Hajen: När Spielberg skapade havets skräckbild

Välkommen till PodThis och Upptäckartimmen. Varför är vi så rädda för hajar, och vad är de egentligen?

Med oss är Edmund, marinbiolog. Hajen är en nyckel till att förstå våra egna rädslor och hur vi påverkar naturen. Hur kunde ett livsviktigt, fyrahundra miljoner år gammalt djur förvandlas till vår tids största marina skräckbild?

Vi krossar myten med fakta, och avslöjar människan som det verkliga rovdjuret.

Den där bilden av Peter Benchley, författaren till 'Hajen', som sitter där med ångern över skräcken han själv skapade – den är verkligen talande. Det visar ju att filmen fick en enorm påverkan, eller hur?

Absolut. 'Hajen', eller Jaws som den heter på originalspråket, från nittonhundrasjuttiofem, är mer än bara en film. Den är en milstolpe i populärkulturen. Den regisserades av en ung Steven Spielberg. Och den formade inte bara hur generationer såg på hajar, utan också på sommarlov och hav. Men vad var det i just den filmen som gjorde att den grep tag så djupt?

Var det bara en spännande thriller, eller fanns det något mer i framställningen av hajen som skapade denna nästan kollektiva fobi?

Filmen fokuserade nästan uteslutande på vithajen, Carcharodon carcharias. Den porträtterade den som en medveten, nästan hämndlysten mördarmaskin. Den var inte bara ett djur som jagade för att överleva, utan en närmast demonisk kraft med illvilja. Så det var inte bara rädslan för att bli attackerad, utan snarare rädslan för att bli måltavla för något ont?

Det låter som en djupare, mer existentiell skräck än bara ett rovdjur. Exakt. Och det är viktigt att komma ihåg att före nittonhundrasjuttiofem var hajar inte alls en lika utbredd fobi i samhället. Många såg dem som fascinerande varelser, om än farliga, men inte den där uråldriga, irrationella skräcken vi känner idag.

Filmen skapade i princip den moderna hajskräcken från grunden. Det är en förbluffande tanke, att en enda film kan omforma en hel arts rykte så grundläggande. Men fick denna nya skräck några konkreta konsekvenser i den verkliga världen?

Ja, effekterna var omedelbara och förödande. Efter filmens premiär ökade hajfisket och troféjakten dramatiskt. Plötsligt var det en hjältedåd att döda en haj, att "rensa haven" från dessa "monster". Det var en direkt konsekvens av den bild filmen hade etsat fast i folks medvetande.

Peter Benchley, som du nämnde, ångrade djupt den negativa bild han skapat. Han ägnade resten av sitt liv åt hajskydd, just för att motverka den förödelse han oavsiktligt bidragit till. Så en enda film lyckades alltså skapa en global fobi. Men hur väl stämmer denna skräckbild överens med den verkliga risken?

Låt oss titta på siffrorna.

I förra avsnittet talade vi om hur en enda film lyckades skapa en global fobi. Men hur väl stämmer den där skräckbilden överens med den verkliga risken?

Vad säger siffrorna, Edmund?

Bara tio dödsfall globalt per år?

Det låter ju försvinnande lite, med tanke på den uppståndelse varje sådan händelse skapar. Är inte det en slående skillnad mot hur vi uppfattar faran?

Hundra tusen?

Det är en enorm siffra i jämförelse med hajen. Så sannolikheten att dö av ett getingstick är alltså betydligt högre än att dödas av en haj?

Det är nästan svårt att ta in.

Men vad är det då som händer när en haj kommer i kontakt med en människa?

Vi kallar det för "attacker", men du antyder att det inte är det vi föreställer oss. Vad är den verkliga bakgrunden?

Så det är mer ett misstag från hajens sida, snarare än en medveten jakt på oss?

Den upplevda faran är alltså en illusion, snarare än en verklig hotbild, driven av missförstånd.

Vi konstaterade att rädslan för hajar är oproportionerlig. Men om hajen inte är monstret från filmen, vad är den då?

För att förstå det måste vi resa långt tillbaka i tiden. Långt är rätt ord. Hajar har simmat i våra hav i över 400 miljoner år. Tänk dig det, Maya. De fanns före dinosaurierna. Före de första träden ens slog rot på land. Det är en svindlande tanke, att de har överlevt så länge. Hur lyckas en art med det när så mycket annat försvunnit?

De har inte bara överlevt, de har frodats genom fem stora massutdöenden. Deras förmåga att anpassa sig är oöverträffad, och den har format en otrolig mångfald. Mångfald?

Vi tänker ju oftast bara på vithajen. Hur stor är den här variationen egentligen?

Oerhörd. Idag känner vi till över 500 olika hajarter. Var och en är en mästare på att fylla sin specifika nisch i ekosystemet. Det är många arter. Men de kan väl inte alla vara jättar med vassa tänder?

