Oscar räknar stjärnor

[Astrid] Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. Kryp nu riktigt nära och känn hur natten sänker sig lugnt omkring oss. Oscar låg på rygg i det mjuka gräset, med huvudet vilande på Vings varma sida. Ovanför dem gnistrade tusen och åter tusen stjärnor, och Vings stora vinge var som ett tak som skyddade mot hela den stora, tysta natten. Men Oscar var lite orolig. En liten stjärna hade fallit från himlen. Och han var rädd att den var ensam och vilse. Kommer Oscar och hans vän Ving att hitta den lilla, fallna stjärnan och hjälpa den att komma till ro? Om de inte gör det, är han rädd att den lilla stjärnan för alltid kommer att vara borta från sin familj på stjärnhimlen. I kvällens berättelse ska vi få uppleva tre delar: "Den fallna stjärnan", "Färden till Susurrande Skogen" och "Glimflammornas godnattdans". Så, blunda nu och låt oss börja med den första delen. Kapitel 1: Den fallna stjärnan [Astrid] Har du någonsin funderat på vad stjärnorna egentligen är för något, där de glimmar högt upp på himlen? Långt borta, på en kulle som kallades Kulltoppen, låg en liten pojke som hette Oscar. Bredvid honom, alldeles trygg och varm, låg hans allra bästa vän, den stora flygödlan Ving. Ving var ingen vanlig flygödla. Han var Oscars hemliga vän. Och hans vingar var så stora att de kunde bära honom över de högsta bergen och de djupaste skogarna. Men just den här kvällen låg de bara där, sida vid sida, och tittade upp mot den mörka, sammetslena himlen som var full av små, tindrande ljuspunkter. De hade en lek, Oscar och Ving. De brukade hitta på egna namn till stjärnbilderna. Där borta var "Den Gäspande Draken", en stor, mjuk form som såg ut att sträcka på sig bland molnen. Och lite längre bort, nästan dold bakom en fluffig duntuss, fanns "Sömntutan", en liten, rund samling stjärnor som verkade sova djupt. De fnissade tyst åt sina egna påhitt. Nattens lugn svepte in dem som en mjuk filt. Och natten var så trygg och varm, där uppe på Kulltoppen. Men plötsligt, mitt i allt det där stilla glittrandet, hände något. Ett litet, litet ljus, som en silverdroppe, lossnade från himlen. Det föll långsamt, långsamt, som ett litet frö som dansar ner mot marken. Och sedan försvann det. Det försvann rakt ner mot Susurrande Skogen, den där mystiska skogen som låg alldeles stilla i mörkret nedanför kullen. Oscar kände hur en liten, liten oro började pirra i hans mage. Tänk om det var en liten stjärna som hade ramlat ner? En sån där liten, modig stjärna som glittrat så fint. Men tänk om den nu var alldeles ensam och rädd? Långt borta från sina vänner på himlavalvet. Han såg på Ving, vars stora, vänliga ögon reflekterade stjärnornas ljus. Oscar viskade, nästan som en liten vindpust, "Ving, tror du inte vi måste åka och hjälpa den lilla stjärnan? Hjälpa den att hitta hem igen, innan den blir alldeles för ledsen?" Ving nickar sakta och breder ut sina väldiga, trygga vingar. Kapitel 2: Färden till Susurrande Skogen [Astrid] Många tänker nog att en resa alltid måste vara full av snabba äventyr och stora händelser för att vara minnesvärd. Men vet du, ibland är det de allra mjukaste, stillsammaste stunderna som betyder mest, de som värmer hjärtat allra bäst. Och den här kvällen, efter att ha sett den fallna stjärnan, skulle Oscar och Ving upptäcka just det. Ving lyfte försiktigt upp Oscar, som en liten fjäder, och sedan gled de ljudlöst ner från kullen. Deras färd var som en dröm, tyst och lugn, rakt mot skogsbrynet där träden stod som mörka silhuetter mot natthimlen. De landade så mjukt i det daggvåta gräset att man knappt märkte det, som en stor, mjuk fjäder som rörde marken. Kan du föreställa dig hur tyst och skönt det måste ha varit? Luften där nere doftade djupt av mossa och söta nattblommor, en alldeles egen doft som bara fanns just där. De gick inte in i skogen, nej. Istället