Herculaneum: Philodemos röst ur askan

Välkommen till Pod This och Upptäcktsstunden. Idag dyker vi ner i kapplöpningen om att tyda Herculaneums förkolnade papyrusrullar, och med oss har vi Daniel, som forskar inom antika manuskript. Det är en berättelse om vetenskaplig envishet och otroliga genombrott. Men hur lyckades man egentligen läsa något som verkade helt förstört?

Vi tar er med på hela den fascinerande resan.

Så, det var alltså sjuttonhundrafemtiotvå, under tjugo meter aska, som spaden stötte på något oväntat i Villa dei Papiri. Dessa var märkliga, cylindriska former, kolsvarta och sköra som kol. En av dem föll ju till och med sönder i handen på en arbetare, precis som berättelsen beskriver. Var det verkligen så bräckliga de var, och är de fortfarande det?

Ja, Maya, det var precis så illa. Tänk dig en bok som förvandlats till en bit förkolnat trä. Papyrusrullarna från Herculaneum är bokstavligen det, helt förkolnade av den intensiva hettan från Vesuvius utbrott år sjuttiosex efter Kristus. De är så spröda att de smular sönder vid minsta felaktiga beröring, även idag.

Att hitta dem måste ha varit en blandning av eufori och frustration då, att stå med denna skatt som man inte kunde röra vid. Men varför är just den här samlingen så speciell?

Det finns ju andra antika texter. Det här är något helt unikt. Det är den enda intakta bibliotekssamlingen från antiken som någonsin hittats. Vi pratar om närmare artonhundra papyrusrullar, bevarade på ett sätt som ingen annan forntida bokskatt. Vesuvius aska konserverade dem, men samtidigt förseglade den också deras hemligheter.

Så det handlar inte bara om vad som fanns skrivet, utan också om att ett helt bibliotek kunde överleva. Vad visste man om innehållet då, när de först upptäcktes?

Var det bara en gissning att det var texter?

Till en början var det en gissning, men snart stod det klart. Man kunde urskilja spår av skrift på vissa fragment, även om de flesta rullar såg ut som svarta, bräckliga vedträn. Senare lyckades man öppna några få med enorm försiktighet.

Då visade det sig att många av dem innehöll filosofiska texter, särskilt från den epikureiska skolan, skrivna av bland andra filosofen Filodemos. Det måste ha varit en otrolig insikt, att dessa svarta klumpar rymde försvunna tankar från antiken. Men vad gör man med en sådan skatt, som man inte kan öppna?

Utan att riskera att förvandla årtusenden av kunskap till damm?

Precis där låg den stora knuten. Forskarna på sjuttonhundratalet stod inför ett dilemma. De hade världens enda antika bibliotek, men de saknade de verktyg som krävdes för att läsa det. Varje försök att rulla ut dem orsakade oåterkallelig skada. Det var som att ha en skattkista utan nyckel, eller ens en möjlighet att bryta upp den.

Så de visste att en enorm kunskap låg begravd där, men de hade ingen aning om hur de skulle få fram den. Det måste ha varit oerhört frustrerande att stå inför en sådan barriär. Vad var det första man försökte, för att ens få en glimt av vad som dolde sig inuti dessa förkolnade rullar?

Så det var en kamp från första början, redan på sjuttonhundratalet, att överhuvudtaget få ut något ur dessa rullar. Fader Piaggios möda verkade ju leda till mer spillror än uppenbarelser. Ja, verkligen en förtvivlad kamp. Redan på sjuttonhundrafemtiotalet började man experimentera med maskiner, som den fader Antonio Piaggio konstruerade.

Man insåg att detta var en skatt utan dess like. Men den var också fruktansvärt skör. Och hur såg den maskinen ut?

Föreställer jag mig en sorts vevmekanism, eller var det mer avancerat?

Och var förhoppningarna stora då, trots svårigheterna?