Verkligen inte. Den minsta, dvärghajen, är så liten att den ryms i din handflata, bara tjugo centimeter lång. Och den största fisken i världen, valhajen, är också en haj. Valhajen?

Den är ju enorm! Jag har sett bilder, men den äter väl bara plankton?

Exakt. Den kan bli upp till arton meter lång, en fredlig jätte som filtrerar vattnet. Den är så långt ifrån den bild av en mördarmaskin vi ofta målar upp. Så vi har en liten haj som en handfull, en gigantisk planktonätare, och sedan den mytomspunna vithajen. Finns det några andra som sticker ut från den här "monsterbilden"?

Absolut. Ta grönlandshajen, till exempel. Den kan bli över 500 år gammal. Det gör den till det längst levande ryggradsdjuret vi känner till.

Den där bilden av Thomas Jensen vid kajen i North Carolina, med tomma nät och en fiskeindustri som funnits i hundra år, och som nu är krossad – det är hjärtskärande. Men att det skulle bero på bristen på hajar, det låter nästan som en paradox. Hur hänger det ihop?

Paradoxalt, ja, men det är den obekväma sanningen. Hajarna är havets städpatrull. De är dess immunförsvar. De är toppredatorer som håller andra marina populationer friska och i balans. Utan dem rubbas hela ekosystemet. Så de är inte bara en del av näringskedjan, de är snarare dess väktare?

Exakt. De jagar främst sjuka, svaga eller gamla individer. Det stärker bytesdjurens genpool och förhindrar att en art tar överhanden. Tänk dig vad som hände vid USA:s östkust, precis som i Thomas Jensens fall. Där minskade de stora hajarna drastiskt. Och vad blev konsekvensen av det?

Det ledde till en explosion av kungsrockor. Utan hajarna som naturliga fiender kunde rockorna föröka sig ohämmat. Dessa rockor är stora älskare av havskammusslor, och de åt upp nästan allt. En hundraårig fiskeindustri kollapsade på grund av detta. En hel näring försvinner alltså på grund av en förskjutning i toppen av näringskedjan. Det är en dominoeffekt, inte sant?

En oundviklig dominoeffekt. När hajar försvinner kan hela fiskenäringar kollapsa, vilket tydligt visades i det fallet. Men deras roll sträcker sig längre än att bara reglera fiskbestånd. Tänk på Anna Perssons observation under Floridas yta. Ja, hon såg hur en haj skrämde iväg en sköldpadda från sjögräsängen. Är det också en del av samma mönster?

Absolut. Hajens blotta närvaro fungerar som en avskräckande faktor. Sköldpaddor älskar sjögräs, och om inget håller dem i schack kan de beta ner stora områden. Det förstör vitala livsmiljöer för många andra arter. Hajen skyddar alltså ängarna genom att bara finnas där. Så hajarna är inte bara rovdjur, de är också landskapsarkitekter under ytan?

Det låter som att de har en mycket mer komplex roll än vi föreställer oss. Deras roll är avgörande. De formar hela havsmiljön. Utan hajarna får vi inte bara fler rockor eller överbetade sjögräsängar. Vi får också en gradvis utarmning av havets mångfald och hälsa.

Hajarna är alltså inte bara en del av ekosystemet – de är grundläggande för dess stabilitet. Men om de är så viktiga, varför försvinner de i en alarmerande takt?

Och vem är den skyldige?

Den bilden du målar upp, bilden av hammarhajen på däck, den är så otroligt långt ifrån den skräckhaj vi precis har pratat om. Här är det människan som är det skoningslösa rovdjuret. Ja, det är en brutal verklighet. Och siffrorna talar sitt tydliga språk. Varje år dödas uppskattningsvis hundra miljoner hajar av människor. Hundra miljoner?

Det är ju över elva tusen i timmen! Hur kan det ens ske? Är det alltid avsiktligt fiske efter hajar som ligger bakom dessa siffror?

Inte alltid avsiktligt, men ofta. En stor del är det vi kallar bifångst – hajar som fastnar oavsiktligt i nät avsedda för andra arter som tonfisk eller svärdfisk. De är inte målet, men de dör ändå i tusentals. Så de bara slängs tillbaka, döda, eller dör de i näten?

Men det finns ju också det som är avsiktligt, det vi såg med fenorna, där hajen skadades medvetet. Precis. Fenorna, det är fensfiske. En grym metod där hajens fenor skärs av för att sedan användas i hajfenssoppa, en högt värderad delikatess på vissa håll i världen. Och det värsta är att hajen, som fortfarande lever, kastas tillbaka i havet.

Och utan fenor kan den inte simma. Den bara sjunker och dör. Det är en fruktansvärd tanke. Vad får det här för konsekvenser för hajbestånden globalt?

