Alex lyssnar på regnet

[Astrid] Välkommen till Pod This och Dreamtime Stories. Ikväll har vi tänt en liten lykta och dragit upp täcket ordentligt. Känner du hur mjukt det är? Utanför det lilla runda fönstret föll regnet i tjocka, silvergrå strimmor. Inne i rummet, under ett täcke som var lika mjukt som ett moln, låg Alex med vidöppna ögon och lyssnade. Pitter, patter, plask, lät det på taket. Regnet lät så högt! Hur skulle Alex kunna somna? Men kanske kan hans vän, Parasaurolophusen Lufsen, hjälpa honom att förvandla regnets ljud till en alldeles egen vaggvisa. Snart får du följa med in i "Regnets trummor", sedan till "Lufsens sång" och till sist får vi höra "Regnsången". Kryp riktigt nära nu, och låt oss se om Alex kan hitta sin sömniga melodi. Nu börjar sagan. Kapitel 1: Regnets trummor [Astrid] Har du någon gång legat i din varma säng och bara inte kunnat somna, trots att du är alldeles, alldeles trött? Kan ett högt regn på taket verkligen hjälpa dig att somna? Lille Alex låg där i sin säng en sådan kväll. Det var mörkt utanför fönstret, och regnet dansade med stora, blöta steg mot rutan. På taket lät det som om någon spelade trummor, dunk, dunk, plask. Alex tyckte det lät som en väldigt stor trumma, alldeles för högljudd för att man skulle kunna sova. Han vände sig från sida till sida, drog täcket upp till hakan, men trumljudet bara fortsatte. Han tittade ner mot golvet. Där, på den mjuka, lurviga mattan, låg hans allra bästa vän. Den stora, snälla dinosaurien Lufsen sov så djupt. Man kunde höra hans små, små snarkningar, precis som en varm, mjuk vind. Det var som om alla ljud i världen bara blev till en mjuk filt runt Lufsen. Kanske är det så att alla ljud kan viska oss till sömns, tänkte Alex för sig själv. Alex sträckte ut en liten hand och klappade försiktigt på Lufsens stora, gröna sida. "Lufsen," viskade han. "Hur kan du sova när det låter så mycket?" Kapitel 2: Lufsens sång [Astrid] Många tror att ljud utifrån, som regnets dans på fönsterrutan, bara kan vara störande när man ska sova. Men för Alex och Lufsen handlade det inte alls om att vara störd av regnets trummor den kvällen. Det handlade om att lyssna. Alex låg där i sin säng, insvept i filten, och undrade hur Lufsen kunde sova så lugnt med allt smatter utanför. Han viskade nästan, "Hur kan du sova när det låter så mycket, Lufsen?" Då öppnade Lufsen ett sömnigt öga. Han blåste ut en varm, mjuk pust som fick luften i rummet att kännas ännu mysigare. Och så hände det. Från den långa, böjda kammen på Lufsens huvud kom ett djupt, mjukt, vibrerande ljud. Ett långt, lugnt "hmmmmmmmm" spred sig i rummet. Ljudet var inte alls högt. Det var bara precis lagom, så att det kittlade lite, lite i Alex fötter där de stack ut från filten. Det var som en varm, mjuk melodi som fyllde varje hörn. Alex förstod plötsligt att Lufsen inte alls stördes av regnet. Nej, han svarade regnet med sitt alldeles egna, mysiga ljud. Han skapade sin egen lilla sång för natten, en sång som passade perfekt ihop med regnets stilla rytm. Hade du någonsin kunnat gissa att ett sådant ljud kunde komma från en dinosaurie? När Alex lyssnade på Lufsens hummande och regnets smatter tillsammans, kände han hur en ny idé började växa inom honom. Det var en så mjuk känsla, som en liten fjäril som flaxade i magen. Han tittade på sina egna händer, sedan på klosslådan bredvid sängen. Kan han också göra ett ljud som passar in i nattens alldeles egna orkester? Kapitel 3: Regnsången [Astrid] Tänk dig att du ligger i din varma säng, precis när kvällsregnets smatter dansar försiktigt mot fönstret. Alex kände fortfarande de djupa vibrationerna från Lufsens sång, och nu funderade han. Han tittade på sina egna små händer, och sedan på den lilla lådan med klossar som stod bredvid sängen. Kunde han också göra ett ljud som passade in i den här sköna, lugna musiken? Alex sträcker sig tyst, alldeles stilla, efter en slät, mörk träkloss ur sin låda. Den kändes sval och mjuk mot hans fingrar. Han väntade en liten stund. Han lyssnade noga efter Lufsens nästa djupa 'hmmmmmmmm', det där lilla, mullrande ljudet. Och när hummandet kom, knackade Alex försiktigt, nästan som en hemlighet, klossen mot sänggaveln. Ett mjukt, litet 'klonk'. Där var det! Regnets smatter utanför, Lufsens trygga 'hmmmmmm', och nu Alex eget lilla 'klonk'. Det blev en liten, alldeles egen rytm som slingrade sig runt dem, som en mjuk filt av ljud. Visst var det en fin samling av toner de skapade tillsammans? Alex tog en stor, varm gäspning, så stor att munnen nästan gick ur led. Han kände hur ögonen blev tunga, tunga, som små stenar han inte orkade hålla uppe längre. Han kröp ner ännu djupare under täcket, drog upp det ända till hakan och lyssnade. Lyssna du också, hur deras gemensamma regnsång fyllde rummet, en vaggvisa av regn, dinosauriesång och träklossklonk. Och så, alldeles stilla, med ett litet leende på läpparna, somnade Alex tryggt. Det är så ljud kan vara, eller hur? De kan leda oss varsamt in i drömmarnas land. [Astrid] Så, kära lyssnare, nu har Alex och Lufsen hittat sin alldeles egna regnsång. Lufsens djupa, trygga hummande, blandat med regnets mjuka trummande, har lugnat Alex till sömns. Kanske kan du också hitta ett ljud som vaggar dig till ro, som ett hemligt ljud du delar med regnet. Lyssna noga till de lugna ljuden runt omkring dig. De finns där för att hålla dig trygg. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.