Hajarnas rike: När skogens rötter ännu inte fanns
About This Podcast
Hajarna har navigerat i världshaven i över 450 miljoner år, en ofattbar tidsrymd som innebär att de simmade i djupen långt innan de första träden slog rot på vår planet. I detta avsnitt av PodThis utforskar Erik och Astrid allt från den gåtfulla håkäringens extrema livslängd till hajarnas fascinerande sjätte sinne som gör att de kan känna av elektriska fält från ett bytes hjärtslag. Vi belyser den akuta krisen där bestånden minskat drastiskt och förklarar varför en levande haj är värd miljontals kronor mer för ekosystemet och turismen än en död. Hur kan vi genom små medvetna val i vår vardag förvandlas till hjältar och rädda dessa majestätiska rovdjur från...
Hajen simmade i våra hav långt innan det allra första trädet slog rot på jorden. Föreställ dig en värld där marken var karg och skogarnas sus ännu inte fanns, men där denna fulländade jägare redan kände bytenas hjärtslag genom vattnet.
Den har patrullerat djupen i nästan en halv miljard år och överlevt när himlen brann, men på bara en enda mänsklig livstid håller den nu på att förlora sin allra sista strid.
Välkommen till Pod This och The Discovery Hour. Hajarna har funnits längre än träden, men nu behöver de vår hjälp. Vi sammanfattar vårt äventyr och upptäcker hur vi alla, stora som små, kan bli hjältar för hajen... med Daniel, som studerar marinbiologi.
Hajarna är havets arkitekter; deras förmåga att upprätthålla balansen i djupet är det som verkligen fascinerar mig, särskilt nu när deras framtid hänger på en skör tråd.
Hur kunde en varelse som överlevt jordens alla undergångar hamna på gränsen till utrotning på bara ett halvt sekel, och vad krävs egentligen för att vi ska kunna vända tidvattnet och rädda dem?
Vi börjar i den ofattbara forntiden för att förstå hajens biologiska överlägsenhet, dyker därefter ner i den moderna krisen där människan rubbat balansen, för att slutligen landa i hoppfulla, konkreta lösningar som alla kan bidra till.
Den eviga överlevaren
I de ordoviciska haven för fyrahundrafemtio miljoner år sedan glider en urhaj fram genom det dunkla vattnet, i en värld där landmassorna fortfarande saknar varje spår av träd. Genom de små porerna i nosen, Lorenzinis ampuller, registrerar rovdjuret en elektrisk urladdning på bara en miljarddels volt som döljer sig i sedimentet.
Den stannar upp mitt i en rörelse när den känner den rytmiska stöten av ett bytes hjärtslag som bultar djupt under sanden. Det är början på en framgångssaga som ska trotsa fem massutdöenden, en uråldrig puls som har överlevt allt men som nu för första gången darrar inför en osäker framtid.
Tanken på att en varelse kan registrera ett enskilt hjärtslag dolt under sanden känns nästan som science fiction, Daniel. Men det vi precis hörde i Pod This handlar om en verklighet som existerade i våra hav långt innan de första skogarna ens var påtänkta. Att de här rovdjuren navigerade i mörkret för 450 miljoner år sedan ger en helt ny tyngd åt begreppet ursprung.
Det är en tidsrymd som är närmast omöjlig att greppa. För att sätta det i ett sammanhang: hajarna hade redan patrullerat världshaven i 100 miljoner år när det allra första trädet slog rot på landbacken. De har sett superkontinenter brytas isär och bergskedjor som Himalaya resa sig ur intet.
Medan andra arter kommit och gått i en rasande takt har hajens grunddesign förblivit i stort sett orörd eftersom den fungerade så väl redan från början.
Men planeten har ju inte direkt varit en stabil plats under den här tiden. Vi pratar om enorma katastrofer som har utplånat nästan allt liv. Hur i hela friden lyckas man överleva fem stora massutdöenden när nästan allt annat dör ut?
