för något som glimmade så försiktigt i mörkret vid den mossiga dammkanten, lilla vän? Kanske var det just det de letade efter, det där alldeles speciella ljuset för deras lykta. Kapitel 3: Lysmaskarnas dans [Astrid] Föreställ dig att du står alldeles stilla vid kanten av den lilla dammen, där vassstråna rör sig sakta i den ljumma kvällsbrisen. Du och Lova och Dunis har ju sökt så länge, ända sedan ni såg det där försiktiga glimret bland mossan förut. Och där, på ett fuktigt, mjukt löv som hänger över vattnet, ser ni det igen. Det är inte ett vanligt ljus, utan en hel liten familj av lysmaskar som kryper där. De är så små, så små, och varje liten kropp glimmar med ett eget, grönt sken, som små juveler i mörkret. Lova böjer sig ner, alldeles tyst, så att hon nästan viskar till de små maskarna. "Skulle ni vilja bo i min lykta ikväll?" frågar hon försiktigt. "Bara för en natt, och vara mina dansande ljus?" Tror du de förstod vad Lova bad om? Och vet du vad? Det verkar som om lysmaskarna förstår. En efter en, med små, försiktiga rörelser, kryper de in i Lovas lykta. Och genast börjar lyktan att glöda! Inte med ett starkt, bländande sken, utan med ett mjukt, pulserande ljus, som om små hjärtan slog därinne. Det är som en tyst dans av stjärnor, alldeles nära. Lova och Dunis tittar på varandra, deras ansikten lyser upp av det svaga skenet. De vänder tillbaka till de andra, precis i tid för att höra en av föräldrarna börja berätta den allra sista sagan för kvällen. En saga om stjärnorna som vakar över oss alla. Lova och Dunis sätter sig tätt, tätt tillsammans. Lova håller sin magiska lykta i knät, och det lilla, dansande ljuset från lysmaskarna fyller deras lilla vrå med värme. Dunis, den stora, snälla dinosaurien, gäspar en så stor och mjuk gäspning att Lova nästan gäspar med. Allt är tryggt och gott, tänker Lova, medan hon lutar sig mot sin varma vän. Den sista sagan tonar bort, orden blir som mjuka moln i luften. En efter en släcks lyktorna runt omkring dem, tills bara Lovas lykta med de dansande lysmaskarna glöder kvar en liten stund till, som ett sista godnatt. Lova lutar sitt huvud mot Dunis varma sida. Allt är tyst och stilla nu. Och medan lysmaskarna fortsätter sin mjuka dans, somnar Lova, trygg och varm, med drömmar om glimmande stjärnor och en vän som alltid är nära. Allt är tryggt och gott, kära du. Allt är tryggt och gott. [Astrid] Tänk, hur ett sådant mjukt, levande ljus kan sprida så mycket ro, precis som Lovas lykta med sina små lysmaskar. Det är som att det varma skenet viskar att det är dags att sakta ner, att låta dagen somna in. Och när vi lyssnar på de där viskningarna, då kan vi själva känna hur lugnet sprider sig inom oss. Snart är det dags för dig också att krypa ner under täcket, kanske med en liten glimt av lysmaskarnas dans i minnet. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.