Den var en intrikat konstruktion av mässing och trä, med ett system av trådar. Dessa var tänkta att varsamt separera papyruslagren. Förhoppningarna var enorma. Man hade nämligen aldrig stött på något liknande. Tanken var att man skulle kunna rulla ut skrifterna millimeter för millimeter. Millimeter för millimeter låter ju oerhört långsamt. Hur mycket text kunde de ens få fram på en dag?

Det var just det. Framstegen var minimala, ofta bara några centimeter per dag. Och varje millimeter var ett högriskprojekt. Papyrusen var förkolnad och extremt spröd, så den kunde falla sönder när som helst. Men om det förstörde så mycket, varför fortsatte de med den metoden?

Vad var det som drev dem att riskera sådana förluster?

Man var i stort sett utan andra alternativ. Man visste att man satt på en unik skatt. Kanske var det de enda bevarade verken från antiken i original. Desperationen var stor att få fram innehållet. Men varje försök var en balansgång mellan bevarande och förstörelse. Så det betyder att vi förlorade otroligt mycket kunskap redan då, på grund av dessa tidiga försök?

Absolut. Många av de mest lovande rullarna skadades bortom all räddning. Det var sådana som kunde innehålla Epikuros okända verk eller historiska redogörelser. Det var en förödande förlust för historien och filosofin. Och varje "framgång" kom med ett högt pris. Så trots Piaggios möda och uppoffringar blev resultatet snarare förstörelse än uppenbarelse. Hur gick man vidare efter det?

Gav man upp, eller fortsatte kampen på något annat sätt när man insåg hur destruktiva de här metoderna var?

En svag, mörkare linje som plötsligt dyker upp på en skärm... Det låter nästan för enkelt, Daniel. Kan det verkligen vara det avgörande genombrottet i en så seglivad utmaning som Herculaneums rullar?

Vad var det professor Seales egentligen såg där i början av 2000-talet?

Det var inte enkelt, tvärtom, det var resultatet av åratal av envishet och en djärv idé. Brent Seales vid University of Kentucky hade börjat utveckla helt nya, skonsamma metoder för att närma sig rullarna. Han ville undvika att röra dem fysiskt överhuvudtaget. Så han ville alltså "se" inuti dem, utan att ens öppna dem?

Det låter som en omöjlig uppgift med tanke på hur sköra de är. Precis. Tekniken han satsade på var röntgenmikrotomografi. Tänk dig en avancerad medicinsk skanner, fast tusen gånger mer detaljerad. Den skickar röntgenstrålar genom rullen och skapar sedan en tredimensionell bild av dess inre.

Men jag har hört att det stora problemet med de här rullarna var att bläcket och papyrusen har nästan exakt samma täthet. Hur kunde en röntgenteknik då skilja dem åt?

Var inte det som att leta efter en svart nål i en svart höstack?

Du sätter fingret på den absolut största utmaningen. Bläcket som användes, det var ofta sotbaserat, och det hade väldigt lik täthet som den förkolnade papyrusen. Det gjorde traditionella röntgenmetoder värdelösa. Seales team tvingades därför att finjustera utrustningen under månader, ja, nästan år, för att hitta de allra minsta nyansskillnaderna.

Så när den där mörka linjen dök upp, var det ett bevis på att de lyckats hitta den lilla, lilla skillnaden?

Exakt. Den linjen var ett tecken på att bläcket, trots allt, hade en marginellt annorlunda sammansättning eller struktur som mikrotomografen kunde uppfatta under rätt förhållanden. Det var inte en perfekt bild, långt ifrån, men det var ett tydligt mönster, en struktur som inte var slumpmässig. Och det var då han förstod att det var möjligt att faktiskt läsa dem?

Efter århundraden av försök och misslyckanden, fanns det plötsligt en konkret väg framåt. Ja, insikten slog honom med full kraft. Detta var inte bara en teknisk finess, utan en potentiell nyckel till hela biblioteket. Att kunna visualisera insidan av rullarna i 3D, utan att riskera att förstöra dem, var ett enormt steg.

Det var som att öppna ett fönster till det förflutna. Men att se en svag linje är en sak. Att tyda den, att förstå vad den betyder som text, är en helt annan. Hur gick man från att bara se dessa mörka skuggor till att faktiskt kunna tolka dem som ord?