Det handlar om en kombination av biologisk flexibilitet och ren ingenjörskonst från naturens sida. Vi ser händelser i jordens historia där upp till 95 procent av alla arter försvinner på grund av asteroider eller extrema vulkanutbrott som förändrat atmosfären totalt. Men hajarna har en förmåga att anpassa sin ämnesomsättning och sina jaktmetoder.
De är inte bara jägare; de är havets mest motståndskraftiga förvaltare.
Och en stor del av den här framgången verkar ligga i deras sinnen. Du nämnde de här porerna i nosen, Lorenzinis ampuller. Att kunna känna av en miljarddels volt låter mer som en specifikation för ett avancerat laboratorium än något som finns i en levande kropp.
Ja, det är faktiskt en av de mest känsliga receptorerna i hela djurriket. De här porerna är fyllda med en speciell gelé som leder elektricitet extremt effektivt. Varje gång en muskel drar ihop sig, eller ett hjärta slår, skapas ett svagt elektriskt fält. För en haj lyser det här fältet upp som en fyr i mörkret.
Det spelar ingen roll om bytet gömmer sig under ett tjockt lager sediment eller i totalt mörker, hajen 'ser' elektriciteten.
Det innebär alltså att de har ett övertag som är helt osynligt för oss människor. Om de kan lokalisera ett byte enbart genom dess hjärtslag, så finns det ingenstans att gömma sig. Det är en biologisk perfektion som har slipats under eoner av tid.
Precis så. Det är just den här precisionen som gjort dem till de ultimata överlevarna genom årtusendena. De har bemästrat sin miljö till den grad att de inte har behövt förändras nämnvärt för att behålla sin plats i näringskedjan. Det är en evolutionär stabilitet som vi sällan ser någon annanstans i naturen.
Hajen är byggd för att motstå nästan vad som helst som naturen kastar mot den, men den är kalibrerad för en värld som rör sig i geologisk takt, inte i det tempo som vår moderna industri kräver.
Jätten i vårt eget mörker
Vi avslutade med tanken på hur länge en enskild varelse kan trotsa tidens gång i havets djup. Om vi bortser från sagorna, Daniel, vad är det längsta vi faktiskt känner till?
Då måste vi rikta blicken mot våra egna nordiska farvatten, till det isande mörkret i de djupaste rännorna. Där lever håkäringen, en haj som valt en helt annan väg än sina tropiska släktingar.
Det är en skarp kontrast till den bild vi matas med från Hollywood, där hajen alltid är en blixtsnabb, muskulös jägare som ständigt är i rörelse.
Precis. Håkäringen rör sig nästan i slow motion. Den är ofta nästintill blind på grund av parasiter i ögonen och sparar på varje uns av energi i det kalla vattnet. Men denna långsamhet är också dess största styrka.
På vilket sätt?
Att leva långsamt låter ju mer som en begränsning än en superkraft.
Det handlar om ämnesomsättningen. Den växer bara någon enstaka centimeter per år. Genom att leva i extremt lågt tempo har den lyckats tänja på gränserna för vad vi trodde var biologiskt möjligt för ett ryggradsdjur.
Hur långt talar vi om då, i faktiska år mätt?
Forskning har visat att dessa hajar kan nå en ålder på över 400 år.
Det är ju helt ofattbart. Det innebär alltså att en individ som simmar i havet just nu kan ha fötts under samma århundrade som regalskeppet Vasa byggdes.
De når inte ens könsmognad förrän de har passerat 150 år.
Den stora tömningen
Vi avslutade just vid tanken på hajens enorma motståndskraft. De har överlevt massutdöenden som raderade ut nästan allt annat liv på jorden, men i vår egen livstid har något i den här ekvationen slutat gå ihop. Det känns som om vi pratar om en osynlig gräns som vi plötsligt har klivit över. Det är precis vad som har hänt.
Den där osynliga gränsen blev smärtsamt tydlig när en omfattande studie publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature. Forskarna tittade på hur det faktiskt står till i de öppna haven, långt från kusterna, och resultaten var som ett slag i magen. Sedan 1970 har beståndet av hajar och rockor i dessa områden minskat med hela 71 procent.
Sjuttiioen procent?
