Stegosaurus planterar en trädgård

[Astrid] Välkommen till Pod This och Drömsagor. Kryp nu nära, nära och känn hur tröttheten smyger sig på. Ikväll ska vi följa med en liten, liten hasselmus som heter Sömntutan Sören. Han älskar sagor mer än något annat, särskilt Sagan om den Gyllene Nöten. Men just ikväll, när han ligger där i sin gamla, ihåliga ek bland mjuka kuddar av mossa, är slutet borta. Kan ni tänka er? Slutet! Hur ska han då kunna somna lugnt? Vi får se om han hittar det borttappade slutet, lyssnar till viskningar i mörkret och vad vinden har att berätta. En stilla kvällssaga, en drömmarnas mjuka famn, så ni kan somna tryggt under stjärnorna. Kapitel 1: Det borttappade slutet [Astrid] Har du någonsin funderat över vart alla de där små, fina sagosluten tar vägen när de inte berättas ända ut? I en gammal, gammal ek, där grenarna sträckte sig mot den mjuka kvällshimlen, bodde en liten sömntuta som hette Sören. Han och hans mamma gjorde sig precis redo för natten i sitt alldeles egna, mysiga bo. Utanför fönstret dansade löven i den svala kvällsbrisen, och en liten uggla hoade försiktigt i fjärran. Mamma Sören, med sin varma röst, började berätta en av hans favoritsagor, den om den Gyllene Nöten. Hon berättade om äventyr och små djur, om glittrande bäckar och höga berg. Men när hon kom till den allra sista delen, där allt skulle knytas ihop, tystnade hon plötsligt. ”Åh, min lilla Sören,” mumlade hon, ”jag kan visst inte komma ihåg slutet! Det har bara försvunnit iväg, som ett litet moln på himlen.” Sören låg där och tittade upp på henne, lite fundersam. Inte rädd, nej, men han visste att han inte kunde somna utan att få höra hela sagan. Hur skulle han kunna drömma om den Gyllene Nöten om han inte visste hur det gick till slut? Mamma Sören strök honom varsamt över pälsen. ”Du vet,” sa hon med en mjuk viskning, ”ibland bär vinden med sig de vackraste sångerna, och kanske, bara kanske, kommer slutet att hitta dig i dina drömmar.” Och Sömntutan Sören gäspade en liten, liten gäsp. Men hur skulle Sören kunna hitta ett sagoslut som bara hade försvunnit i luften? Kanske du, precis som Sören, också undrar det? Kapitel 2: Viskningar i mörkret [Astrid] Många tänker att sagor bara finns i böcker, eller kanske gömda djupt inne i våra tankar. Men vet du, ibland kan en berättelse gömma sig på de mest oväntade ställen, precis som Sören snart skulle upptäcka. Han kunde inte sluta fundera på det där borttappade slutet som bara försvunnit i luften. Hur skulle han kunna hitta det, undrade du kanske också? Han låg där i sitt varma bo, men tankarna snurrade runt den Gyllene Nöten. Till slut kunde han inte ligga still. Försiktigt kikar Sören ut ur boets öppning, en liten mörk glugg mot den stilla natten. Månskenet silade ner mellan löven och fick daggdropparna att glittra som små pärlor. Och där, på en gren strax ovanför hans bo, satt den gamla, kloka ugglan Helga. Hon blinkade sakta med sina stora, gula ögon. Sören, som annars var så blyg, piper försiktigt fram en fråga. Han undrade om Helga, som ju var så vis, kanske kunde det där slutet på 'Sagan om den Gyllene Nöten'? Ugglan Helga tittade på honom med en mjuk blick. Hon sa att just den sagan inte bodde i hennes huvud. De allra äldsta sagorna, de riktigt gamla, de bor inte bara i huvudet, viskade hon, utan i världen runt omkring oss. "Lyssna på vinden", sa hon tyst. "Den bär på många hemligheter." Precis då singlade en liten, mjuk dunfjäder ner från Helgas vinge. Den dansade sakta i luften, alldeles tyst, innan den landade precis vid Sörens nos. Den var så lätt och len. Och Sömntutan Sören gäspade en liten, liten gäsp till, och tackade ugglan. Han kände sig trygg och varm, men också lite förbryllad. Kan vinden verkligen berätta sagor, tror du? Det var en så märklig tanke. Skulle Sören verkligen kunna förstå ugglans gåtfulla råd? Det var en fråga som låg kvar i den stilla nattluften. Kapitel 3: Vinden berättar [Astrid] Föreställ dig att du ligger där i din egen mjuka säng, insvept i en filt som känns som en varm kram. Precis som Sören gjorde, efter att ugglan viskat sina gåtfulla råd i mörkret. När Sömntutan Sören hade förstått att han skulle lyssna på vinden, kröp han försiktigt tillbaka till sin varma, sköna mossbädd. Han lade den lilla, mjuka dunfjädern alldeles intill sig, som en liten hemlighet att spara. Han slöt ögonen, inte för att sova riktigt än, utan för att lyssna ännu bättre. Förbi syrsornas sång som lät som en liten fiolorkester, och bortom lövens mjuka prassel, lyssnade han efter något mer. Han hörde vinden. Den susade mjukt genom ekens allra högsta grenar, som om den sjöng en vaggvisa. Och i det där suset, som var så mycket mer än bara luft som rörde sig, tyckte Sören sig plötsligt höra svaga, viskande ord. Det var som om vinden berättade en saga, bara för honom. Och vinden viskade slutet på den där berättelsen om den gyllene nöten. Den berättade att nöten inte alls var en nöt, utan ett frö. Ett frö som, när det planterades i den goda jorden, växte upp och blev ett stort, ståtligt träd. Ett träd där varje litet löv var en alldeles ny, spännande saga, redo att berättas av vinden själv. Sören kände sig alldeles lugn och så nöjd. Han hade hela sagan nu, från början till slut. Och det var precis som ugglan hade sagt, viskningarna hade lett honom rätt. Allt var lugnt och stilla. Och Sömntutan Sören gäspade en stor, lång, sömnig gäsp. Han krullade ihop sig till en alldeles liten, varm boll i sin mjuka mossbädd och somnade sedan djupt. Alldeles lugnt och stilla. [Astrid] Och precis som Sören fann sin berättelse, inte i en bok utan i vindens viskningar, så kan vi också hitta lugnet när dagen tar slut. Kanske bär vinden med sig de vackraste sångerna just till dig ikväll, precis som Sörens mamma sa. Lyssna noga, känn hur tröttheten smyger sig på, och låt de mjuka orden vagga dig till ro. Tänk på den lilla dunfjädern som försiktigt landade i Sörens säng, en liten påminnelse om att magin finns överallt. Nu är det dags att stänga ögonen och låta drömmarna ta vid. Sov gott, kära lyssnare. Dröm sött.