Vad var nästa stora hinder att övervinna?

Att ett enda ord, "purpur", kan dyka upp efter nästan tvåtusen år. Och dessutom tack vare en student och maskininlärning. Det känns nästan som en saga. Var det verkligen så banbrytande som det låter, Daniel?

Ja, Maya, det var det absolut. Det grekiska ordet "πορφυρας", eller purpur, som Luke Farritor identifierade i oktober tjugohundratjugotre, var inte bara ett ord. Det var det första beviset på att Vesuviusutmaningen, med sin prispott på en miljon dollar, faktiskt kunde fungera. Så utmaningen handlade alltså om att använda just den här nya tekniken?

Inte bara att försöka tyda rullarna på traditionella sätt?

Precis. Tidigare försök att läsa rullarna har ofta inneburit fysisk skada, eller varit extremt begränsade. Vesuviusutmaningen, som lanserades tjugohundratjugotre, siktade på att lösa det med digitala avbildningar och maskininlärning. Målet var att hitta bläckspår på de förkolnade rullarna utan att röra dem.

Och det var alltså en student, Luke Farritor, som lyckades identifiera det här första ordet?

Hur gick han tillväga?

Var det en ren slump, eller fanns det en metod bakom?

Det var ingen slump alls. Farritor, liksom andra deltagare, arbetade med avancerade datortomografibilder av rullarna. Dessa bilder är så detaljerade att de kan visa de väldigt små skillnaderna i struktur som bläcket har skapat på papyrusen. Han tränade en maskininlärningsmodell för att känna igen dessa mönster.

När "purpur" dök upp, var det ett resultat av att hans algoritm hade lärt sig att skilja på papyrus och bläck. Så det handlar om att datorn ser något som det mänskliga ögat inte kan uppfatta?

Den hittar mönster som vi missar?

Exakt. Bläcket som användes på dessa rullar var kolbaserat och har samma densitet som papyrusen efter att de förkolnat. Det gör dem nästan osynliga för oss. Maskininlärningen kan däremot upptäcka de minimala topografiska förändringarna på ytan. De har skapats av bläcket när det applicerats. Men ett ord är ju ändå bara ett ord.

Är det inte en ganska liten framgång med tanke på att det finns hundratals rullar?

Det är sant att det bara var ett ord, men dess betydelse sträckte sig långt bortom dess språkliga innehåll. Det bevisade att tekniken fungerade. Fram till dess var det bara en hypotes att vi skulle kunna se bläcket. Farritors upptäckt validerade hela den digitala metoden och visade att det fanns en faktisk väg framåt. Det gav alla deltagare en enorm sporre. Och vad betydde just ordet "purpur"?

Hade det någon särskild innebörd i sammanhanget, eller var det bara en slump att det blev just det ordet?

Vad kan vi dra för slutsatser om rullens innehåll bara utifrån det?

Plötsligt framträder ordet "njutning". Sedan dyker Philodemos namn upp. En röst som varit tyst i över två tusen år talar nu igen. Och det tack vare en artificiell intelligens. Det känns nästan overkligt. Daniel, berätta mer om detta genombrott. Det var i februari tjugohundratjugofyra som världen fick veta.

Tre unga forskare, Youssef Nader, Luke Farritor och Stephen Parsons, lyckades med hjälp av avancerad AI avkoda betydande delar av en förkolnad papyrusrulle från Herculaneum. Så AI:n läste de här extremt sköra, brända rullarna?

Hur kunde det ens vara möjligt att få fram text från något som ser ut som en vedbit?

De utnyttjade en tävling, Vesuvius Challenge, som verkligen sporrade utvecklingen. AI:n tränades på högupplösta bilder av bläckavtryck inuti rullarna. Bläcket var kolbaserat. Det absorberade röntgenstrålar annorlunda än papyrusen. Det skapade en kontrast som maskinen kunde tolka.

Det handlade alltså inte om att läsa synlig text, utan att se mönster i mikroskopiska skillnader. En otrolig bedrift. Och vad fick de fram, från Philodemos, om njutning och musik?