Det betyder att för var tionde haj som simmade i det blå för bara femtio år sedan, finns det nu knappt tre kvar. Hur kan en varelse som har varit herre på täppan i fyrahundra miljoner år förlora nästan tre fjärdedelar av sin styrka på en enda mänsklig generation?
Det beror inte på att hajarna har blivit svagare, utan på att vi har blivit mer effektiva på att plocka upp dem. Samma studie visar att fisketrycket över hela världen har ökat artonfaldigt under samma period. Vi har alltså inte bara ökat fisket lite grann, vi har växlat upp i en takt som haven aldrig tidigare skådat. Arton gånger mer fiske.
Det är en industriell acceleration som saknar motstycke. Men Pod This, när vi pratar om det här fisketrycket, handlar det bara om att vi äter mer haj, eller är det något annat som driver på den här kollapsen?
Det är en kombination av riktat fiske och så kallad bifångst, där hajarna fastnar i nät som egentligen är utlagda för helt andra arter. Problemet är att tekniken har blivit så avancerad att det inte längre finns några gömställen kvar.
Där hajen förr kunde hitta fristäder i de djupa, avlägsna delarna av oceanen, når våra fartyg nu varje hörn av deras rike. Det är en mörk insikt. Vi har tagit en varelse som är optimerad för stabilitet och långsam reproduktion, och kastat in den i en värld som snurrar arton gånger snabbare än vad deras biologi är byggd för att hantera. Precis.
Hajar växer långsamt och får få ungar. De kan inte återhämta sig i den hastighet som vi tömmer haven. Den här obalansen är nu så akut att vi inte bara pratar om lokala problem, utan om en global systemkollaps för havets mest ikoniska jägare. Det lämnar oss med en tung känsla av brådska.
När havets absoluta toppkonsumenter försvinner i denna rasande takt, vad händer egentligen med resten av livet under ytan?
Dominobrickorna som faller
Skip Feller står på däck utanför North Carolinas kust år 2004 och ser hur vinschen kämpar med dagens sista nät. Istället för de dyrbara pilgrimsmusslorna väller tusentals små näsrockor ut över plankorna, ett piskande hav av brosk och piskrappslika stjärtar.
Utan de stora hajarnas vakande närvaro har rockornas hjärtslag förökat sig till ett dån som har kvävt resten av ekosystemet. Skip ser ut över de tomma skalen på däck och inser att havets rytm har brutits; när de stora jägarna försvann, föll den sista dominobrickan för hans eget levebröd.
Bilden av Skip Feller som stirrar på ett däck täckt av tusentals piskande näsrockor istället för de väntade pilgrimsmusslorna är en rejäl varningsklocka. Det känns som att havet plötsligt har förvandlats till något helt oigenkännligt bara för att vi har rubbat balansen i toppen av näringskedjan.
Det är precis vad som händer när man plockar bort de stora jägarna. I Nordatlanten har bristen på stora hajar skapat en närmast explosionsartad ökning av mindre rockor. Utan sina naturliga fiender har de här djuren kunnat föröka sig helt utan kontroll, vilket får effekter som sprider sig neråt genom hela systemet.
Men är det verkligen möjligt att en ökning av en enda art kan radera ut en hel industri så snabbt som det hände där utanför North Carolinas kust?
Det låter nästan för extremt för att vara sant.
Tyvärr är naturen så känslig när de stora rovdjuren försvinner. De här rockorna är extremt effektiva på att hitta föda, och de dammsög bokstavligen botten på pilgrimsmusslor. För fiskarna innebar det att ett fiske som burit lokalsamhället i över hundra år kollapsade på bara några få säsonger.
Den biologiska balansen slogs ut i grunden, och kvar fanns bara ett instabilt system som inte längre kunde producera något av värde för människan.
Det blir så tydligt här i Pod This att hajarna inte bara är skräckinjagande varelser, utan själva fundamentet som hela havets hälsa vilar på. Vi har nu följt resan från hajens uråldriga rötter till den akuta krisen där deras försvinnande får havets ekosystem att falla samman. Om hajen bevisligen är så livsviktig för att haven ska fungera, varför fortsätter den globala jakten på dem?