följde de en liten, vindlande stig som löpte precis längs med skogens kant. Marken var ingen vanlig mörk mark. Nej, den lystes istället upp av små självlysande månfjärilar som fladdrade sakta. Det var som att gå på en väg av små, mjuka ljus. Oscar höll hårt i sin Stjärnfilt. Den var så varm och skön. De hörde en grävling som snarkade gott i sitt gryt, ett litet, tryggt ljud som berättade att världen sov djupt. Och sedan såg de en liten igelkott som rullade ihop sig till en boll bland löven, redo för sin egen goda nattsömn. Visst är det skönt att veta att även de vilda djuren sover tryggt? Allt var mjukt och stilla, precis som det skulle vara. Ving, som var så stor och klok, gäspade en stor, stilla gäspning, alldeles tyst, och viftade sakta med vingspetsarna. Det var som om hela skogen andades ut i lugn och ro. Och så, plötsligt, där längre fram, bakom en stor, mossig sten, såg de ett svagt, pulserande sken. Det var inte stjärnljus, och inte månljus. Det var något alldeles annat. ”Där är den!” viskar Oscar och pekar. ”Den väntar på oss.” Kapitel 3: Glimflammornas godnattdans [Astrid] Föreställ dig att du står precis bredvid Oscar och Ving, högt uppe på kullen. Luften är sval och stilla, och världen nedanför är tyst. Oscar, som vi följde på vår färd till Susurrande Skogen, känner hur hans hjärta slår lite extra av spänning. Han och Ving har hittat den där hemliga platsen, precis som stjärnorna visade dem. De smyger nu tyst, tyst fram till en stor sten. De är så försiktiga att inte ens nattvinden hör dem. Tänk dig att du lutar dig fram med dem, kikar försiktigt över kanten av stenen. Vad ser ni där nere? Jo, där nere, i en liten sänka, dansar inte en enda liten ljusprick, utan hundratals! Det är som små diamanter som svävar i luften. En hel familj av glimflammor virvlar runt i en mjuk, alldeles tyst dans. De rör sig så lätt och varsamt. Det ser ut som om de målar mönster i den mörka luften med sina små lampor. De var inte alls vilsna, förstår Oscar nu. De dansade bara sin alldeles egna godnattdans, precis innan det var dags att sova. En efter en flyger glimflammorna lugnt in i en ihålig stock. Det är nästan som små stjärnor som bestämmer sig för att landa. Där inne, i mörkret, ska de vila sig tills morgonen. Dansen är över för i kväll, och sänkan blir mörk och stilla igen. Oscar känner sig så glad inuti, varm och lugn. Och vet du vad? Han känner sig också väldigt, väldigt sömnig. Kanske är det den mjuka dansen, kanske är det den friska nattluften, eller kanske är det bara tryggheten i att ha hittat glimflammornas hemlighet. Ving, hans stora, snälla vän, lyfter honom försiktigt. De flyger sakta, sakta tillbaka mot Kulltoppen, där deras mysiga plats väntar. Ving gäspar en stor, stilla gäspning, så tyst att man knappt hör den. Och medan han gäspar, viftar han sakta, sakta med vingspetsarna. Känner du hur luften rör sig så mjukt runt er? När de landar på Kulltoppen, sveper Ving sin stora, varma vinge om Oscar. Och inte bara om Oscar, utan också om hans älskade Stjärnfilt, så att allt blir mjukt och ombonat. Oscar blundar. Han känner sig så trygg, så varm, med kinden mot Vings mjuka sida. Högt uppe under den stora, gnistrande stjärnhimlen, somnar Oscar lugnt. Och du, du kan också blunda nu. Föreställ dig den varma vingen, den mjuka filten och de tysta stjärnorna. God natt, min lilla vän. Sov gott. [Astrid] Och visst var det skönt att veta att den där "fallna stjärnan" bara var små glimflammor som dansade sin godnattdans, säkert och tryggt. Precis som Oscar kände sig lugn och sömnig under Vings varma vinge, så kan du nu också känna hur lugnet lägger sig. Tänk dig att Ving varsamt sveper sin vinge runt Oscars stjärnfilt, så de båda ser ut som en del av natthimlen själva. Så stilla och tryggt. Nu är det dags att sluta ögonen. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.