Vad var det för budskap som legat dolt sedan Vesuvius utbrott?

Philodemos var en epikureisk filosof. Hans text har nu återupptäckts. Den handlar om att njutning inte bara är fysisk, utan också intellektuell och musikalisk. Han argumenterar mot uppfattningen att njutning enbart är en kortvarig känsla. Istället beskriver han en djupare form av välbefinnande, en sinnesro som epikuréerna kallade ataraxia.

Det är ju en helt annan bild än den många har av epikuréerna som bara lever för att äta och dricka. Denna text skakar om vår förståelse av en hel filosofisk inriktning, alltså. Precis. Den ger oss unika, förstahandsinsikter i hur en framstående epikureisk tänkare faktiskt resonerade. Det är inte bara en bekräftelse av vad vi redan visste.

Det är också en ovärderlig källa som nyanserar och fördjupar vår bild av antikens filosofi. Det här låter som det definitiva genombrottet. Betyder detta att vi nu har en metod som kan användas på alla de hundratals, kanske tusentals, rullar som fortfarande ligger i Neapels museum och väntar på att läsas? Är flaskhalsen löst?

Det är ett enormt framsteg, ett avgörande steg framåt. Men varje rulle är en egen utmaning med unika skador och bevarandeförhållanden. Vi har bara skrapat på ytan av det som kan finnas i Herculaneums bibliotek. Så det här är inte slutet, utan snarare en ny början, en dörr som öppnats. Men om vi nu kan läsa dem, vad döljer sig då i de andra rullarna, de som fortfarande ligger hoprullade och orörda?

Vad kommer de att berätta för oss?

Pod This Att höra Eleni känna igen "ataraxia" bland de förkolnade resterna, och Sofia Lindqvist i Vatikanbiblioteket som drömmer om de otaliga oöppnade rullarna – det låter nästan för bra för att vara sant. Betyder det att vi verkligen kan hitta Epikuros egna ord, eller till och med andra förlorade verk?

Ja, det är ju precis det som är den stora drömmen, och grunden för all denna intensiva forskning. Philodemos, vars bibliotek vi talar om, var inte bara en beundrare utan en framstående lärjunge till Epikuros. Hans bibliotek var därför fyllt av dennes filosofi. Det är mer än bara en förhoppning.

Det är en mycket stark möjlighet att många av de förlorade verken kan finnas just där, dolda i dessa förkolnade cylindrar. Men hur många av Epikuros verk har vi egentligen förlorat, och hur skulle ett sådant fynd förändra vår bild av honom?

Av Epikuros egna verk har vi idag bara fragment och citat, mestadels bevarade genom Diogenes Laertios skrifter. Större delen av hans omfattande produktion, som antika källor hävdar sträckte sig över hela trehundra skrifter, är försvunnen.

Att hitta en hel, intakt text skulle vara som att öppna en helt ny ingång till hans tankevärld, bortom de tolkningar och sammanfattningar vi nu har. Och inte bara Epikuros. Sofia Lindqvist nämnde Aischylos. Är det rimligt att tro att vi skulle kunna hitta andra okända mästerverk bland de här rullarna?

Absolut. Philodemos var en intellektuell i sin tid, med ett brett intresse för filosofi, poesi och retorik. Även om hans fokus var epikuréisk filosofi, var det inte ovanligt att privata bibliotek innehöll en blandning av genrer och författare.

Tänk dig att hitta en förlorad tragedi, en tidigare okänd komedi, eller historiska skrifter som vi inte ens känner till titeln på. Potentialen är enorm. Det låter som att vi inte bara pratar om att fylla i luckor i vår kunskap, utan att i grunden skriva om delar av historieböckerna om antikens intellektuella värld. Exakt.

Hela vår förståelse av antikens intellektuella landskap är baserad på en bråkdel av vad som en gång fanns. Varje ny text kan förskjuta perspektiv, ge röst åt författare vi aldrig känt till, eller presentera nya tolkningar av kända händelser och filosofiska skolor.