Prislappen på ett rovdjur
Vi avslutade ju sist med den där gnagande frågan... Om de här djuren bevisligen är så livsviktiga för att våra hav ska fungera, varför fortsätter då den globala jakten på dem i en sådan rasande fart?
Det känns nästan som ett kollektivt självskadebeteende från mänsklighetens sida.
Det handlar tyvärr om en extrem kortsiktighet där vi betraktar hajen som en råvara istället för en tjänst. När en fiskare i en ekonomiskt utsatt region ser en fena i vattnet, ser han mat för dagen och pengar till familjen här och nu. Han ser inte ekosystemets långsamma kollaps som kanske sker om trettio år.
Men vi lever ju i en värld som styrs av kronor och ören. Det måste väl finnas siffror som visar att det här är en usel affär rent ekonomiskt, även för de som faktiskt fiskar?
Det gör det faktiskt, och siffrorna är nästan chockerande tydliga. Om vi tittar på önationen Palau har man gjort en mycket noggrann uträkning på just det här. Om man dödar en revhaj för att sälja dess kött och fenor på den lokala marknaden, ger det ett engångsvärde på ungefär hundra dollar.
Hundra dollar?
För en varelse som har simmat i världshaven sedan långt före dinosaurierna?
Det är ju ett ofattbart lågt pris för ett sådant liv.
Men det är när hajen får fortsätta simma som den verkliga ekonomiska kraften visar sig. Samma revhaj i Palau beräknas generera ungefär en komma nio miljoner dollar i turistintäkter under sin livstid.
Vänta nu, backa lite. En komma nio miljoner dollar mot hundra dollar?
Det är ju en skillnad på nittontusen gånger värdet. Här på Pod This pratar vi ofta om stora skiften, men det här är ju en fullständig omvärdering av hela arten.
Precis, och det är här vi lämnar det rent idealistiska naturskyddet bakom oss. Vi pratar inte längre bara om att vi ska rädda hajen för att den är vacker eller viktig för biologisk mångfald. Det här är ren och skär kapitalism. En levande haj är en guldgruva som aldrig slutar ge, så länge den får vara kvar i sitt rätta element.
Men om matematiken är så här enkel och vinsten så enorm, varför ser vi inte hajreservat vid varenda kustlinje på planeten?
Därför att de där miljonerna kräver en fungerande infrastruktur. Du behöver hotell, säkra dykbåtar, utbildade guider och en stabil politisk miljö. För en lokal fiskare som saknar allt det där, är hundra dollar i handen ikväll mer värt än en miljon dollar i en turistnäring han inte har tillgång till. Det är där utmaningen ligger.
Så vi har gått från att se hajen som ett monster, till att förstå den som en biologisk nödvändighet, och nu slutligen se den som en ekonomisk motor. Det kräver att vi börjar betrakta haven som ett kapital som ska förvaltas snarare än plundras.
Just så. När länder som Palau och Maldiverna inser att deras levande hajar drar in mer pengar till statskassan än vad fiskeindustrin någonsin skulle kunna generera, då kommer lagarna och skyddet av sig självt. Det handlar om att göra det dyrare att döda dem än att skydda dem.
Det skapar ju ett hopp som inte bara vilar på moraliska pekpinnar, utan på vad som faktiskt hamnar i plånboken hos människorna som bor längs kusterna.
Exakt, men den avgörande länken är att pengarna måste nå hela vägen fram till den enskilda individen på bryggan. Om inte fiskaren ser en del av de där turistmiljonerna, kommer han att fortsätta jaga den där hundralappen för att överleva dagen.
Det handlar alltså om att förvandla jägare till väktare genom att bygga broar mellan den globala ekonomin och det lokala fiskeläget. Att inse att varje simtag en haj tar i ett skyddat område är en investering som bär en hel framtida ekonomi på sina fenor.
Hjältar i vardagen
Elena granskar den glansiga förpackningen under apotekets skarpa lysrör medan regnet piskar mot fönstret vid Stureplan. Hennes fingertoppar nuddar ingredienslistan och stannar vid ordet ”skvalen”, en olja tagen direkt från en djuphavshajs lever för att mjuka upp mänsklig hud.