Konsekvenserna är förödande. Enligt IUCN:s rödlista är över en tredjedel av alla haj- och rockarter nu hotade av utrotning. Det är en kritisk situation för hela våra marina ekosystem. En tredjedel... det är ju inte bara en art. Det är ett helt ekosystem som rubbas när dessa topprovdjur försvinner. Du nämnde hammarhajen i början av scenen, hur ser det ut för den specifikt?

Hammarhajen är ett tydligt exempel på den negativa utvecklingen. I vissa områden har bestånden minskat med över åttio procent bara de senaste årtiondena. De är ett av de djur som drabbas hårdast av både bifångst och fensfiske. Så istället för att vara det ostoppbara rovdjur vi fruktar, är hajen snarare ett offer för mänsklig jakt och slarv.

Det är vi som är det verkliga hotet här, inte hajen. Det är den obekväma sanningen som statistiken visar. Vi har skapat en myt om ett monster, när vi själva är den mest destruktiva kraften i havens ekosystem.

Vi har nu rest från filmens skräckbild till att förstå hajens avgörande roll i havet, och insett att den största faran kommer från oss själva. Siffran är nästan ofattbar: hundra miljoner mot tio. Det är inte en kamp, det är en slakt. Men bortom bilden av ett rovdjur och ett offer, vad vet vi egentligen om hajens inre värld?

Är det bara en instinktstyrd maskin?

Vi talade i förra avsnittet om de ofattbara siffrorna, 100 miljoner hajar mot kanske tio dödsfall per år orsakade av hajar. Men det lämnar oss med en stor fråga: Är hajen bara en blind, instinktstyrd maskin, eller finns det mer där under ytan?

Den bilden av hajen som en renodlad instinktsvarelse är en kvarleva från gamla tider. Ny forskning visar en betydligt mer komplex verklighet, där hajar är intelligentare och socialare än vi tidigare anat. Intelligens?

Det går rakt emot den bild av en enkel, primitiv hjärna som många bär på. Kan du ge ett exempel på vad denna intelligens innebär?

Absolut. Studier på citronhajar har visat att de har en anmärkningsvärd inlärningsförmåga. De kan snabbt lära sig att lösa problem och minnas lösningarna över lång tid. Vissa hajarter har till och med visat långtidsminne och förmåga att navigera i komplexa labyrinter. Labyrinter... Det låter nästan som något man förknippar med däggdjur.

Och socialt beteende, hur yttrar sig det hos ett djur som vi ofta ser som ensamvargar?

Många hajarter, som hammarhajar, bildar stora stim. Det handlar inte bara om att simma tillsammans för att jaga, utan de uppvisar komplexa sociala interaktioner inom gruppen.

Dessutom har forskare observerat att hajar, precis som människor, har individuella personligheter – vissa individer är djärvare och mer nyfikna, medan andra är mer försiktiga och tillbakadragna.

Så när en haj närmar sig en människa och det vi kallar ett "testbett" sker, handlar det då inte om aggression, utan snarare om en nyfikenhet från ett djur som utforskar sin omvärld på ett sätt vi inte är vana vid?

Precis så. Hajen saknar händer att känna och undersöka med. Munnen blir då deras primära verktyg för att förstå vad de möter i vattnet. Det är en form av utforskning, inte ett medvetet angrepp för att döda. Det förändrar hela bilden. Vi har projicerat våra egna rädslor och fördomar på en varelse som är långt mer komplex.

Vad säger det om vår syn på naturen, och kanske ännu viktigare, på oss själva?

Det säger oss att vår rädsla för hajar är nästan helt och hållet en kulturell konstruktion. Den verkliga faran är inte hajen i vattnet, utan människan på land. Att förstå hajen är att inse att vi har pekat ut fel monster, och att det är dags att vända blicken mot oss själva.

Så, Edmund, när vi nu lämnar den ensamma simmaren och havsytan bakom oss, vad är det viktigaste vi tar med oss från vår djupdykning?

Att det där olycksbådande tvåtonsmotivet vi förknippar med hajen, egentligen är ljudet av vår egen okunskap. Vi har målat upp en skräckbild som skymmer den uråldriga, livsnödvändiga roll dessa djur spelar för våra hav. Och att den verkliga historien, bortom skräcken på filmduken, handlar mer om oss själva än om hajen?

Att det är vår påverkan som är det verkliga hotet, inte deras huggtänder?

Precis. När vi förstår hajen som den ekologiska nyckelart den är, och inte som ett monster, då tvingas vi se vår egen rovdrift i vitögat. Det är en obekväm sanning, men den är nödvändig om vi ska kunna agera. En sanning som verkligen vänder upp och ner på allt vi trodde. Stort tack, Edmund, för att du har guidat oss genom denna komplexa värld.

Dela gärna Pod This med någon som behöver se bortom myterna. Tills nästa gång, fortsätt ifrågasätta, fortsätt upptäcka.