Det är som att få en ny pusselbit, men den pusselbiten kan förändra hela den befintliga bilden, eller till och med starta ett helt nytt pussel. Men hur säkra kan vi vara på att dessa rullar faktiskt innehåller sådana skatter?

Kan det inte vara mestadels Philodemos egna, kanske mindre banbrytande, avhandlingar?

Det är en viktig fråga, och det är förstås en risk. Majoriteten av de texter vi hittar kommer förmodligen att vara Philodemos egna avhandlingar, vilket i sig är ovärderligt för att förstå epikurismen på djupet.

Men potentialen för att hitta något helt oväntat, något som tillhör en större, förlorad kanon av grekisk och romersk litteratur, är det som driver forskningen framåt med sådan kraft. Vi söker inte bara bekräftelse, utan också uppenbarelse.

Så vi står inför en situation där varje ny avkodad rulle är ett lotteri, men med en jackpot som kan omforma hela vår bild av antiken. Men hur lång tid kan det ta innan vi verkligen vet vad som döljer sig i alla dessa tusentals rullar?

Så, ”purpur” – ett enda ord, men det måste ha känts som att rullen viskade en uråldrig hemlighet direkt i örat på dem. Hur stort var det ögonblicket när det ordet dök upp?

Det var ett omskakande ögonblick, ett verkligt genombrott. Youssef Nader, en av studenterna i det här projektet, hade arbetat intensivt med den maskininlärningsmodell som tränades att känna igen bläck. Att se det ordet, "πορφυρας", framträda ur den virtuella rullen bekräftade att de var på rätt väg. Det var beviset på att metoden fungerade.

Men det är ju en dator som "läser", inte en människa. Är det verkligen att läsa, eller mer som att dechiffrera ett digitalt spår som ingen människa kan se?

Det är en utmärkt fråga. Det är precis det, en dator som dechiffrerar. Det unika här är att bläcket på Herculaneumrullarna är kolbaserat, vilket gör att det smälter samman visuellt med den förkolnade papyrusen. Det syns inte med blotta ögat, inte ens med de mest avancerade skanningstekniker.

Brent Seales och hans team har utvecklat algoritmer som kan identifiera de mikroskopiska skillnaderna i struktur och densitet där bläcket en gång fanns. Det är som att den artificiella intelligensen ser spöken av bokstäver. Spöken av bokstäver.

Och från dessa spöken kan de sedan pussla ihop hela meningar och tankar, som den här diskussionen om musik?

Precis. Först handlade det om att hitta enstaka bokstäver, sedan att koppla ihop dem till ord, och därefter till fraser. Algoritmerna blir alltmer förfinade. Denna diskussion om musik har visat sig vara del av ett verk av filosofen Philodemus, en epikuré som levde under det första århundradet före vår tideräkning.

Det ger oss en unik inblick i en antik intellektuell värld som vi trodde var förlorad. Så det är inte bara slumpmässiga ord, utan faktiskt sammanhängande filosofiska texter de hittar. Men hur stabila är dessa fynd?

Narratorn nämnde att varje ny rad avslöjar hur skört detta fönster mot det förflutna är. Vad menas med det?

Trots genombrotten är processen otroligt mödosam. Rullarna är oerhört skadade, många textfragment är mycket små, och bläckspåren kan vara extremt svaga. Det är inte som att läsa en bok; det är mer som att pussla ihop en text från tusentals små, svårtolkade ledtrådar där många delar saknas.

Varje ny rad som framträder bekräftar vad som kan läsas, men också hur mycket som fortfarande är osäkert eller helt borta. Det är en kamp mot tidens tand, digitalt. Det låter som en oändlig uppgift. Men om den artificiella intelligensen är den som "ser" bläcket, hur säker kan man vara på att tolkningarna är korrekta?

Kan algoritmerna inte misstolka mönster och skapa text där det inte finns någon?

Att få syn på den där grekiska bokstaven "phi", efter så många års försök, och efter att Piaggios maskin bara hade gett en mikroskopisk antydan till bläck... det måste ha känts som en enorm seger, trots att det var så litet. Absolut. Piaggios ansträngning året 1754 visade ju att bläcket fanns där, att det var skrift på rullarna.