Hon känner sin egen puls i fingrarna, en rytm som plötsligt krockar med vetskapen om det tysta hjärtslaget som slocknat i havsdjupet för denna burks skull. Med en bestämd rörelse ställer hon tillbaka krämen på hyllan och bryter därmed en osynlig men dödlig kedja av efterfrågan.
Den där bilden av Elena vid Stureplan, hur hon låter fingertopparna vila mot en krämburk för tusen kronor samtidigt som hon inser att innehållet har ett pris som inte kan mätas i pengar, den etsar sig verkligen fast. Det är en så märklig krock mellan den glittriga kosmetikavärlden och det kalla mörkret i havsdjupen.
Men Daniel, hur hamnar egentligen en djuphavshaj i en fuktkräm på ett apotek i Stockholm?
Det handlar om ett ämne som heter skvalen. Det är en organisk förening, en sorts olja, som djuphavshajar producerar i enorma mängder i sina levrar för att reglera sin flytkraft i det extrema trycket på tusen meters djup.
För kosmetikaindustrin är den här oljan eftertraktad eftersom den liknar människans eget sebum och absorberas extremt snabbt av huden utan att kladda. Men konsekvensen är att fiskefartyg jagar dessa långsamt växande arter enbart för deras lever, ofta genom att kasta tillbaka resten av hajen i havet.
Det känns helt verklighetsfrämmande att vi bokstavligen smörjer in oss med resterna av varelser som har överlevt dinosaurierna, bara för att få lite mjukare hud. Men det mest skrämmande är väl att de flesta av oss inte ens vet om att vi gör det?
När jag tittar i mitt eget badrumsskåp ser jag ju bara krångliga latinska namn.
Precis, det är där den osynliga kedjan blir så farlig. Om det står 'squalene' på innehållsförteckningen och det inte uttryckligen står att det kommer från oliver eller sockerör, då är risken stor att det är hajleverolja.
Genom att Elena valde att ställa tillbaka den där burken bröt hon faktiskt efterfrågan på en av de mest destruktiva produkterna i havet. Det är ett direkt sätt att skydda arter som vi knappt har hunnit utforska innan de riskerar att försvinna.
Men om vi lämnar apoteket och går till mataffären istället, precis som Markus gjorde i Majorna. Han stod där och tvekade inför räkorna och fisken. Det känns som att vi har blivit matade med så mycket olika märkningar att man till slut blir helt avtrubbad. Gör det verkligen en mätbar skillnad för hajbeståndet om jag letar efter den där lilla blå MSC-symbolen?
Det gör en fundamental skillnad, och det handlar om det vi kallar bifångst. Varje år dör miljontals hajar för att de fastnar i nät som är utlagda för att fånga tonfisk eller räkor.
När Markus väljer en fisk med MSC- eller KRAV-märkning, betalar han för ett fiske som måste bevisa att de använder metoder som minimerar risken för att hajar dras med av misstag. Det handlar om allt från nätens utformning till var och när man fiskar.
Utan den märkningen stöder man indirekt ett system där hajen bara ses som ett skräpigt hinder i vägen för vinsten.
Men kritiker säger ofta att de här märkningarna inte är perfekta, att det ändå slinker igenom felaktigheter. Är det inte lätt att känna att det är hopplöst oavsett vad man väljer?
Inget system är felfritt, men alternativet är att låta den oreglerade marknaden löpa amok. Vi har sett att när efterfrågan på certifierad fisk ökar, tvingas även de största industriflottorna att anpassa sig för att inte tappa sina kontrakt med de stora matvarukedjorna. Det är en ekonomisk hävstång.
Om vi slutar köpa produkter som inte kan garantera hajens säkerhet, dör lönsamheten för de skoningslösa metoderna snabbare än vi tror.
Det är en kraftfull tanke. Vi har under hela den här serien på Pod This pratat om hajen som en nästan mytisk figur, en odödlig härskare som funnits längre än skogarna på land. Att sedan inse att deras framtid hänger på om vi orkar läsa det finstilta på ett paket räkor i fredagsrushen är ganska drabbande.
Det tar ner de stora miljöfrågorna till en nivå där ingen av oss kan säga att vi inte har makt att påverka.
Det är just det som är poängen med att förstå deras biologi och deras kris. Vi ser dem som osårbara rovdjur, men i själva verket är de extremt känsliga för de snabba förändringar vi människor har skapat på bara femtio år. Genom att ändra våra vanor ger vi dem den tid de behöver för att återhämta sig, en tid de har haft i miljontals år fram till nu.
När vi nu knyter ihop säcken för det här äventyret, återvänder jag till bilderna av Elena och Markus. De är inte bara konsumenter som gör ett inköp, de är faktiskt den sista försvarslinjen. Vi har letat efter svar på hur vi ska kunna vända den här dystra trenden och rädda havets väktare.
Och svaret är kanske enklare, men också mer ansvarskrävande, än vi först trodde. Att rädda hajen handlar i slutändan inte om att brottas med tjuvskyttar på öppet hav, utan om de små, vardagliga valen i mataffären och badrumsskåpet som tillsammans stryper den ekonomiska motorn bakom överfisket.
Markus står framför den dignande fiskdisken i Majorna när fredagsrushen dånar omkring honom och isen smälter under de färska filéerna. Han sträcker sig efter ett paket räkor, men hejdar sig och letar febrilt efter den blå MSC-symbolen som garanterar att inga hajar dött som bifångst i skoningslösa nät.
Utan märkningen ekar havets puls tom och sårbar i hans inre, en varning som får honom att välja den KRAV-märkta fisken trots det högre priset. I detta ögonblick förvandlas ett vardagligt inköp till ett aktivt försvar för de rovdjur som vakat över världshaven sedan långt före träden slog rot på land.
Elin står vid fiskdisken i sin lokala matbutik i Majorna. Hon låter fingret vila mot glaset medan hon letar efter den blå MSC-märkningen på dagens fångst. Tidigare i morse gick hon igenom badrumsskåpet och rensade bort alla produkter som innehöll skvalen från hajlever.
Nu känns varje beslut i butiken som en direkt förlängning av hennes eget hjärtslag. Hon väljer bort all fisk som saknar märkning. Hon inser att hennes makt som konsument fungerar som en sköld för de här varelserna. De har simmat i mörkret ända sedan tiden innan de första skogarna slog rot. I den stilla stunden mellan hyllorna blir det tydligt.
Havets puls vilar nu i hennes egna händer.
I det här avsnittet har vi gjort en resa från en tid innan de första träden ens hade slagit rot på vår planet. Vi har rört oss hela vägen fram till de vardagliga valen vid våra egna badrumsskåp. Det är en svindlande tanke att de här varelserna kan leva längre än vad regalskeppet Vasa har legat på havets botten.
Ändå hotas de av utrotning på bara femtio år på grund av vår efterfrågan. Det är verkligen kärnan i det hela. Vi behöver inte brottas med tjuvskyttar på öppet hav för att vara hjältar. Det handlar snarare om att stoppa pengarna bakom överfisket genom de val vi gör i mataffären.
Hajen kan känna ett extremt svagt elektriskt fält från ett dolt hjärtslag under sanden. Nu är det vi som måste visa att våra hjärtan klappar för deras framtid. Det gör vi genom att välja bort produkter som skadar dem. Tack Daniel för att du har guidat oss genom den här urgamla historien. Du har visat att det faktiskt går att vända utvecklingen.
Om du som lyssnar vill hjälpa till att sprida kunskapen om de här fantastiska rovdjuren får du gärna dela det här avsnittet av PodThis med en vän. Tills vi hörs nästa gång, fortsätt att ställa frågor och fortsätt att upptäcka.
Share
Subscribe
Subscribe to all podcasts by @podthisfeatured. New episodes appear automatically in your podcast app.
Create your own podcast in minutes
Turn any topic into a professional podcast series with AI
Get Started Free
Comments (0)
Sign in to join the conversation