Men hans maskin slet ju sönder papyrusen. Det var en mycket våldsam process. Det var först med Carlo Rosini, nästan femtio år senare, som vi får den första säkra identifieringen av en bokstav. Han hittade den där "phi"-bokstaven året 1802. Så nästan femtio år av kamp.

Och allt de hade var en söndersliten bit med en möjlig fläck, och sen en enda, identifierbar bokstav. Hur kunde de överhuvudtaget hålla modet uppe under så lång tid?

Det låter som en kamp mot väderkvarnar. Det var det, på många sätt. Men varje litet framsteg var ett bevis på att det fanns något att rädda, en röst från det förflutna. Rosini använde en otroligt fin pensel för att försiktigt borsta bort aska från den förkolnade ytan. Och där, under lagren av material, framträdde den där perfekta formen.

Det var inte bara en bokstav, det var en bekräftelse på att texten fanns där, intakt. Men att ha en bokstav är en sak, att läsa en hel text är en helt annan. Vad var nästa, mer praktiska steg då?

Det måste ju ha stått klart att Piaggios metod inte var hållbar för att bevara rullarna. Nej, Piaggios maskin var för destruktiv. Den förstörde mer än den avslöjade. Efter Rosinis upptäckt började man förstå att det behövdes en metod som kunde separera lagren utan att papyrusen smulades sönder.

Det var en nästan omöjlig uppgift, med tanke på att papyrusen var tunnare än vanligt papper, och dessutom helt förkolnad. Så de visste att bläcket fanns där, de hade till och med sett en bokstav, men de saknade helt enkelt verktygen för att kunna komma åt det på ett säkert sätt.

Var det där kampen stannade av för en tid, eller fortsatte man att experimentera med nya, mer skonsamma metoder?

Kampen stannade aldrig helt av, men den förändrades. Man insåg att den mekaniska upprullningen var en blindgränd. Istället började man fokusera på att bevara det som fanns. Och att hitta sätt att titta igenom lagren, snarare än att tvinga isär dem. Det var en insikt som skulle forma forskningen under lång tid framöver.

Men för att lyckas med det krävdes en helt ny sorts uppfinningsrikedom. Och en förståelse för materialet som de inte hade då. Och det skulle dröja länge, länge innan den tekniken fanns.

Det är en skarp kontrast, Daniel. Å ena sidan har vi Piso, som ser dessa rullar som en ovärderlig skatt av visdom, och å andra sidan de svettiga arbetarna som först bara ser svarta kolbitar. Ja, och det är just det yttre som var så förvillande. Den vulkaniska askan bakade rullarna inifrån och ut.

Det förvandlade dem till något som liknade förkolnat trä. Men det var också precis den processen som bevarade dem från total förintelse. Så det var inte bara askan som täckte dem, utan en specifik typ av hetta som gjorde dem så svarta och hårda?

Precis. De utsattes för temperaturer runt 300 till 320 grader Celsius. Det förkolnade papyrusen utan att förbränna den helt, vilket är en enastående omständighet. Det var som att naturen hade lagt dem i en sorts tidskapsel. Och inuti dessa "kolbitar", som Piso värderade så högt, fanns alltså Filodemos och Epikuros.

Varför var just Epikuros tankar så betydelsefulla för en romersk samhällstopp som Piso?

Epikurismen erbjöd en väg till lugn och lycka i en ofta orolig tid. Den fokuserade på att minimera smärta och maximera stillhet. Det var något annat än den offentliga äran eller politiska makt som många romare eftersträvade. För en bildad man som Piso var Filodemos kommentarer till Epikuros texter en intellektuell guldgruva. Men hur mycket av den här "förlorade visdomen" hittade de egentligen?

Var det bara några få rullar som av en slump hade klarat sig?

Nej, det var långt mer än så. Man fann en hel bibliotekssamling, ungefär 1800 rullar, i Pisons villa. Det är den enda intakta bibliotekssamlingen som någonsin har grävts fram från antiken, vilket gör fyndet helt unikt. 1800 rullar... Det låter som en dröm för varje historiker. Men om de var så förkolnade att de såg ut som kol, hur skulle man då ens kunna läsa dem?

Det svarta bläcket på den svarta bakgrunden måste ha varit helt omöjligt att tyda. Det var just där den stora utmaningen började. Att försöka öppna dem utan att de smulades sönder var nästan ogörligt med dåtidens metoder. Många rullar förvandlades till aska vid första försöken att rulla ut dem. Och som du säger, hur skulle man kunna skilja det svarta bläcket från den svarta papyrusen?

Det var en gåta som verkade helt olöslig.

Det där ordet, "purpur" – att det plötsligt dök upp på en skärm efter nästan tvåtusen år. Det måste ha varit ett ögonblick fyllt av både spänning och en nästan overklig känsla för dem som såg det.

Så det var just förmågan att se in i rullen som var det avgörande?

Vad var det som gjorde det möjligt just nu, efter alla århundraden av försök?

Så bläcket var osynligt, även på de avancerade bilderna?

Hur kunde en maskininlärningsmodell då upptäcka det?

Vad var det den såg som ingen annan kunde se?

Och det första ordet den hittade var "purpur". Vad säger ett sådant ord om innehållet i rullen?

Var det bara en slump att just det ordet dök upp först?

Och det ledde till den så kallade "Vesuvius Challenge", eller hur?

En tävling för att snabbare tyda mer text?

En tävling för att låsa upp antikens hemligheter. Vad hoppades man då hitta i dessa rullar, nu när man visste att det gick att läsa dem?

Så från ett enda ord, "purpur", till en hel tävling. Vad var då nästa steg, när man väl fått bevis på att algoritmerna kunde läsa?

Att tyda en hel text, eller?

Och hur skulle det förändra vår bild av antiken?

Gigantes tvekan inför den amerikanske forskarens förslag och Seales egna funderingar kring rådata speglar verkligen den inneboende spänningen här: att bevara ett unikt kulturarv samtidigt som man vill avslöja dess hemligheter. Hur stor var egentligen risken som Gigante stod inför?

Så det handlade inte bara om att skydda mot en okänd teknik, utan mot en historia av misslyckanden. Vad var det då för "nya avbildningstekniker" som den unge amerikanen föreslog, som lovade enastående tydlighet men ändå fick Gigante att tveka?

Det låter som ett genombrott, men även om tekniken var icke-invasiv, var det ändå en stor utmaning att få tillstånd att använda den på så oersättliga föremål. Och sedan kom Seales, som faktiskt fick det att fungera och kunde se den grekiska texten. Varför tvekade han inför att dela med sig av sitt arbete efter ett sådant framsteg?

Det är förståeligt att man vill skydda sitt intellektuella kapital, särskilt efter så mycket arbete. Men du nämnde att bilden av de antika orden drev honom mot en bredare, delad framtid. Hur löstes den spänningen mellan att skydda sitt eget arbete och att bidra till den gemensamma kunskapen?

Så det blev inte en omedelbar, total delning av all data, utan en mer kontrollerad process. Vad var det som gjorde att det var så svårt att bara dela rådatan, utöver den intellektuella egendomen?

Fanns det tekniska hinder?

Det låter som att vägen till att verkligen läsa rullarna handlar lika mycket om att bygga broar mellan forskare som att utveckla avancerad teknik. Har det här samarbetet lett till en verklig "delad framtid", och vad har det inneburit för de texter vi nu kan läsa?

Den där bilden av Padre Piaggio, hur han står där året sjuttonhundrafemtiofyra, med skräcken i ögonen när papyruset smulas sönder mellan fingrarna, och tusenåriga hemligheter hotar att försvinna för alltid.. Och sedan, nästan tvåhundrasextio år senare, Brent Seales som ser en enda grekisk bokstav framträda på en skärm i ett labb.

Det är en otrolig skillnad i upplevelse, Daniel. Vad var det som gjorde att Seales kunde lyckas där Piaggio misslyckades så dramatiskt?

Precis. Den avgörande skillnaden är att Piaggio var tvungen att interagera fysiskt med ett extremt skört material. Rullarna är, som du vet, förkolnade och spröda efter Vesuvius utbrott år sjuttionio. Varje försök att rulla ut dem orsakade oundvikligen skada.

Seales och hans team använder sig av en helt icke-invasiv metod, så kallad röntgenmikrotomografi. Tänk dig en medicinsk skanner, men med en upplösning tusen gånger högre, som kan se genom lagren av förkolnat material utan att röra det minsta. Men det var ju inte bara att skanna. Rullarna är ju kolsvarta, och bläcket är också kolbaserat.

Hur kan en maskin urskilja kol från bläck när båda är så lika?

Det låter som att leta efter en svart nål i en svart höstack. Det är den verkliga bedriften, och det var länge den stora stötestenen. Bläcket i Herculaneumrullarna är kolbaserat, inte metalliskt som i många andra antika texter.

Men när papyruset förkolnade under Vesuvius utbrott, blev bläcket, på grund av sin sammansättning, minimalt tätare än själva papyruset. Denna ytterst lilla densitetsskillnad, osynlig för ögat, kan röntgenmikrotomografen uppfatta.

Sedan används avancerade beräkningsmodeller, ofta baserade på artificiell intelligens, för att förstärka dessa skillnader och 'avläsa' de enskilda tecknen. Så ni har alltså funnit en 'nyckel' till att avläsa det som varit oläsbart i nästan tvåtusen år. Vad har man då funnit?

Vad har dessa texter avslöjat?

Det är en process som fortsätter, men vi har börjat avslöja innehållet. Ett av de första tydliga ord som identifierades var 'porfyros', vilket betyder 'purpur'. Sedan dess har vi kunnat identifiera stycken och även hela avsnitt. Det handlar främst om filosofiska verk. Vi har till exempel nu en ny text av den epikureiske filosofen Philodemus.

Det är inte bara hans kända verk, utan även tidigare okända tankar och argument som nu blir tillgängliga för forskarvärlden. Philodemus, en filosof från Epikuros skola. Så det är inte bara en spännande teknisk bedrift, utan det ger oss faktiskt nya insikter i antikens tänkande? Är det så vi ska förstå genombrottets betydelse?

Precis. Det är en direktlänk till antikens intellektuella värld. Dessa texter representerar en förlorad del av den antika litteraturen, en verklig tidskapsel från ett av de största biblioteken från den tiden.

Vi får en djupare förståelse för epikurismen, deras syn på etik, fysik och kunskapsteori, vilket kan omforma delar av vår förståelse för den västerländska filosofins rötter. Det är inte bara att läsa en bok; det är att återupptäcka en hel tankevärld som formade den västerländska filosofin. Och det är bara början, Maya.

Vi har fortfarande tusentals rullar att utforska. Det är en skattkammare som precis har börjat öppnas.

Så, Daniel, när vi nu summerar, vad är det som gör kapplöpningen att läsa Herculaneums rullar så oerhört viktig, bortom den teknologiska bedriften?

Varför ska våra lyssnare bry sig om dessa förkolnade pappersbitar?

Det handlar om fönstret till en förlorad värld, Maya. Tänk dig att vi återfår verk av antika filosofer, kanske till och med texter vi trodde var för evigt borta. Det är inte bara en teknisk seger. Det är en återupptäckt av mänskligt tänkande från en tid vi bara delvis förstår. Varje ord är en ledtråd till en djupare insikt.

En ledtråd till en förlorad visdom, alltså. Det är en otrolig tanke. Tack, Daniel, för att du har delat med dig av denna berättelse. Dina insikter har verkligen belyst varför Herculaneums rullar är så mycket mer än bara gamla dokument.

Om du gillade Pod This-avsnittet, dela det gärna med någon du tror skulle uppskatta denna resa genom historien och tekniken. Tills nästa gång, fortsätt att ifrågasätta, fortsätt att upptäcka.